Från att ha varit ett projekt har MALAISE nu blivit ett fungerande band. Efter ett bombastiskt framträdande på Akashas förra releaseparty har nu ytterligare en skiva komponerats.

Det är en partysugen Martin som via telenätet, sittande i en vattensäng, ger oss berättelsen om bandet Malaise.
Gruppen bildades 1989 och firar snart tioårsjubileum. På den tiden fungerade Malaise mer som ett projekt där diverse musiker lånades in när det behövdes. 1992 blev det mer allvar. Då var det nämligen dags att medverka på två samlingsskivor på Malaises nuvarande bolag Memento Materia. Efter medverkningarna tyckte bolaget att ”nej, nu får ni allt göra en egen skiva”, och det är precis vad som hände. En mini-CD kallad Secession blev resultatet, och mottagandet, speciellt i Tyskland, var positivt. 1996 var det dags för den första fullängdaren, 52 Ways, och nu 1998 har det andra albumet, World Of Broken Images, precis spelats in.
Under alla dessa år har musikstilen, som förståeligt, förändrats. Från början rörde det sig mest om synth, medan det nu låter mer goth blandat med synth och en släng av svartrock.
— Personligen tycker jag att det alltid har funnits lite synth i våra låtar eftersom vi använt oss av samma instrument, menar Martin.
Många har kommit och gått inom Malaises värld, mycket på grund av att bandet från början, som sagt, var mer av ett projekt än ett fullständigt band. Detta är bland annat en av orsakerna till de stiländringar som bandet har genomgått genom åren.
— Den sättning som vi har nu känner jag däremot är den sättning som Malaise kommer att ha i framtiden, förklarar Martin. Nu känns det helt rätt.
Förutom Martin på sång består Malaise av Fredrik på gitarr, Jim, med ett förflutet i Uppsalabandet Misery Loves Co., också på gitarr, Peter på bas och sist men inte minst Niklas på trummor. Niklas är den av de resterande medlemmarna som har varit med längst, de andra har tillkommit under det gångna året.
Malaise är för mig, och säkert för många andra, ett namn vars betydelse är bortom min kunskap. Ingenting har jag lyckats förknippa med detta ord, särskilt inte dess rätta betydelse.
— Malaise betyder ”att få en dålig känsla”, förklarar Martin. Jag stötte på ordet i samband med en Front 242-spelning i Stockholm för ungefär hundra år sedan. De möttes av en massa fascister som stod och gjorde heil utanför Fryshuset. Front 242 kommenterade det hela med att de fick en malaise när de kom hit.
Eftersom alla i Malaises sättning inte varit med så länge har Martin skrivit det mesta till den kommande skivan. I framtiden är det dock tänkt att alla ska vara med i skapandeprocessen och att alla kommer att få göra sin röst hörd. Men alla är ense om hur musiken ska låta, därför lutar det inte åt att några drastiska ändringar.
Även texterna har Martin knåpat ihop, och det är med ett skratt han förklarar var de handlar om;
— Long lost love!

Engelska favoriter

Många band inom denna genre får problem med att få ut sitt material och fixa spelningar. Svartrockare, hårdrockare och synthare kan också bli allmänt påhoppade av omgivningen för att de är som de är. Banden får jobba hårdare än om de hade varit en grupp av en annan karaktär.
— Det är smal musik, så det är klart att man får arbeta hårdare för att få spelningar. Men man undrar om arrangörerna egentligen har någon koll. Det är bra mycket mer röj när vi står på scenen än när ett vanligt band gör det, resonerar Martin.
Malaise har ändå avverkat en del konserter genom åren, bland annat i Tyskland och England, där de är som störst.
— En hel del spelningar i Sverige har också genomförts. Mest i de större städerna. Vi får se hur mycket det blir nu när vi släpper nya plattan.
I vår kan dessutom våra nordiska grannar få äran att se Malaise. Det finns även önskningar om en Tyskland- och Englandsturné. Bandet arbetar för det just nu, men ingenting är klart.
Malaises musik är svårdefinierad, och även Martin har svårt att precisera hur Malaise egentligen låter.
— Vi kan kalla det för gothrock. Man kan säga Sisters Of Mercy, men nej, det stämmer inte. Vi är mer live och mer rock’n’roll. Inte heller kan man jämföra oss med Type O Negative. Men någon som gillar dem kan också tycka att vi är bra.
Malaise utgår från att folk ska stå och röja framför scen när de spelar. Gör publiken inte det anser Malaise att de har misslyckats.
— Vi satsar på röjiga låtar, att studsa och headbanga till, förklarar Martin.
Malaise har motivation och inlevelse, och det syns på scen. De utstrålar skaparglädje. Det är sånt som försvunnit ur några veteraners band och som gjort deras senaste verk totalt meningslösa.
— Vi har otroligt kul hela tiden. OK, vi försöker att vara seriösa, men har vi inte roligt kan vi lika gärna lägga av. Jag tror att det lyser igenom, har vi roligt har även publiken kul, resonerar Martin.

Hela tiden uppförsbacke

För att nå framgång måste man alltid bli bättre på det man gör. Det ska alltid luta uppåt. Gör det inte det är det bara att slänga in handduken, säger Martin.
— Det enda vi satsar på nu är att spela för fler människor och göra bättre konserter. Det är bara det det handlar om.
Martin minns en konsert i Danmark i början av detta år;
— Klubben hade premiär för sin rökmaskin och sprutade ut så mycket rök att man knappt såg handen framför sig. Men det var en väldigt bra spelning.
Om Martin nu får ordning på sin kraschade dator, där materialet till den kommande skivan vilar, finns det hopp om att vi får höra de nya alstren så snart som i början av 1999.
Av den lilla tjuvlyssning som jag har fått vågar jag lova en mörk skiva som kommer att förgylla vinterns kalla dagar. Det är bara att säga peppar, peppar, ta i trä…