Du som har längtat efter att handgripligen kasta dig ned i de nattsvartaste katakomberna — har kommit rätt.
Kassettkrönikan Del II behandlar nämligen demodjungelns allra mörkaste sektioner och de elakaste banden.
Välkommen till den bitterljuva dödens avdelning!
Först ut denna gång är nykomlingarna i Godgory, som överraskar stort med deras ”Demo -94” — vilken är en debut — som är bra! Till skillnad från en bunt andra band lyckas Godgory med den bedriften att inmänga mycket akustiska passager mellan snabba transportsträckor med smattrande kaggar — och ändå få det att låta välstrukturerat. Keyboardslingorna bidrar till att lägga en stämningsmättad aura över låtarna, melodierna och soloinsatserna är fruktat bra och sången känns dessutom alldeles lagom brölig.
Godgory framför med andra ord välspelad 90-tals dödsmetall med en hel del drag av egna idéer, som bådar gott inför framtiden. Att sedan produktionen, signerad Unisound, utgör en massiv ljudvägg som låter bandets musik komma till sin rätt — det tackar vi glatt för! (30:-)
Entity flummar vidare med sin sävliga, keyboardbaserade, odistade och egna definition av Doom. Jag vet inte om det är fel på mig eller det här bandet, men någonting är det i alla fall som orsakar att jag inte kan svälja Entity’s musik till fullo. Men eftersom de överöses med beröm från när och fjärran så är det förmodligen hos mig felet ligger. Sången oscillerar fortfarande mellan halvfalskt skönsjungande och en mer metalaktig karaktär — och det är främst denna som får mig att ligga dubbelvikt över toalettstolen och betrakta dagens nyligen inmundigade lunch ovanifrån.
Dessbättre så tycks musiken på ”Demo I -94” ha en märklig förmåga att berätta det som sången saknar uttryck för. Jag skulle faktiskt inte bli ett dugg förvånad om Entity en dag skulle bli erbjudna att skriva soundtracket till en filmatisering av en morfinists tankevärld. Man kan åtminstone inte beskylla bandet för att inte vara originella. (30:-)
Blackshine är ett band som lovorden bokstavligen har haglat över, och när jag erhöll deras ”Demo II -94” var det med höga förväntningar som jag slutligen petade in kassetten i min stereo. Det visade sig att Blackshine levde upp till mina förväntningar. Och mycket mer därtill.
Bandet gick tidigare under namnet Hetsheads och spelade brutal Death Metal, men i och med namnbytet trädde således en ny stil fram — som på det hela taget inte längre har några nämnvärda paralleller med dödsmetall. Förutom att Blackshine idag istället sopar golvet med majoriteten av dagens uppsjö av dödsband.
Blackshine spelar genialisk metal/hårdrock med en viss nostalgi-feeling relaterat till det gamla välkända årtiondet, då alla familjer med lite självaktning odlade cannabis i blomlådorna på balkongen. Tankarna förs till en uppspeedad version av Black Sabbath, även tidiga Stillborn tycks spöka aningen — dessutom har Danzig fått konkurrens ifråga om tungt och hitvänligt riffande. Var det någon som sa att musik kunde upplevas som en rak höger?
Blackshine är, utan att ta för stora ord i min mun, något utav det fräschaste som Sveriges musikaliska utbud har att erbjuda för tillfället! ”Demo II -94” hamnade alltså i mitt kassettdäck. Där har den stannat. Och kommer så att göra. (30:-)
Déjà vu?
Festprissarna i Vomitory marknadsför sin musik som ”true Swedish Death Metal”, vilket jag absolut inte har några som helst invändningar emot. Tvärtom. Någonstans har jag snappat upp den informationen att bandet i fråga tydligen ska ha existerat sedan 1987, och jag kan inte neka till att jag tycker att det är lite märkligt att de i sådana fall fortfarande står och harvar på samma fläck. Kanske har Vomitory och gossarna i Grave en hemlig ”vi-tänker-minsann-inte-genomgå-någon-löjlig-förnyelse” klubb? Vad vet jag?
