Många som börjar spela hoppas väl på att kunna livnära sig på sin musik. När man är ung och grön är vägen dit lång. För att nå dit måste man passera många hinder på vägen. Ett av de första man stöter på är det här med att spela in demotaper. För att nå någonstans måste man ha något att visa upp så en tape är ett måste. Med den här artikeln ska vi försöka ge framförallt unga band lite tips om vad de ska tänka på när det blir dax för studioarbete. Vi på BACKSTAGE har pratat med några erfarna killar som har hållit på i många år och lärt sig av sina misstag. De har nu nått ett av sina mål, ett skivkontrakt. Vi kommer också att kolla upp hur det gick till när Västerviksbandet RAVING MAD spelade in sin nya tolvtummare.
En demotape kan användas för många ändamål. Före man börjar spela in något bör man ha klart för sig vad man ska använda tapen till. Har man tänkt att använda sin första tape till att skaffa sig skivkontrakt bör man nog tänka om. Man gör sig nog en otjänst. Ett ungt oerfaret band har oftast inte kunnandet eller pengarna som krävs för att göra en tape som bolagsfolk fastnar för. Det troliga är att en sån tape omgående hamnar i papperskorgen. Ska man ha tapen för egen del, för att skaffa spelvingar eller för att komma med i BACKSTAGE så kommer saken i en helt annan dager. Då är inte kraven så stora. En enkel men bra grej man kan börja med på ett tidigt stadium är att ta med ett kassettdäck och två mickar till replokalen. När man har spelat in sätter man sig ner och letar efter saker som kan förbättras. Sen spelar man in igen och letar efter nya prylar som kan bli bättre. Man lär sig på detta sätt att bli väldigt självkritisk vilket är bra. När man sen tycker att man är mogen för första demotapen kan man ta och hyra en fyrakanals porta. Man håller då på med de fyra kanalerna tills man har lärt sig hur det fungerar. Nästa gång det är dax kan man ta steget upp till en åttakanalare. När man behärskar den är det kanske dax för en 16-kanals-studio o.s.v. Har man aldrig gjort en demo tidigare och kastar sig in i en 24-kanalsstudio så är man nog inte mogen för det, man kan inte utnyttja dess möjligheter. Det bästa är helt enkelt att börja med en Porta och låta sig själv växa musikaliskt och spelmässigt i takt med att man trappar upp antal kanaler i studion. Man måste ha tålamod i den här branschen. Att skynda långsamt är nog det bästa. Gör man det hinner man bli bättre musiker, hitta sin egen stil och få nyttiga erfarenheter innan det är dax att verkligen satsa. Att skicka in sin första tape inspelad i en enkel studio till ett skivbolag och sen tro att man ska bli nästa EUROPE eller ROXETTE är lindrigt sagt orealistisk.
”För att få ett skivkontrakt har man i regel hållit på såpass länge att man har lärt sig vad som gäller. Man har kommit till det stadiet när man gör en demo inte för att det är kul utan för att få pengar till mat så att man kan överleva. Då ser man till att göra det så bra att man får mat. Är man amatör så har man ett arbete bredvid och lirar för att det är kul”.
Ovanstående citat kommer ifrån JANNE GRANWICK i GLORY. Det gör även följande högst tänkvärda rader.
”På ett skivbolag som ska signa ett band så lyssnar de på demotaper och frågar sig: Låter det här lika bra som ….? Gör det inte det så blir det spolat. De skiter ju i om det är en demo, de lyssnar ju och frågar sig: Hur bra är det här? De ska inte kunna höra någon skillnad på din demo och vilken platta som helst. Det tog tio år innan jag fattade det”.

