Det var i förra numret som jag fick höra talas om SJU SVÅRA ÅR för första gången. Alko-Per nämnde i intervjun med honom att han hade ett nytt projekt som provisoriskt kallades för SJU SVÅRA ÅR, och när jag såg vilka band som skulle spela på Punkfest 6 fick jag för mig att det var samma band som det rörde sig om. Till min förvåning upptäckte jag att SJU SVÅRA ÅR som spelade på festen var ett helt annat band. Det visade sig vara något av ett ”all-star” band från Stockholm och deras riviga punkrock föll mig i smaken. Jag kom några månader senare på att det skulle vara kul att intervjua bandet eftersom jag inte vet så mycket om dem och räta ut eventuella frågetecken. Ett tag var jag lite förtvivlad över att jag inte fick några livstecken, men en efter en droppade svaren ner i mailboxen och slutligen hade jag svar från tre av bandets medlemmar. Jag känner mig rätt nöjd med intervjun trots att flera av frågorna är ihopstressade pga tidsbrist… /JOCKE.
1. Egentligen hatar jag att ställa den här frågan, men eftersom ni ännu inte släppt någon platta eller har en flashig hemsida där man kan kolla upp sånt så känner jag att det vore på sin plats med en liten presentation av bandet. Vilka är ni i SJU SVÅRA ÅR och när drog ni igång verksamheten?
Emma: Vi som spelar är Dadde-trummor, Sara-gitarr, Raf-gitarr, Emma-bas och Josefin-sång. Vi började repa ihop strax innan sommaren 2002.
Sara: Vi är en rivig kvintett som funnits i ett år ungefär. Dessvärre har vi alla lite för många projekt på gång samtidigt, så vi har svårt att komma i fas med varann. Men vilket år som helst ska vi tillfredsställa allas era behov.
2. Med tanke på den produktivitet som nystartade band verkas födas med så är det förvånande att inte ni har släppt någonting ännu, utan i första hand verkar ha koncentrerat er på att åka ut och spela mycket live. Men jag såg nyligen på internet att det inom en snar framtid kommer släppas en 7″a på Stategrinder. Vill ni berätta lite om det släppet?
Kommer det börja rulla på med skivsläpp nu, eller fortsätter ni ta det lugnt och släppa en platta då och då för att hålla de hungriga vargarna på avstånd?
Emma: Men det är ju så himla kul att spela live ju! Och det känns liksom naturligt att börja i den änden. Självklart är det ju kul att spela in och släppa skivor också, men det kräver ju jobb, och så kanske man måste hitta nån som kan/vill släppa också… Vi vet inte så mycket om det ännu, förutom att vi är jävligt sugna, ska spela in och släppa så fort som möjligt och sen tar vi väl det som det kommer liksom…
Jos: Inspelningen blev tyvärr framskjuten så vi får se när den kommer. Annars har vi roliga turnéplaner och vi planerar även att repa nån gång i framtiden.
3. Jag försöker som zinemakare alltid utveckla, förbättra och testa nya grejer både layout- och skrivmässigt, men hur är det för er som spelar i ett punkband, känns det inte svårt att utveckla punken när det ändå är en musikstil som inte har utvecklats nämnvärt under åren?
Ni kanske inte känner något behov av att skapa något nytt överhuvudtaget utan är nöjda med att bara få spela och slippa tänka på vardagens alla mödor och tråkigheter?
Emma: Ja och nej. Det är ju klart att vi vill spela musik som vi gillar och att det i sig är jävligt skojigt, men självklart vill vi ju göra något nytt också. Många av våra texter skiljer sej rätt så mycket från andra punktexter, kanske inte så mycket klyschor, utan lite mer poesi. Så är det nog med hela SJU SVÅRA ÅR skulle jag vilja säga…
Sara: Oj, oj, du ställer så många frågor på en gång. Du kanske skulle göra intervjuer i enkätform med redan givna svarsalternativ som man bara får kryssa i. I alla fall, självklart vill vi göra något eget. Vi skriver ju musikhistoria här! De flesta band tycker sig inte låta som nånting annat. Så är det väl med oss också. Att ha texter på svenska är ju inget nytt men det är något vi saknat tidigare och därför har vi slutat lalla på engelska. Det underlättar ju såklart när man släpper skivor i andra länder än Sverige men jag tycker att alldeles för många band fegar med texterna och är rädda för sitt eget språk. Att det skulle låta töntigt är helt fel. Svenska språket är hårt och vackert.