Nu är ”Through Sepulchral Shadows” definitivt ingen onjutbar demo, för visst kan det sitta fint med lite välspelad, up-in-your-face old-school-döds utan krusiduller i bland. Men frågan är om det känns speciellt kul? (30:-)
Ännu ett par demokassetter i ”vi-har-hört-det-förut”-kategorin kommer från Celephais och Ethereal. På deras alster ”Human Failure” respektive ”Demo I -94” kan alla de som anser att traditionell svensk dödsmetall spöar skiten ur alla band tillhörande den nya, kommersialiserade vågen, avnjuta ett gäng halvgrötiga kompositioner av det ”brutalare” varumärket utan utsvävningar. Nej, det här håller tyvärr inte heller i dagens musikklimat. Nya friska tag ordineras till både Celephais och Ethereal. (30:- resp. tomband + porto)
Ett utav svensk musikhistorias i särklass mest utskrattade band, Dispatched, visar sig vara en trupp pojkar med mycket skinn på näsan — för här ska det inte ges upp än på länge.
Visst är det svårt att tro att detta är samma band som släppte kultdemon ”Dispatched Into External” för ett par år sedan. På den tiden låg det åtminstone ett visst underhållningsvärde i deras musik, men nu känns deras dödsmetall med black-feeling bara likgiltig. En del fina melodislingor har visserligen letat sig in i ljudmassan, men sedan då? Jag kan inte hjälpa att jag är blaserad på dylik musik och så även ”Promo II”! Är det så fruktansvärt konstigt förresten? (Tomband + porto)
Och som om det redan inte skulle finnas en otrolig uppsjö av diverse DIS-band i världen, så dyker även Disorge från Umeå upp med ”Promo -94” för en närmare granskning. Men det rör sig inte om käng, utan åter igen om sedvanlig dödsmetall — som inte sticker ut åt något håll. Är ordet ”nyskapande” tabubelagt i dagens ungdomars vokabulär? (Tomband + porto)
Positiva överraskningar
Doom or be doomed! Nezgaroth är tillbaka med ny domedagsmusik i den allra mest trögflytande tappningen, i form av ”Demo -94”. Att bandet tillhör undergroundens högre division råder det inget tvivel om — här har vi nämligen beviset! Sessionsjungande Rikard Löfgren (Bay Laurel, Dawn Of Decay) gör en mer än godkänd insats, och när hans gravlika stämma får sällskap av de klagande och dystra gitarrslingorna — finns det inga ord som kan beskriva de rysningar som ilar genom kroppen. Helt underbart!
Segt, segare, Nezgaroth — kunde man kanske uttrycka det. Detta är Doom som den ursprungligen var menad att låta! (30:-)
Göteborg med omnejd har berikat mig med ett nästan oräkneligt antal alster, som har tillfredsställt mina musikaliska lustar. Jag skulle till och med vilja påstå att Götet har vår absolut starkaste metalscen…! En (för mig) ny bekantskap är göteborgarna Crystal Age, som är ännu ett extraordinärt glädjeämne inom dödsmetallen, vars ”Promo 1994” är en hårdhudad hybrid mellan melodi och ett fullkomligt besinningslöst ursinne! Bandet bjuder på blixtsnabba, suggestiva låtuppbyggnader och tempot går i stort sett inte på sparlåga en endaste sekund. Dessutom är musiken både tight, välspelad och proffsigt framförd — och i synnerhet det flippade, smått fantastiska trumspelet är ett kapitel för sig. Men så är Crystal Age inte heller några duvungar i branschen, då man återfinner gamla ex-medlemmar från band som Liers In Wait och Ceremonial Oath i line-upen.
Crystal Age’s ångvälts-metal är det helt lönlöst att försöka fly undan. Man får helt enkelt finna sig i att bli överkörd… Och det känns så rätt som det bara kan! Bandets debutskiva ”Far Beyond Divine Horizons”, som är på intågande senare under året, är ett måste för alla metalheads med smak för vansinnigt mangel. (30:-?)
