Bröderna Lasse och Bertil Edin bildar tillsammans med Simon och Frank Ådahl den “mer eller mindre” kända gruppen EDIN/ÅDAHL. Deras senaste två plattor; “Tecken” och “Maktfaktor” släpptes (på engelska) bl.a. i USA och gick högt upp på många listor. De har varit och spelat mycket utomlands och har inspirerat många likasinnade band i sound mm, men vilka är de? Varför känner inte vi svenskar igen namnen Edin/Ådahl?
Simon Ådahl släppte sin andra solo-LP “You’re The One” 1988. Han fick sina videos utkablade över hela världen, han åker på turné med Tove Naess och har skrivit låtar till bl.a. Louise Hoffsten, men vem har hört talas om honom?? — De är kristna så det är ganska jobbigt och tråkigt att lyssna på, eller hur?
Jag tog en pratstund med Simon och undrade över var skillnaden låg mellan kristen och profan (icke kristen) rock och popmusik i Sverige resp. utomlands. Vi kom fram till att svenska skivköpare och radiolyssnare kanske är lite instängda…

— I USA så finns det vanliga pop- och rockradio-stationer, “indie-stations” (reklamfria) och kristna radiostationer. Edin/Ådahl har kommit in och spelats på alla kategorier radio i USA och även gått högt på listor. Det är inte alls lika kraftig uppdelning på kristet och icke kristet i USA. Det som är kristet, det är gospel säger amerikanen. Man tänker då i första hand på färgade människor som står i kyrkan — det är gospel helt enkelt! Den kristna rockmusiken räknas mer och mer till den “allmänna rocken” i USA i dag, därför dessa flyttbara gränser.
Här i Sverige är det så att har du fått en stämpel på dig att vara kristen musiker så får du inte vara med i vissa program och då får man inte samma exponering i underhållningsprogrammen heller!
Det finns ett strålande exempel på det, som vänder upp och ner på alla de här begreppen, och det är FREDA. Alla blir lite oroliga för ingen kan stoppa in dem i något fack. Är dom en kristen grupp eller en vanlig? Alla som är med i ett kristet band är ju egentligen musiker i första hand, och sen vad man då som privatmänniska tror på det är ju en annan sak! Musiken och texterna speglar ju oftast hur man är som människa och vad man tror på — men inte alltid! Jag tycker att vi kristna artister också har rätt att sjunga vanligare poplåtar likväl som någon annan har rätt att sjunga t.ex. gospel.
Folk tycker då att jag är lite konstig som ena dagen kan stå och spela med Edin Ådahl, som ju är ett uttalat kristet band, och andra dagen åka till England för att göra en vanlig rock-video utan något som helst budskap. Men för mig är det samma sak! Jag är musiker och jag tycker att det är kul att presentera vad jag tror på i vissa låtar, men det är också kul att visa en bra melodi och ett bra sound i andra låtar.
— Jag brukar säga så här; gå till en kristen konstnär. Inte sitter han och målar kors och Jesusbilder hela dagarna — men han är lika kristen för det, eller hur? Jag måste också ha rätt till att göra det jag känner för. Vill jag göra en vanlig popskiva så gör jag det — vill jag göra en kristen platta så har jag rätt till det också. Jag är ju inte bunden till att alltid slå folk i huvudet med plakat och säga att de skall tro som jag!
— Så var skall man då stoppa FREDA? De är ju inte alltid uttalat religiösa utan kan också sjunga om “ditt och datt”. Spelas FREDA i ett vanligt radioprogram så kan de undanfösta för att de är kristna och spelas de i ett religiöst program så är de helt plötsligt för profana!! Där har vi hela dilemmat i ett nötskal! Jag tycker att vi skall få vara som vi vill utan att behöva bli placerade i fack. Som det är nu så passar vi inte in någonstans. Men så är det bara i Sverige! Kommer du utomlands, till t.ex. Tyskland eller England — och förstås USA — så spelar det ingen roll. Där är det ingen som frågar. Bra exempel på det är U2, THE CHRISTIANS och THE PROCLAIMERS. Det är nog bara här i Sverige som den här uppdelningen och rädslan för religionen finns. Man är rädd att man skall bli påverkad av någonting.

DET KRISTNA SOUNDET?

Under 1987/88 så har den kristna musiken exploderat och kallas faktiskt i USA för den “kristna rockens födelse”. Från att ha varit dominerat av västkust-poppens slätstrukna sound så har det hänt en massa saker… Nya skivbolag växer upp som svampar ur marken och det finns t.o.m. kristna rapping-bolag! Kristen musik har blivit accepterad i USA på ett helt annat sätt än i Sverige.

Är standarden på kristna musiker högre i Sverige än utomlands, med tanke på att många internationella kristna musiker gärna lånar svenskar till skivinspelningar o.dyl??
— Det stämmer bra, för när jag var i London och skulle jobba med de här engelska musikerna, som jag trodde väldigt bra, så var de inte så bra som jag trodde. Jag blev faktiskt besviken. Standarden på musiker här i Sverige är alltså otroligt hög. Mycket högre än vad folk fattar. Jag tror att man måste åka utomlands och jobba i studio för att förstå hur bra svenska musiker jobbar. Jag var inte alls imponerad av de engelska musikerna som jag jobbade med. De har helt enkelt fått en bra chans vid rätt tid och tillfälle för att bli vad de är. Många profana studiomusiker medverkar på många kristna plattor men det beror kanske mest på att studiopriserna är så ofantligt höga i t.ex. USA, så man måste arbeta snabbt för att hålla priserna nere. Därav en anledning till att många utländska artister kommer till Sverige för att spela in. Det finns bra studios här och priserna är hälften så höga.

…men var skall vi nu stoppa in FREDA??
Det får nog framtiden utvisa.
Lycka till Simon Ådahl & Co — hoppas att explosionens stoff snart når Sverige!
Och till sist ett ordspråk; “Åh, vad jag hatar kristen rockmusik och förutfattade meningar!”

Fotnot: För er som undrar hur Edin/Ådahl låter så kan jag beskriva det som dansant pop/rock med ett otroligt sväng! Simons “You’re The One” är rockigare än så (och profan, om det nu kan vara till någon glädje) och hans nästa platta, säger han, kommer att bli ännu tyngre. Något åt Bryan Adams hållet till…