När det Saltaste bandet i världen dyker upp i krokarna är det ju helt givet att man rusar iväg med syrrans bärbara Panasonic i högsta hugg för att tigga till sig en intervju. De övertrevliga saltisarna var genast med på noterna och vi for till Hotell Göta, bandets tillfälliga kvartplats, cirka två timmar innan konserten i Örebro den trettonde december 1995. Bandet består av sångerskan Nina som även hanterar gitarren, basisten Daniel och trummande Jim. Trion spelar (skränig) rock, vilket Nina tydligt påpekade mellan varje låt under hela konserten och har nyligen blivit signade av gigantiska Island records som har ett imponerande stall bestående av bl a U2, Cranberries och PJ Harvey. Dags alltså för en intervju med ett band som kommer att bli lika stora rockstars som de ovannämnda.

Är det nån speciell känsla att komma till Örebro och spela?
Nina: Njae, inte direkt… staden är väl som alla andra städer. Den är sig lik…

Hur har turnén gått hittills då, tycker ni?
Alla i munnen på varandra: Bra… helt okej, kul….

Ingen spelning som har varit över förväntan då?
Jim: Gino… (Sthlm)
N: Gino! Verkligen!

Varför då?
Daniel: Dels för att det kom så mycket folk…
N: Ja, och så var det en jävlig bra stämning där, sådär… alla ens vänner var där.
D: Det kändes som att många var där för att se oss, vad det har blivit av oss…

Vad betyder “Auscultate” som er platta heter?
J: Det betyder att auskultera, vilket innebär att man bildar sig en uppfattning om någonting enbart genom att lyssna.

Jag hade svårt att hitta det i nåt lexikon….
J: Ja, det står inte i alla, rätt ovanligt ord. Både i det svenska och det engelska språket.

Omslagsbilden på “Auscultate”, är den gjord med hjälp av dator…
N: Ja…

…eller är ni så jävla små att går in i ett dockskåp?
N: Jo. Både och.

Vems är dockskåpet?
N: Det är mitt… tänk att få komma in i det, sådär bara… det trodde man inte när man var tre och ett halvt…
J: Fast man ville det.
N: Ja, man kollade, sådär in genom de små fönstren och tänkte: “Hur skulle det vara att gå där?”
J: Just trappan…
N: Trappan ja! Verkligen!
D: Man tänkte sig att det var människor där inne, att de gick upp och ner…
N: Jag tänkte att det var jag som gick!
RIIIINNG!!! (Telefonen ringer och vi blir avbrutna några sekunder)

Varför åker man till Paris för att spela in en video?
N: Ja, varför gör man det?
D: För att man inte vet bättre! Fast det var ju kul att åka till Paris.
N: Det var ju så att vi hade tittat på flera olika band med flera olika regissörers videos och kom fram till att vi gillade den här regissörens färger, han hade bra kompositioner och sådär, så valde honom. Sen visade det sig att allt var ganska Hawaii när vi kom dit. Det filmades inte med filmkameror utan med vanliga videokameror. Allt blev svartvitt och ganska statiskt. Det var liksom oss i olika positioner med instrument liksom och det var rätt platt.
D: Vi fick aldrig chansen och träffas innan vi började filma och sen så hade vi kommunikationssvårigheter då engelska är varken hans eller vårt huvudspråk.

Ni är alltså missnöjda med “Bluster”-videon?
N: Förlåt?

Ja, den med hunden…
N: Men det är ju inte den! Den med hunden har vi gjort själva. Den vi gjorde i Paris blev ju inte släppt.