Skogsfixering och diverse skogstitlar är väl inte direkt någon ovanlig företeelse bland metalband, och Moaning Wind spinner titelmässigt vidare på temat i och med debutdemon ”In My Forest”. Bandet blandar friskt mellan olika metal-stilar med gotiska element, utan onödiga förkonstlingar — som utgör ett helt representativt sound för 90-talet! Tyvärr visade sig ljudkvalitén vara verkligt bristfällig, och det var synd — för detta lät mycket intressant. (20:-)
Goth
Utsatta personer i min omgivning har blivit föga imponerade av det tyska mjuksynth-besläktade gothbandet Revenge Of Nephthys, men mig har de åtminstone inte lämnat oberörd. Efter deras självbetitlade skivdebut på W-Music Records, står denna sextett utan kontrakt och därtill har en hel del turbulens i bandet orsakat en smärre stilförändring. Med en promokassett titulerad ”Demonstration” söker de nu med ljus och lykta efter ett nytt skivkontrakt, och det borde inte ligga alltför avlägset. Gillar du tidiga Dead Can Dance, New Order och liknande band, borde du absolut kolla upp Revenge Of Nephthys! (8 DM)
Filmmusik utan film, går det? Javisst! Dark Side Cowboys och deras tredje fullängdskassett ”The Hall of Pain” förmedlar depressiv gitarr-orienterad, gothrock — med tydliga influenser från Fields Of The Nephilim — och som lyssnare frammanar man snart audivisuella upplevelser och iscensätter sin egen filmatisering.
Musiken plöjer ned på djupet av själen, och ens sinne framkallar den ångestfyllda känslan av att befinna sig i ett eldhärjat slott och betrakta hur lågorna slickar väggarna, för att samtidigt vara väl medveten om att ens enda räddning är att fly rakt igenom det brinnande infernot — som bara är en av de vanföreställningar som manövrerar det inre ögat. Flykten genom ”The Hall of Pain” tycks vara längre än oändligheten själv… Fjorton stycken avlöser varandra, harmonierar väl tillsammans och är måhända ingen milstolpe inom goth-musiken. Men det hindrar inte Dark Side Cowboys från att återge ödesmättad musik av hög klass. Inget för mörkrädda. (50:-)
Även Norge har bidragit med en demo till denna kassettkrönike-omgång. Shadow Dancers spelar däremot inte Black Metal (surprise, surprise!?), utan på ”Blacker Then Better Between” återfinns någon högst diffus variant av goth — som i mina öron förefaller mindre fängslande.
Och tro mig, produktionen är ärligt värsta skämtet! Si här får bara inte en officiell demo låta. Och nog är det högst beklagligt när ljudkvalitén inte håller. Nej, en vettig produktion är vad jag kräver, innan jag tänker uttala mig ytterligare om Shadow Dancers. (30:-)
Kaotisk Black Metal
En vacker dag fick jag en snilleblixt och kom på en till synes smart metod att tvinga mig själv att lyssna in mig ordentligt på de demos som var aktuella för recension. Jag planerade helt enkelt att stoppa in någon av dessa kassetter i min freestyle, då jag hade något ärende att uträtta utom räckhåll i från min stereo. Jag stod således i en hiss på väg till en god vän, när jag intet ont anande tryckte in Arckanum’s ”Demo I” i min Walkman.
Hade jag inte klaustrofobi innan, fick jag det avgjort då. Ut ur hörlurarna strömmade det kaotisk Black Metal av värsta sort, precis den musik som rekommenderas att slänga på under en alltför utdragen fest, när man slutligen vill bli av med sina gäster. Sången på fornsvenska kunde i och för sig ha varit rätt tuff, mindre tufft var det nu att den snarare lät som en samplad ”vildvittra” från ”Ronja Rövardotter”-filmen. Giv mig styrka! Vad kommer man att få höra härnäst? Upp-pitchad smurf-sång?
Men OK, eftersom jag misstänker att jag åter igen kommer att få höra frasen ”Stine, du är faktiskt lite väl kritisk”, så ska jag försöka komma på några positiva saker att nämna om den här demon;
1) Kassettbandet innehar en relativt lång speltid, och kan säkert spelas över med en kort skiva.
