SECOND TRIP

I själva verket är “grunge” ett rätt så uttjatat begrepp i sådana här sammanhang. När Nirvana slog igenom var helt plötsligt alla nya hårdrocksband “grunge”, tom de som inte hade spelat inom den genren tidigare.
Jag brukar, om möjligt, undvika att placera ett band i grungeträsket så lättvindigt… Men vad ska man säga om ett band som är en smärre kopia av Pearl Jam?
Själv tycker jag de bör inrikta sin musik på ett annat spår som inte är lika uppkört, delvis på grund av att sångaren i det här fallet har en så otroligt identisk röst med Eddie Vedders att det knappt hörs någon skillnad.
Dagligen möter vi dock duktiga musiker, men vissa saknar något som andra har.
Det bästa med herrarna i Second Trip är att de trycker på stora resurser, är relativt nystartade, självsäkra och är ständigt på utvecklingsstadiet… precis vad som behövs för att tränga sig fram genom hårda blåsväder for att slutligen placeras i de vinröda skinnfåtöljer prydda med guldförgyllda handtag som är uppradade hos skivbolagsdirektörens eget lilla kontorsnäste.