Å fan…
J: Vi var så missnöjda med den, så vi hade ett rådslag ungefär två veckor innan den videon skulle släppas och vi undersökte hur mycket pengar vi hade och sen gjorde vi en video själva med hjälp av människor vi kände. Det blev bättre. Går inte att jämföra egentligen…
N: Den första videon var ett helvete… det var alltså, typ 40° varmt och vi stod på ett stort vitt sandtag, iklädda svarta kläder! Du skulle sett hur vi såg ut! (Nina grimaserar vilt)
D: Sen blev vi argare och argare på att de hade hyrt in en catering firma med 40 pers där en höll i en sladd, en annan höll en annan sladd…
N: Och så funkade inte medhörningen ändå! Ha. haha!
D: …istället för att satsa pengar på rejäl film!

Hur stor videobudget hade ni?
N: Usch då! Det är så jävla trist att prata om pengar.

Hur många ex har skivan sålt i Sverige och i utlandet, är ni medvetna om det?
J: Nej, ingen aning. Den är inte släppt än, skivan, alltså albumet är inte släppt i utlandet. Den släpps i mars tror jag. Singeln “Bluster” har väl… de tryckte upp den i 2500 ex och den har väl sålt hyfsat bra.
D: Fast förbeställningen på skivan var tydligen rätt stor.

Varför blev det Salt som blev ert ‘nya” namn och hade ni några andra alternativ när ni höll på att bestämma er?
N: Massor!

Varför dög inte God Damn Carnival?
N: Det var för långt. Alla missförstod det hela tiden. Det var liksom att “Vad heter ni?” “God Damn Carnival” “Va?” “God Damn Carnival” “Va?” “God Damn Carnival” “Va? Hur stavas det?”
J: Sen var det så just då att det kändes som att vi lämnade en massa gammalt bakom oss, vi hade just gjort nåt nytt och att byta namn just då kändes rätt.

Men varför just Salt?
D: Det var för att vi hade haft det här “krångliga” namnet som alla missuppfattade och trodde att vi hette Godflesh Cannibal och vi ville byta till något som var så lätt att ingen kunde missförstå det. Sen tyckte vi att “S” var jävligt snyggt grafiskt sett.
N: Sen ville vi även hamna i samma fack som Sonic Youth och Smashing Pumpkins i alla kataloger…. fast det gjorde vi i alla fall inte! För de har ju givetvis svenska fack och utländska!
J: Då hamnade vi i samma fack som Christer Sandelin istället vilket kanske inte är så jävla lyckat.
D: Och det är så jävla kul!

Eh… jobbar ni eller tar musiken upp alla er tid?
N: Den tar nog upp all vår tid.

Jobbade ni med nånting förut eller vad gjorde ni?
D: Jag pluggar, eller pluggade, industridesign, konstfack. Jag har tagit ett sabbatsår.
J: Jag städade trappuppgångar, jag var städare.
N: Jag var också städare, vi städade tillsammans. (Pekar på Jim)

Ni ångrar inte ert val, att ni fick lägga av med det?
J: Hahaha! Jag ångrar att jag slutade städa trappor…
N: Det är ju stimulerande att städa…
D: Jag ska givetvis tillbaka till skolan, men det får ta sin tid.

Nina och Jim, ni bodde ju på en husbåt för ett tag sedan innan ni blev vräkta, berätta lite om den och om varför ni blev vräkta.
N: Det var skitkul! Det var en kompis som bodde där och det blev så att vi flyttade in tillsammans med några fler. Vi var sex pers som bodde där kollektivt.
D: Det såg ut som en sån där sop-pråm som man hade ställt en röd stuga på. Så jävla snyggt!
J: Det såg verkligen ut som en husbåt. Ett hus på en båt.
N: Det såg ut som ett fritidshus, eller som en sommarstuga…
J: Undervåningen var en före detta bordell, hörde vi rykten om…
N: Det var sådana där kinky prylar som hade varit där eller nåt sånt där. Det var nån prins eller nån som hade haft det stället…
J: Sen hittade vi en sådan där, vafan var det… inte byst men, ett ansikte sådär… på nån högt uppsatt moderat minister…
N: Från 70-talet. Han hade alltså haft den båten… då.
D: Han hade väl den stående någonstans nära till hand. Han gick väl säkert ner dit till sina kinky prylar och runkade i sin båt!
J: Och runkade!
N: Just det, runkade i sin båt, det var det enda han gjorde, han gick ner och runkade!
J: Och alla tjejerna som var där, dom tittade bara på…
N: Sen var det inget mer…