2) Även ett demo-omslag emottages säkerligen med öppna armar av pappersinsamlingen.
3) Arckanum är hemmahörande i Mora och orkar förmodligen inte anstränga sig att åka till Stockholm, för att spöa upp mig på grund av den här recensionen. (30:-)
Tänk er att bli strandsatt på en öde ö tillsammans med Linda Norrman, Staffan Westerberg, Kristina Lugn samt Nåstrond’s ”From a Black Funeral Coffin” spelandes 24-timmars nonstop om dygnet. Själv kan jag inte komma på någon mer ångestframkallande tortyr. Den som kan komma på något värre, vilket torde vara det ultimata sättet att avsluta sitt jordeliv på, ombedes att höra av sig omgående till Akasha-redaktionen. En stor belöning utlovas.
Nåväl, Nåstrond’s bidrag finns i den limiterade upplagan 666 exemplar — vilket man utan något större problem genast associerar till Black Metal. Och javisst, är man inne på ett Black Metal-sound som mest påminner om något mellanting av en distad centrifug och kastrering av griskultingar, borde ”From a Black Funeral Coffin” vara en given investering. (25:-)
Tvivelaktiga ljudkvalitéer
Det finns inget som jag avskyr mer än att recensera livetapes eller rehearsals — jag menar, vad säger dessa egentligen om ett band? Men eftersom jag i skrivande stund njuter av att spela martyr så är nu turen kommen till Gates Of Ishtar och deras ”Where Weak Gods Gather — Live at Småbarnsdiscot”. Och vad ska man säga? ”Deathblack” är numera en lika välanvänd och uttjatad benämning som uttrycket ”deathrash”, men jag måste säga att det förstnämnda stämmer tämligen väl in på Gates Of Ishtar.
Av materialet att döma så spelar visserligen bandet en relativt onyanserad sådan, men musiken har trots detta bemästrat en viss tjusning som får mig nyfiken på att höra Gates Of Ishtar i studiosammanhang. En cover har även klämts in i livesetet — och det är ingen mindre än Katatonia’s ”Without God”. Mina grannar, som har fått vänja sig vid att originalversionen genljuder i huset titt som tätt, har dock hotat med att begå kollektivt självmord, om Gates Of Ishtar’s version dånar ut ur mina högtalare en enda gång till — vilket torde säga det mesta. Fast jag är ändå optimistisk, det här bandet kan det nog löna sig att hålla ögonen öppna för inför stundande tider. (Tomband + porto)
Nästa kassett att syna i sömmarna är simpelt betitlad ”Promo/reh -94”, en utgåva som Apollgon ligger bakom. Deras debutdemo ”End” har tidigare blivit nedskriven och i stort sett dissekerad till oigenkännlighet av mig, men Apollgon bevisade att de var ett band med karaktär — då de är ett av det få band som hört av sig igen, med en negativ recension till trots. ”Vi respekterar vad folk tycker om vår musik…”, stod det i brevet, vilket gjorde mig smått imponerad. En eloge tycker jag därmed att Apollgon har gjort sig förtjänta av!
Tyvärr så visar sig bandet inte ha förkovrat sig något nämnvärt musikaliskt sett, det handlar fortfarande om något slags trött potpurri av Death. Thrash och Heavy Metal — men å andra sidan är det svårt att döma ett band endast efter en taskig rehearsaltape. Det borde vara förbjudet att skicka en rehearsal för recension. (Tomband + porto)
I gränslanden
”For all hair types” brukar det stå på vissa schampoflaskor. Det är ungefär detsamma som borde finnas präntat på Necromicon’s demo ”Through The Gates of Grief”, ty denna torde gå hem i de flesta stugor. Necromicon befinner sig i det oerhört populära gränslandet mellan Death- och Black Metal, och det ligger ju — så att säga — numera helt rätt i tiden. En fågel hade tidigare viskat i mitt öra, att det här bandet skulle framföra någon typ av Marduk-rip-off musik, men det ryktet vill jag starkt dementera! Soundet är knappast identiskt, men visst finns likheterna. Men paralleller och likheter mellan olika band kan man ju för övrigt roa sig med att älta om in i det oändliga…?! Marduk låter väl aldrig i sin tur som… Äsch, skitsamma!
