De som följer Listan i TV kan inte ha undgått DESPERADOS som bubblade med låten ”EAGLELAND (AMERICA)” i vintras. Ett gäng rockpojkar som låter mindre ”svenskt” än vanligt och kanske stilmässigt är en bit bort från de vanliga listklättrarna. Det börjar bli ganska uppenbart att sånt här tilltalar svenska skivlyssnare mer och mer. Än så länge är det inte så många som vet så mycket om DESPERADOS. Jag ringde upp sångaren Mikael Stolth i hans Uppsalahem för att ta reda på men…

Kan du ge oss en kort bakgrund…
— Bandet som sådant har funnits sen våren 1987 i originaluppsättning, om man bortser från Ricke som började ett halvår senare. Han har nyss hoppat av så vi är nere på två gitarrer igen. Vi vet inte riktigt än om vi skall ersätta honom eller ej. Det är heller inga av oss som har varit med i några direkt kända band förut. Jag var i och för sig med som basist i en grupp som hette Fantazia, 1982. Vi gjorde en LP och gjorde bl.a. spelningar för radion. Det hände inte så mycket runt omkring bandet så det hela rann ut i sanden. Nu är det DESPERADOS som gäller!! Vi släppte vår första singel ”Can’t Stop Now” b/w ”In Good Times” i februari ’88. Vi fick i och för sig väldigt bra recensioner i tidningarna men det hände väl inte så mycket i övrigt. Vi hade dålig distribution så den kom inte ut ordentligt. Till ”Eagleland (America)”, vår andra singel, har den biten löst sig. Den har skeppats ut som den skall och vi har fått positiv respons än så länge.

Hur blev DESPERADOS ”fångade”?
— Vi är ju ett typiskt live-band så vi har spelat runtomkring i riket och fått väldigt bra respons redan från starten, både av publik och branschfolk, sen har det väl blivit så… Det är väl lite tur också — min bror är nämligen chef för skivbolaget. Det har varit på gång med några större bolag också, men det har varit strul runtomkring, tex idéer om att vi borde sjunga på svenska i stället. Vi hade inte riktigt tänkt att vi skulle ändra på det. Vi ville i stället göra det vi tyckte var kul — så det blev som det blev. Det finns så många som vill ”ta hand” om band och helt plötsligt vill de förändra allting. Då funderar man på varför de vill ta sig an band i så fall? Då kunde de ju lika gärna ta något band som lät som de ville redan från början. Det går ju faktiskt inte att upprepa något som redan har varit succé en gång. Det kommer säkerligen att ploppa upp en massa nya Roxette överallt snart, men det finns ju trots allt bara ett Roxette. Det är samma sak efter Europe. Nu skall alla se gulliga ut och spela ”lagom-hårdrock”. Skivbolagen tror stenhårt på det där, men i slutändan kommer det att visa sig att det inte går att upprepa något som redan finns, tror jag. Trots allt så kan ju det som kommer aldrig bli bättre än originalet. För de banden som har slagit igenom på sin personlighet så är det just deras egen personlighet som har gjort att de har kommit fram. Jag tror också att branschen som sådan och banden själva skulle tjäna mer på att försöka renodla sin egen personlighet. Nu är ju inte vi en sån där utstickande jättepersonlig grej! Det finns säkert saker som låter som oss, men på något sätt så tycker jag att vi har en egen still i alla fall — med svenska mått mätt. Men det finns också de som vill anpassa sig till den svenska marknaden. Då skall man nog i och för sig sjunga på svenska, men vi ser ju trots allt på det här som en grej som är kul. Något som är bra för oss. De influenser man trots allt har är ju utländska, och de pendlar mellan allt från Aerosmith till The Police (Kan ni tänka er Sting sjunga ”Walk This Way”? /Red.), men vi har inga direkta förebilder eller någonting sådant. Vi kör vår egen grej. Sen kan man givetvis känna igen vissa saker. Vi har flera gånger fått höra att vi låter som Micke Rickfors, och det har man kanske lite svårt att förstå. Det intressanta är ju hur vi själva är och inte om vi har några likheter med andra. Vi har ju som sagt bara släppt två singlar och ”Eagleland” som är ganska tung och massiv speglar nog den tyngre och konstnärliga sidan av oss. Live så är det mer rakare rock’n roll över oss. Det är väl i så fall där som influenserna, typ Aerosmith kommer in. På något sätt så tycker jag att det är någon slags blues i grunden. Inga blueslåtar, men den finns där — precis som den finns i tex. Whitesnake.