Apropå det, har Salt nån politisk ståndpunkt? Röstar ni?
D: Vi röstar inte samma. Sen har vi väl inte en ståndpunkt, fast alla är väl politiskt medvetna. Men vi har ingen, liksom…

Är det därför ni inte har några politiska texter?
N: Det tror jag inte, eller… det är inte, jag tror inte…
D: Det har nog inte så mycket med oss att göra.
N: Eller, jo… det kan ha. Om man vill heta Rage Against The Machine och skriva politiska texter…
D: Men jag menar för oss, det känns liksom inte…
N: Nej…

Läser ni fanzines? Vilka då?
N: Yes.
J: Allt jag kommer över.
N: Allt utom Ett Noll Ett..
J: Nej…

Vad är det?
N: Ett fanzine, de är så stroppiga så det är otroligt.

Har jag aldrig hört talas om…
N: Det kanske inte är så känt som de själva säger.

Tycker ni att det känns i svårt att återskapa det Salt gör på skiva när ni spelar live.
N: Alltså, live är en helt annan sak än på skiva och så, så e’ de’ ba liksom… Man har en viss vision när man gör skivan och en annan när man lirar live men kan ju försöka att låta dem samarbeta så att det inte flödar ut totalt. Typ lägga på 50 synthpålägg…
D: Fast vi försöker nog inte att återskapa, vi tänker nog inte på det att vi måste vara låsta av hur det låter på skiva. Eller när vi håller på att spela in skivan att vi tänker på att “Klarar vi av att spela det här live?”
N: Vi var väldigt rädda för det när vi höll på att spela in skivan kommer jag ihåg.
J: Vi försökte att inte rusa iväg för mycket.

Vad tyckte ni om Trästockfestivalen ’95?
N: Ja, festivalen var underbar! Men spelandet gick inget bra.
J: Jag har sett det på video… jag skrattade ihjäl mig!
D: Men roligast är Ninas stärkare trillar ner för att nån kameraman springer in i den.
J: Eller när Nina springer av scenen! (Hejdlöst fnitter)
J: Hon springer så här: stomp, stomp, stomp! Och sen tar sladden slut!
N: Det var en så stor scen, liksom vi är inte så vana att spela på så stora scener.

Varför var själva festivalen lyckad?
D: Trevlig stämning.
N: Precis!
D: Den kändes inte sådär otroligt jävla kommersiell som de flesta festivaler gör. Det kändes inte som nån skulle dra ur en pengar hela tiden. Emmaboda var också väldigt trevlig och opretentiös festival.
J: De hade ett jättekul avspärrnings-system, på framsidan hade de staket och allt men om man gick mot baksidan av festivalen var festivalområdet bara markerat med ett orange plastband. Där hängde en skylt där det stod “Kliver du över här får du stryk!”. Fast folk betalade i alla fall.
D: I Arvika blev vi jävligt väl mottagna vilket är mycket ovanligt på festivaler då det oftast är så rörigt allting.

Är PJ Harvey en sån stor influens som alla tror…
N: En av influenserna i alla fall.

…och hur känns det i så fall att ligga på samma bolag som hon?
N: Det känns jättekul! Verkligen!

Vad tycker ni om att bli jämförda med PJ Harvey då, när folk säger att “De låter ju så jävla mycket PJ Harvey”?
N: Det är smickrande att bli jämförd med henne, helt klart! Men att vi låter “så jävla mycket PJ Harvey”, det vet jag inte…

Vad har Island Records gjort för Salt?
N: …släppt en skiva, gjort promotion för oss utomlands…

Känner ni att de pushar för er?
N: Absolut!