Necromicon’s musik är helt klart schysst, men är knappast originell eller något man blir överdrivet exalterad av. Kanske ännu ett band med framtiden framför sig? Den som inte lever får inte se. (25:-)
Inför irländska Unearthly och deras kassett-EP ”Infinite Enigma” är jag väldigt kluven. Antagligen lika kluven som deras musik är splittrad. På den bifogade biografin anges band som Dream Theater och Suffocation som influenser, och bara det kan ju innebära en smärre förvirring. På ”Infinite Enigma” möter virvlande snabb grind, pretentiöst och tekniskt gitarr-tuggande adderat med en sång som pendlar mellan ”screamy” och ”growly”. Irländarna är kompetenta musiker, men verkar vara så uppslukade i sin iver att producera fram varierad, men också attraktiv musik, att de helt glömmer bort det där lilla viktiga ordet… Nämligen finess.
Unearthly’s musik blir därigenom lika tilltalande, liksom den enbart förfaller till en patetisk soppa, att man på så sätt snabbt mister sitt intresse. Och i sin tur finner ”Infinite Enigma” lika spännande som ett seminarium i kvantmekanik. (Tomband + porto)
Så var det dax att åla på sig de gamla blekta, trasiga jeansen, kränga på sig sin Nuclear Assault-tröja och den obligatoriska rutiga skjortan, samt hoppa i de vita, fyra nummer för stora jympadojjorna… Thrash för fan! Oberon och demon ”Follow The Blind” håller sig fast vid den gamla hederliga thrashen, med en hel del spår av dödens metall, och gör det relativt väl. Att sedan sången starkt påminner om en yngre (och något ansträngd) kopia av Tom Arayas, torde väl dessutom kunna charma mången nostalgiker, misstänker jag.
Hur pass samhällskritisk Oberon’s lyrik är, och huruvida den handlar om miljöföroreningar och kärnvapenkrig har jag inte den blekaste aning om — men hur det än ligger till med det, så anser jag att detta trots allt var rätt färglöst. (25:-)
Med två demos i ryggen, är Harmony tillbaka igen med en ny tape ”Promo -94”. Bandets gamla triviala deathrash-stuk har ersatts av ett mer amerikanskt sound med mycket kaggar, fast utan att de mer thrashiga inläggen har gått förlorade. Harmony är tillika ännu ett band i raden som inte direkt kommer att ge upphov till några omstörtande kravaller inom dödsscenen, men deras musik känns i alla fall rätt för stunden. Men den gamla slitna och hatade frasen ”den här musiken kommer man ingenstans med i dag” tål att upprepas.
Vi får väl hoppas att Harmony är ett band med mycket ”go” och fortsätter att kämpa — någon gång kanske det trots min skepsis kommer att ge utdelning…? (Tomband + porto)
Brutal jävla död
Lite brutal jävla, krossande död med ett sadistiskt mos, är vad som ligger på danska Nugatory’s repertoar och så även ”Promo 1994”. Jag noterar mycket ”jävlar-anamma”-attityd, men i längden blir musiken lite väl konventionell och förlorar sitt fästing-potential på vägen. ”Promo 1994” känns i och för sig gemytlig vid rätt valda tillfällen, men är knappast något banbrytande inom genren (nu igen?). (30:-)
Insalubrious gav mig ett mycket bra intryck med både ett påkostat färgomslag, lika påkostade flyers och hela baletten, men jag kunde redan efter de första tonerna konstatera att bandet kanske borde ha lagt sina stålar på en bättre produktion i stället…? Och stannat i replokalen ett tag till?