Texten till ”Eagleland” handlar om den orättvisa behandling som de Nordamerikanska indianerna får. Är det något som kommer att hänga kvar, det här med lite tyngre texter med budskap och ”innehåll” osv. eller har ni typiskt obetydliga kärlekstexter också?
— Vi är två i gruppen som skriver texterna; jag och Uffe, men jag har ensam skrivit texten till just ”Eagleland”. Vi har ju redan nonsenskärlekstexter och nonsens om annat också, men både Uffe och jag har någonstans någon sorts allvarligare ton i det vi skriver. Ju äldre man blir desto mer reflekterar man över vad som händer runt omkring i världen. Fast egentligen är nog den övervägande delen nonsens-texter.

Han ni någon LP på gång?
— Ja, vi jobbar med låtar till en LP just nu, men vi har inte riktigt bestämt vilka låtar det blir. Det är tänkt att den skall vara klar till hösten.

…och då blir det turné förstås?
— Det blir det! Men det kanske också fortsätter som det gör nu med kontinuerliga spelningar. Vissa månader blir det varje helg och även mitt i veckorna. Just nu ligger vi lågt för jag skall snart bli pappa! (Otur tjejer! och grattis i för- eller efterskott. /Red.) Förhoppningsvis så skall vi släppa en tredje singel i sommar eller i början av hösten, som är ett smakprov på den kommande LP’n. Jag tror inte att de tidigare singlarna skall vara med på plattan. Det blir nog helt och hållet nytt material.

Hur går det till på en DESPERADOS-concert?
— Vi är ju ett typiskt live-band och har alltid fått bra respons för det vi gör. Vi spelade tex i höstas på Daily News i Stockholm och den publiken är känd för att vara extremt svår och kräsen. Svåraste stället i Sverige tror jag, men om det var 1000 personer framme vid scenen när vi började lira, så var det 995 som stod kvar när vi hade kört sista låten. Så brukar det inte vara för band som är såpass okända som vi är. Publiken var supernöjd! Bl.a. killarna i Treat var där och andra musiker som vi känner till, och de tyckte att vi var skitbra. Då blir man glad, för det är ju det där som är grunden till allting. Det är många som ger ut skivor och sen helt plötsligt så fungerar det inte alls live. Vi har ju liksom gått andra vägen och spelat ute väldigt mycket och på så sätt fått en stadig grund att stå på. Jag skäms inte över att säga att DESPERADOS är minst lika bra live som på skiva! Vi har hittills inte haft en enda spelning då det inte har fungerat med publiken, utan vi har alltid fått höra; ”Fan, ni är ju bra!”. Många har haft förutfattade meningar om namnet Desperados och trott att vi spelar någon slags mystisk garage-musik, men så får man höra efteråt; ”Jag trodde inte att jag skulle gilla er!”. De upptäcker att vi faktiskt har ett bra drag med finess och melodier i botten.

JAG VET EN SOM KOMMER ATT DRA PÅ SIG DEN GAMLA HEDERLIGA SKINNJACKAN NÄR DESPERADOS KOMMER I NÄRHETEN OCH DET ÄR JAG! VI PÅ BACKSTAGE LYCKÖNSKAR MICKE STOLTH & Co. — OCH DU, GÅ OCH LYSSNA DU OCKSÅ — DE ÄR EN GRUPP FÖR ALLA, MED ELLER UTAN SKINPAJ!!