RAVING MAD tillbringade nyligen en vecka i studion. Dag för dag ska vi se vad de gjorde men först en presentation av bandet. Det hela började hösten 84 när fyra Metallälskande killar samlades i ett skyddsrum (!) i Västervik för att börja spela tillsammans. Den nuvarande sättningen som är PETER ANDERSSON – Sång, Gitarr, ÅKE MÖLLER – Bas, STEFAN JOHANSSON – Sologitarr, DENNIS ENARSSON – Trummor har spelat tillsammans sedan 86. Samma år spelade de in två demotaper ”Swords & Sorceries” och ”Experience II”. Två av låtarna från den sistnämnda tapen skickades in till ROCK-SM 87. Det visade sig räcka långt, för bandet gick ända fram till regions-finalen i Växjö före det blev stopp. I Oktober 87 bestämde bandet ”sig för att satsa på något mer bestående”, nämligen en singel. Skivan som släpptes i Februari 88 fick namnet ”A Dazzling Display”. Den fick ett fint mottagande. Den recenserades bl.a. i KERRANG och METAL HAMMER, två av världen största Hårdrocktidningar. Under fjolåret hann de också med att spela på Hultsfredfestivalen, som räknade in runt 15000 besökare. Nu är bandet aktuellt igen. Denna gången med en tre låtars 12″ som innehåller två egna spår i ”Plague of an Era”, ”Master Mind” och en cover på SWEETs gamla ”Windy City”.
I början av Mars äntrade de PLC-studion i Hultsfred med dess ägare PETER JINGSÄTER bakom rattarna. Hans ”lärjunge” JOHN WICKSTEN var också där.
DAG 1: Efter att ha riggat upp grejerna började bandet att fixa till trumljudet. Trummorna mickades upp och olika mickplaceringar provades. När de var nöjda med det hade klockan gott och väl passerat midnatt så det var dax att lägga av för dagen.
DAG 2: De kom fram till att studions virvel lät bättre än DENNIS så ett byte var på sin plats. Sen började trumgrunderna att läggas till ”Master Mind”. Det tog sex timmar att lägga den åtta minuter långa låten. Största problemet var att trumpinnarna inte ville hålla låten ut. Efter käk var det ”Plague of an Era”s tur och det gick betydligt smidigare. Nu började DENNIS att känna av att han hade spelat trummor i snart ett halvt dygn så sista låten ”Windy City” ville sig inte.
DAG 3: Trots svullna händer lyckades ändå DENNIS med att efter ytterligare några tagningar få låten att sitta som gjuten. Efter det var det ÅKEs tur att göra sitt. Förutom lite strul på ”Plague of an Era” så var basen klar lagom till matdags. Grunderna var nu klara. STEFAN fixade till sitt gitarrljud men gjorde inga pålägg den kvällen.
DAG 4: En del av killarna jobbade, andra var lediga. STEFAN började lägga på gitarrerna runt kl 17.00. Han höll på tio timmar i sträck allt komp och det sista solot satt där det skulle.
DAG 5: Egentligen en ”day off” men p.g.a tidsbrist ställde studion upp ändå. PETERs sång stod näst på programmet. Efter 2,5 liter honungste och dryga sex timmar var sången till belåtenhet. STEFAN passade också på att lägga öppningsackorden till ”Windy City”.
DAG 6: Första mixdagen. Det justerades ljud och provades olika lösningar i oändlighet. Med en råmix i handen kunde bandet på provlyssna hemma hos vänner och bekanta och få deras synpunkter.
DAG 7: Dags för slutmixen. Under kvällen och natten mixades alla tre låtarna och lades på Mastertape. Först kvart i sex på morgonen var bandet i säng. Tyvärr lät det mindre bra när öronen hade fått vila ett tag. Ommix var det enda rätta, men när? De fick vänta i 1,5 vecka innan det fanns någon tid ledig i studion. Resultatet blev den gången betydligt bättre så äntligen hade de en färdig Master.

RAVING MADs musik är tung och brutal utan att för den skull placeras i Thrashfacket. Vid en jämförelse är väl METALLICA det band man kommer att tänka på i första hand. Då kanske ni förstår varför bandet tar saker och ting i egna händer och ger ut sina plattor själv. Svenska skivbolag har hittills totalt ignorerat den musikform som RAVING MAD och andra Svenska band i den andan står för. Det alternativ som återstår (om inte Svenska bolag tar sitt förnuft till fånga) är utländska bolag. Intresse finns så vem vet vad den nya 12″ leder till. Är det någon som är intresserad av att köpa den nya skivan så skicka 45 kronor (porto inräknat) till:
Peter Andersson
Rutsbergsgatan 2B
593 92 Västervik
0490/143 65

De har fortfarande några ex kvar av singeln. För 25 kronor är den din.