Trälig amerikansk-influerad Death Metal med grötsound, och en otroligt mumlig sång à la Kam Lee/Barney erbjuder ”Pieces of a Dream” sina lyssnare, och alltihop känns enbart sövande. Gäsp! (30:-)
Än är det inte slut på sömnpillren. Stockholms-baserade Coercion är nästa band ut att drömma söta (!?) drömmar till. Deras långrandiga mullerdöds som återfinns på ”Headway” är hur intetsägande som helst, och jag kan inte i ord beskriva hur förbannat less jag är på dessa opersonliga, growlande sångare, vilka låter som om de håller på att svälja micken samtidigt som de får mickstativet uppkört i röven. Menar de verkligen allvar med den här demon? (30:-)
Ett obarmhärtigt och inhumant uppvaknande blir det dock till tonerna av Mörk Gryning’s ”Demo -94”, som inleds med ett intro bestående av något halvfånigt prat på svenska. Mina tankar förs omedelbart till de forna skolavslutningarna, där någon av tradition alltid skulle läsa upp en dikt… Ni vet, det som alltid lät lite så där tvekande och stapplande.
Bortsett från denna inledning, så måste jag erkänna att jag nästan ramlade av stolen när musiken brakade i gång. Min skeptiska läggning var som bortblåst, och jag fann mig själv nästan sittandes och tralla med i demons två låtar ”Journey Into Eternity” (men varför helt plötsligt en engelsk titel?) och ”En Visa Om Döden”. Det handlar inte helt oväntat om deathblack (tjat?!), här spetsat med sköna keyboardinlägg. Men ta bort detta löjliga prat till nästa gång! Mörk Gryning vill jag absolut höra mer av i framtiden. (20:-)
Nedsvärtade tongångar
Säger man ”episk Viking Metal” tänker de flesta förmodligen på Bathory. Helt förståeligt. Fast ett annat band som har inkräktat i detta mångtydiga territorium är Mithotyn, som sänt mig både sin ”Demo I” och ”Promo -94”. Den första kassetten formas dock av ett mer Black Metal-enligt sound, och dessvärre får bandet se sin musik dränkas i den usla produktionen — som minst sagt är hårresande! För övrigt så låter inte de detaljer man kan urskilja speciellt engagerande ändå, så jag sörjer inte sisådär överdrivet mycket om jag ska vara ärlig.
Desto intressantare blir det emellertid i och med ”Promo -94”, där de desto markantare gått över till att få till ett mer ’vikinga’ inspirerat material. Vad som livar upp låtarna är inmängandet av akustiska gitarrer och cello, samt ett tappert försök till ”vanlig” sång med (nordisk) folkmusiks prägel — även om detta nu inte artade sig jättelyckat. Ett plus i kanten ska Mithotyn ändock ha för sina idéer! I övrigt känns det lite väl entonigt med de B-klassens dominerande bisvärmsriffen, men man ska väl inte begära för mycket. Bandet visar ju trots allt glädjande nog att de vågar pröva något annorlunda. Tydligen har ett par skivbolag visat intresse för Mithotyn, så det är inte omöjligt att de inom en snar framtid är lyckliga innehavare av ett kontrakt. (25:-/st)
Ännu ett band som verkar ha hämtat intryck från vår fornnordiska mytologi, är Umeås Naglfar, som namngivit sig själva efter en båt — tillverkad av döda mäns naglar — som hade en viktig roll i sägnen om Ragnarök. Deathblack-febern verkar sannerligen ha fått ett ordentligt fäste i HC-dominerade Norrland, och Naglfar’s debut ”Stellae Trajectio” är en av många kassetter från norra Sveriges tillströmning av just deathblack-alster. ”Stellae Trajectio” visade sig emellertid — glädjande nog — vara ett guldkorn i Norrlands demoflod. Det som utmärker Naglfar från den gällande dödliga klungan, är att de använder sig av en trummaskin (med en helt godkänd programmering). Melodiöst, catchy och mycket Heavy Metal-influerat riffande, elakt vrålande där det passar sig, allmänt ös — alla ingredienser finns med i receptet!
