Skenet bedrar. KRISTOFER ÅSTRÖM säger att han aldrig har varit lyckligare än han är idag. Det är lätt att inbilla sig motsatsen; Firesides sångfågel låter ledsnare än någonsin på sin första soloskiva.

Sorgsen musik når in under skinnet när den känns äkta. Kristofer Åström, frontfigur i ett av Sveriges bästa och mest emotionella rockband, var så trovärdig när han blottade sin egen misär att till och med demonproducenten Rick Rubin föll i gråt när han hörde dem. Firesides andra album Do Not Tailgate tog Rocksverige — och även delar av världen — med storm: Det var fruktansvärt synd om Kristofer Åström; hans flickvän hade övergivit honom och han ville inte att hon skulle komma nära, han ville inte släppa in henne, han ville inte bli sårbar igen. Vi var många som njöt av att lida med honom.
Två år efter Do Not Tailgate kom uppföljaren Oumini D’Onore. Det är en mycket bra skiva, särskilt efter några lyssningar, även om många blev lite snopna för att Kristofer inte längre var sitt gamla miserabla jag.
Ni som saknar den ljuvt deppiga Kristofer Åström bör kolla upp hans nya soloskiva Go, Went, Gone, som kom ut på skivdiskarna i mitten av november.

Inte så härjad

Jag träffar honom på skivbolagskontoret. Han är fåordig men inte humorbefriad, artig men något uttråkad av intervjusituationen. Kristofer Åström kan verka skör som en fågelunge, yngre än sina 24 år. Men när han sjunger är det lätt att tro att han är femtio och har gått igenom fem skilsmässor och tre avvänjningskurer. En så ung kille kan väl inte ha genomlevt så mycket smärta? Kristofer ler:
— Jag kan inte säga att jag har slutat knarka nu, för jag har aldrig börjat. Jag är inte så himla härjad heller.
Nej, det finns inga djupa oläkta sår i Kristofer Åströms förflutna, bara en förmåga att omvandla intensiva känslotoppar till vacker musik.
Soloplattan har han gjort med hjälp av hobbybandet Hidden Truck, som består av Fireside-trummisen Per Nordmark och pianisten Peter Hermansson. Skivan är en liten ”egokick” för honom.
— Jag har skrivit massor av låtar under en treårsperiod, berättar han. Jag skrev inte dem till Fireside, jag skrev dem till en egen skiva. Jag har tänkt länge på att jag skulle släppa något eget. Det var mest ”på skoj” att det blev en skiva. Det var jättekul, jag fick bestämma allt själv. Det är lite grejen med det här, att det är lite egoistiskt sådär. Hade jag kunnat spela alla instrument hade jag spelat allting själv.
De musiker du har tagit in, varför valde du dem?
— Jag gillar Per och han är en bra trummis. Han är en av mina absolut bästa vänner. Peter hade jag knappt träffat, men det är svårt, det finns ju inte så många bra pianister. Han är en gammal klasskompis till Per, och Per lovade att han var en duktig pianist.
Kristofer skrev låtarna på gitarr, men han har alltid lyssnat på pianomusik och synthmusik, till exempel Depeche Mode och Kraftwerk. Han var nämligen synthare på åttiotalet.
Go, Went, Gone spelades in på två veckor i Bauhausstudion i Göteborg. Producent var Paul Bothen, som tidigare arbetat med bland andra Bear Quartet, Moby Dick och Mazarine Street.
— Vi hade inte repat innan vi kom till studion. En del låtar hade vi tänkt att det skulle vara distad gitarr i, men när man hörde hur det lät med piano var det så mycket vackrare.

Gamla låtar

Jag tänkte när jag hörde din soloskiva, att på Oumini D’Onore lät du inte lika ledsen som tidigare, men nu låter du ledsen igen…
— Många av låtarna är skrivna i samma tidsperiod som Do Not Tailgate. Det är ganska gamla låtar, tre år. Men det är mycket musiken som gör att det låter ledset också. Texterna är kanske lågmälda och rätt ledsna också, men det är lite överdrivet från min sida. Jag är absolut inte ledsen.
Är den lugna musiken ett tecken på mognad?
— Jag har alltid varit jättesvag för kärleksballader. När jag var liten lyssnade jag på Howard Jones, hans lugnare låtar.
Du var en synthkille?
— Ja, jag har aldrig varit hårdrockare. De andra i Fireside var hårdrockare. Jag har alltid gillat jättemycket lugn musik, även om jag också gillat hård musik; punk och hardcore.
Titeln Go, Went, Gone får mig att tänka på engelskalektionerna i skolan.
— Jag tycker det är så bra, just verbböjelsen, go went gone. Skivan skulle egentligen ha hetat Last Man In Is A Rotten Lion. Frans (Johansson, Firesides basist) sa det en gång efter att vi hade varit ute på stadspuben i Luleå, och så sprang alla och badade. Då skrek han det; ”siste man i är ett ruttet lejon”. Men den fick inte heta det för Fredda (Holmgren, skivbolagsbossen), han tyckte inte att det var ett kommersiellt namn.
Vad skriver du om i dina texter?
— Det är ögonblickskänslor, precis som Fireside, det är samma tema på texterna. De grejer som jag tänkte på just vid det tillfället när jag skrev texterna. Det kan ofta bli lite lätt överdrivet. Ofta har jag en del av mig själv i texten, att det handlar om mig själv i grund och botten. Fast jag skriver färre självutlämnande texter.
Hur då, skriver du om andra eller hittar du på berättelser…?
— Nej, jag bara håller mig undan från alla de stora orden och den där extra kryddan på ensamheten.
Tror du att folk blir besvikna när du inte skriver lika olyckliga texter? Har du upplevt att någon sagt något om det?
— Nej, jag har bara upplevt tvärtom, att folk är less på att höra på min klagan. Men den får de väl dras med ett tag till. Det finns fler låtar, jag skulle gärna vilja åka och spela in en till skiva.

Slumpmässigt urval

Hur gjorde ni låturvalet?
— Vi bara åkte till Göteborg och så började vi på någon låt i studion. Det är ganska slumpmässigt att det blev just de låtarna.
Han vet inte när det kommer något nytt med Fireside, och något nytt material är inte färdigt i skrivande stund. Däremot avslöjar Kristofer att de kanske kommer att använda sig mer av synthar i framtiden; de kommer inte att byta stil — bara tillföra något nytt till musiken. Just nu håller depå att marknadsföra Oumini D’Onore i Europa, den släpptes där under hösten och Fireside har varit på kortare turnéer i bland annat Tyskland.
— Vi är inte stora, men det kommer runt hundra personer på varje spelning, och det är ju kul, säger Kristofer, och ser faktiskt lycklig ut.