4. Stockholms punkscen har väl varit rätt stor ända sen 70-80 talet, men på senare år har jag fått känslan av att det är väldigt mycket inavel och att den i mina ögon enorma ”scenen” egentligen är en liten skara människor som har en fot med lite här och där vilket gör att man får intrycket av att många är involverade. Har jag fel?
Emma: Jag tycker nog att du har ganska rätt. Samma människor florerar i flera olika bandkonstellationer, och det är ju lättare för dessa band att ta sig nån vart (fixa spelningar, bli släppts) eftersom de redan har kontakterna sedan tidigare band/projekt. Det gäller ju oss också. Därför är det ju viktigt att hålla ögonen öppna och att alltid ge nya band en chans.
Sara: Stockholmscenen är ett slutet sällskap som utgörs av välrenommerade yrkespunkare.
5. I mina hemtrakter och även på andra håll i Sverige så verkar många söka sig till Stockholm, precis som om det vore ”möjligheternas stad”. Det verkar nästan som att det är ett steg i den personliga utvecklingen för en del människor att flytta dit och förverkliga sina drömmar, men många glömmer att det ändå handlar om vad man själv gör av situationen i slutändan och inte vart man bor, eller hur?
Trivs ni i Stockholm eller önskar ni er i sin tur bort till någon annan plats eller stad?
Emma: Vi trivs nog ganska bra i Stockholm, men ibland vill man ju vidga sina vyer. Kanske prova på att bo i en annan stad, på landet eller i ett samhälle. Dessutom kan man bli så satans trött på bostadsmarknaden här. Man vill ju inte bo i en stad där människor går över lik (och faktiskt måste göra det) för ett hyreskontrakt. Stämningen blir hetsig och orättvis och handlar mycket om pengar och om kontakter. Då kan man tänka sig att det vore skönt att bo nånstans där bostadssituationen är lite mer avslappnad…
Jos: Det är bra att bo här, men inte bättre än andra städer. Alla ställen har ju sina fördelar. Om man inte trivs nånstans eller tycker att man fastnar nånstans så rekommenderar jag att man flyttar. Och varför inte till Stockholm. Här finns ju Pirate, 44:an, Lava, underbara människor och Mälaren…
6. Om man läser några separatistiska feministtidningar så verkar ofta målen olika tidningarna emellan. Jag trodde att feminismen handlade om en strävan efter jämlikhet mellan könen, men ibland verkar det som om en del feminister vill avskaffa alla män, och det är nästintill skrämmande att läsa om att t ex män ska skjutas. Givetvis finns det alltid människor som har en vriden livsuppfattning oavsett kön, men eftersom ni under namnet SJU SVÅRA ÅR samlat både kvinnor och män så skulle vara intressant att höra hur ni ställer er i frågan. Är inte manshatande kvinnor lika illa som kvinnohatande män?
När jag ändå håller på, kan man som kille kalla sig feminist egentligen?
Emma: Jag har större förståelse för manshatande kvinnor eftersom de/vi lever med de asgamla och förbannat trista könsrollerna. Men det gör ju faktiskt männen också, så jag förstår förstås killar som är trötta på mansrollen också. Det tycker jag är jävligt sunt. Jag tror inte att vi som kämpar mot samma mål bör ägna en massa tid åt att kivas med varandra. Vad spelar det för roll om en kille kallar sej feminist eller inte, så länge han har fattat vad det handlar om?
Jos: Ja, killar kan kalla sig feminister. Killar kan kalla sig vad de vill i detta liberalismens land. Manshatande kvinnor är inte lika illa som kvinnohatande män eftersom vi lever i ett patriarkat. Det är naturligt att hata sina förtryckare. Sen kan vi ju diskutera huruvida det är konstruktivt att göra det. Blir du lika skrämd när du i våldsfilm efter våldsfilm ser kvinnor bli skjutna, uppskurna, våldtagna eller torterade? Eller när du läser om det i tidningen? Tyvärr är vi så avtrubbade när det kommer till kvinnohat att vi knappt reagerar, men när kvinnor yttrar manshat (verbalt) reagerar desto fler.