Naglfar är ett praktexempel på ett band som kommer att få en stor draghjälp av den nya melodiösa dödsmetall-vågen — och på grund av detta faktum kommer de säkerligen att hamna en bit närmare rampljuset. Utan tvekan värda att kolla upp!
En debutplatta på Wrong Again Records är för övrigt att vänta sig. Där ser man, minsann… (30:-)
Efter att ha blivit blåsta på ett singelkontrakt av Corpsegrinder Records, är rosade svartdödmetallarna Decameron tillbaka med en utgåva betitlad ”Promo -94”. De två inledande låtarna är således inspelade med singeln i åtanke, men istället har dessa alltså fått se dagens ljus på en kassett — vilken skoningslöst bevisar att Decameron’s tidsenliga musik är att räkna med. Vissa partier känns dock aningen anonyma och felplacerade, men stundom verkar det som om bandet är rysligt medvetna om sin kapacitet — då materialet emellanåt blixtrar till i riktigt magnifikt bra höjdarstycken.
I ”Mistress of Sacrifice” blir vi åter igen invigda i ett experiment med vanligt skönsjungande, och de får till det förhållandevis oklanderligt. Beklagligtvis visar det sig att denna låt har arrangerats lite väl utdragen, och får mig att önska att Decameron kanske skulle försöka undvika alla meningslösa transportsträckor som ändå bara känns som att äta kola med papper på. Och att käka kolor med papper har väl aldrig varit någon direkt höjdare? Det är ju godiset man vill åt, inte sant? Tänk på det, Decameron. (Tomband + porto)
Hetsigt, bombastiskt och depressivt
Och nu har turen kommit till att kika närmare på några förhandskassetter som kommit i min väg…
Efter att Dark Tranquillity’s debutalbum ”Skydancer” bemötts med en relativt sval respons från mitt håll, slår de tillbaka så pass våldsamt med ett smakprov från sin stundande mini-skiva ”…Of Chaos And Eternal Night” (Spinefarm Records), att jag skäms. Jag erkänner därför här och nu öppet, att mitt tidigare omdöme om bandets musik har varit helt felaktigt. Jag inser därmed att jag borde tillbringa de närmaste åren i en skamvrå och sona mitt brott, smaka piskan och att jag definitivt inte förtjänar att leva som andra.
Nåväl, här får jag iallafall så att jag tiger. Dark Tranquillity’s nyskrivna material påvisar kraftigt att deras styrka inte bara ligger i det mer stillsamma soundet, för utan att de har blivit mindre hektiska eller dragit ned på tempot i sin hetsiga Death/Speed med det ofattbart energiska skinnplågandet, som tydligt hyllar det gamla ’goda’ tyska 80-talet — låter det helt enkelt strålande!
Med f d kompgitarristen Mikael Stanne bakom mickstativet på heltid, låter det därutöver om möjligt ännu bättre, då ingenting har fått mig mer våldsbenägen än deras tidigare sångares kväkande. Presumtiva evergreens som ”…Of Chaos And Eternal Night” och ”With The Flaming Shades Of Fall” visar obönhörligen vart skåpet ska stå, och enligt uppgift så ska även en vanvettig cover på Kreator’s ”Bringer Of Torture” summeras till låtmaterialet på skivan. Otvivelaktigen en av 1995 års intressantaste releaser. Beware!
Sacramentum sände mig för en ganska lång tid sedan, en kassett innehållande deras självfinansierade mini-CD ”Finis Malorum”. Den latinska titeln ”Finis Malorum” som i svensk översättning betyder ”slut på eländet”, kan verka som en revolutionerande titulering, men fullt så drastisk är inte Sacramentum’s musik. Skivan erbjuder bombastisk black death med melodiska toningar, varken mer eller mindre, men efterlämnar trots allt en ihållande blodsmak i munnen. Enligt ryktesvägar så har Sacramentum möblerat om sin line-up och svärtat ner sin stil ytterligare, så jag väljer att inte lägga någon större vikt vid ”Finis Malorum” — utan väntar istället på bandets nästa drag. Kan bli något.