Det gjorde inte MVG eller?
N: Jo, alltså, vi ligger fortfarande på MVG i Skandinavien, men Island har hand om all vår utlandsdistro utan för norden.

Ni får inga obehagliga vibbar av att ligga på multinationellt bolag?
N: Nä, inte så länge vi får behålla vår integritet…
D: Man kan ju tänka sig att såna här stora bolag har personer högt uppe i toppen som ser musiken som en produkt, men så länge de som vi kommer i kontakt med behandlar oss väl så är allt lugnt.

Hur många skivor har ni skrivit på för?
D: Sex stycken.

Ni har alltså sex plattor till att ge ut?
J: eh… jo.

När kommer nästa platta?
N: Oj… om en lång stund. Minst ett år.

Hur känns det då?
N: Jobbigt. Jävligt jobbigt.
D: Det är så mycket turnerande som står på planeringen nu. England och USA står på tur.

Ni får alltså inte släppa några som helst obskyra 7″-singlar på obskyra bolag eller nåt liknande?
J: Nej, men det skulle ju vara jävligt kul att kunna göra det.

Finns det några gamla Salt-demos som kommer att stiga i värde nu när ni blir “världskändisar’?
J: Inga så här, upptryckta liksom. Vi tryckte bara upp första demon och försökte sälja den. Ingen vill köpa den så det slutade med att vi tvingade våra närmaste kompisar att köpa den!

Hur känns det nu när ni har hamnat här med ett fett skivkontrakt i handen, kan ni blicka framåt och säga vad ni ska göra om ett tag?
(…..)
N: Vi kommer att spela rock! Ett bra tag till!
D: Det är svårt att säga…

Jag menar, om sex skivor…
N: Bara för att man skriver kontrakt på sex skivor betyder det inte att man behöver göra sex skivor!
D: Vi är inte bundna att göra skivorna men om vi gör en skiva så har Island första tjing.

En fråga om Stockholm, stan verkar ju ha eller har blivit, kanske, våldsammare. Jag tänker mest på Stureplansmorden och våldsamma demonstrationer med mera. Är det en utveckling som ni har lagt märke till?
(Alla tänker till)
D: Man märker att det är lite…
N: Aggressiva vibes!
J: Det är aggressivare, speciellt runt fredagar och lördagar, det är en aggressivare stämning.
J: Jag brukar sitta i fönstret på fredagar och lyssna, alltså det är sirener precis hela tiden, från alla håll!
N: Men det kan ju faktiskt vara brandbilar också…
J: Mmm… säkert.
D: Det brinner i hela stan!
(Hejdlöst fnitter)
D: Men det har blivit så här att man, i alla fall med min hårfärg, tänker sig lite för var man går. Och det är ju rätt tråkigt.
J: Man behöver ju inte ha fel hårfärg, man kan ju åka på stryk ändå.
N: Om man säger skinheads, då är det ju så att man kan bli anklagad för att vara vad som helst, hur man än ser ut.

Okej, Fireside/Salt turnén, vems idé var det att sätta ihop er två?
N: Vi hade pratat om det länge… vi har spelat några spelningar ihop i våras och sådär… så har vi pratat om det i sommar. Och vi har samma bokningsbolag så…
J: Innan var det mest på fester det kom upp… typ: “Schkavigöraenturnéihop?”, sen tog bokningsbolaget tag i det hela.

Vad är Salts mål?
J: Ja, det är klart att man har mål…
N: Att inte upprepa sig tror jag.
J: Man vill att det ska gå bra men man vill att det ska gå bra med hedern i behåll. Det är målet eller drömmen.
N: Att få spela med bra band.

Vilka band vill ni spela med helst?
N: Sonic Youth!

Vilka band ska ni spela med i USA och England?
N: Det vet vi inte, alltså. Men vi ska vara förband.

Har ni något ni vill lägga till i intervjun?
D: I lift my hat and say: Good morning!