Det sista livstecknet från Katatonia sägs mini-CD’n ”For Funerals To Come” (Avantgarde) vara, ett alster som sedermera tar vid där ”Dance Of December Souls” slutade. Fortsättningen består av svävande, kontemplativa epos präglade av en gotisk mix av Doom, Death och Black Metal med trolska melodislingor… Det låter helt enkelt Katatonia — bandet som gav begreppet ”depressiv musik” en ny innebörd. De som uppskattade deras drömska fullängdare, lär inte heller bli besvikna över ”For Funerals To Come”. En ytterst representativ skiva, som tråkigt nog även verkar statera som en dödsruna över Katatonia — vars framtid ser mycket osäker ut. Katatonia-fans kan istället hålla utkik efter trummisen Jonas Renkse’s nya band October Tide.
Det osar tyskt!
Göteborgsbandet In Flames har inte bara ägnat sig åt att harva Running Wild-covers i replokalen och snickra ihop potentiella punkhits, sedan förstlingen ”Lunar Strain” hittade ut i skivdjungeln. Ett nytt minialbum ”Subterranean” (Wrong Again Records) har överraskande nog spelats in, efter en lång kavalkad av medlemsstrul och med hot om splittring till trots. Det visar sig nu att In Flames slutligen har funnit ett säkert kort bakom trummorna, i och med att Daniel Erlandsson (Eucharist) fortsättningsvis kommer att hantera trumstockarna — och inför skivan så har därtill Henke Forss (Dawn) plockats in på sessionsång. Det visade sig också att resultatet blev enastående.
”Lunar Strain” kännetecknades av innovativ Death Metal med påfallande hårdrocksinfluenser. Nu är det istället ombytta roller. Dödsmetallen har reducerats till att intet annat förefalla som en inspirationskälla, där enbart den Black Metal-präglade sången kvarstår. Ljudbilden domineras istället av… Just det, Heavy Metal!
”Skön-tysk-trall-Noise Records-Heavy-Death Metal”, som en person i bekantskapskretsen beskrev bandet, tycks numera vara In Flames i ett nötskal.
Det är bara att konstatera att bandet genomgått en briljant utveckling och mognad sedan debutplattan. En varning utfärdas för denna stundande mini-CD, då förhandskassetten förefaller så pass gedigen att den vållat mig kraftigt blödande skavsår i öronen, då den inte bara har gått varm — utan snarare skållhet — i min stereo.
”Hell Beer 6,66%” står det på Gehennah’s omslag till den aptitretarkassett som pressats upp inför bandets fullängdare ”Hardrocker” (Primitive Art Records), med planerad release i maj. Det här har vi väntat länge på!! Sveriges svar på Tankard’s ”Space Beer” månne?! Kanske inte…
I de tre låtar som uppdagas på kassetten kan man snarare skönja kompromisslös, skitig ”Blood Metal” levererad av ett par förmodligen lika skitiga och ölstinkande medlemmar, som antas sova i sina slitna jeansvästar översållande — på äkta tysk manér — av allehanda tygmärken. Låtmaterialet är taggtrådsrått och väsande, som på de tillhörande flygbladen utlovas att vara i samma anda som tidiga Venom, Sodom, Destruction och Motörhead — ett yttrande som visar sig vara ett mycket sant påstående. Det är för övrigt knappast värt för någon att opponera sig emot detta, såvida vederbörande inte vill ha en Budweiser-flaska i huvudet.
Tycker nästan att det är en hädelse av Primitive Art att ge ut Gehennah på CD. En sådan här platta borde istället ges ut på en redan färdigrepad vinyl. Det är förmodligen på så vis man avnjuter Gehennah på bästa möjliga sätt. Men — tummen upp, för helvete!
Därmed led detta nummers upptäcktsfärd bland allsköns kassetter mot sitt slut för denna gång.
De band som vill synas på dessa demosidor i nästa nummer, samt få en garanterat subjektiv recension (för omväxlings skull?) ombedes att skicka någon typ av promopack. Märk kuvertet ”Kassettkrönikan Del II”. På återseende.
Lämna ett svar