7. Det har kommit till min kännedom att det fanns ett annat bandprojekt neråt Sverige som också hette SJU SVÅRA ÅR. Är det något som ni känner till?
Nu verkar det som om det är ni som har ”rätten” till namnet eftersom ni har varit ute och spelat och ska släppa platta, men vem var först egentligen?
Har ni kanske gjort upp i godo med de andra eller?
Emma: De var nog först, och vad jag vet så har vi gjort upp i godo eftersom de inte spelar aktivt längre.
Jos: Vi har köpt namnet av dem för 100.000 Euro. Och slagits om saken och gråtit i varandras armar. Särskilt under punkfesten i Umeå i en caribian blue-van.
8. En sak som jag har lagt märke till under åren är att nystartade band med folk som tidigare spelat eller fortfarande spelar i ”hypade” och uppskattade band får släppa skivor på en gång, trots att de inte ens spelat in någonting, medan många band som harvat på under flera år i replokalen har svårare att fånga intresset hos labels. Tror ni att det finns någon vettig förklaring till detta fenomen?
Ni har ju varit med i svängen ett tag och spelat i diverse obskyra band så ni kanske själva har erfarenhet av det jag pratar om?
Emma: Absolut. Som jag sa förut, man bär ju med sig kontakter och erfarenheter från andra projekt, vilket gör att det går snabbare.
Jos: Ja, det blev lite ironiskt på punkfesten när fem band hade benämningen ex-BURNING KITCHEN. Det är lätt för oss att få spelningar just därför, men vi kämpar också med att lyfta fram andra band och tipsar ofta om nya band till arrangörer.
9. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag har fått för mig att i alla fall några av er tillbringar en del tid på internet. Jag läser här och där om personer som känner att de slösar bort tid på nätet som de lika gärna skulle kunna använda till något bättre men jag förstår inte riktigt hur man kan bli beroende och sitta flera timmar på communities som t ex ”Skunk”, för själv går jag bara in en sväng då och då för att kolla mail eller följa vilda diskussioner. Fast undermedvetet kanske det gör mig beroende?
Tycker ni att fler borde göra någonting kreativt istället för att chatta och diskutera revolutionen på nätet? Anser ni själva att ni är internetberoende?
Emma: Personligen anser jag att jag inte ”fastnar” vare sig framför tv:n eller på nätet. Man väljer själv vad man vill göra med sin tid. Internet är ju otroligt på så sätt att det förenar människor över hela världen, och man kan hamna i otroligt intressanta diskussioner. MEN man får ju inte glömma bort att leva. Att det hela tiden ska handla om aktiva val.
Jos: Jag har samma syn på saken, men som sagt kan det vara praktiskt. Jag tror inte på det här att hålla relationer vid liv via internet. Jag tycker att det är så segt att skriva på dator, det är därför det har tagit så lång tid att svara på den här intisen. Jag gillar liveintervjuer mer, men då pratar jag så mycket varav hälften är ointressant internblaj.
Sara: Äntligen! Nu ska jag få citera KENT. ”Framför Tv:n blir vem som helst ful”. Detsamma gäller även datorer. Jag har tappat intresset för mången snubbe (nu pratar vi parförhållande) som spenderat större delen av sin vakna tid framför en skärm. Vad är det du avskärmas ifrån?
10. Jag har varit vegetarian sen ’97, men har aldrig hållit på och lagat tidskrävande vegetarisk mat förrän på senare tid då jag kommit på att det faktiskt är jävligt kul. Men så jävla ofta blir det faktiskt inte, först och främst pga lathet, för när jag kommer hem på dagarna är jag så trött. Hur är det med er, blir det mycket skräpmatshäng på Sibylla eller prioriterar ni maten högt på dagordningen och har alltid tid och ork att laga till något?
Smaskiga recept eller tips att dela med er av till de hungriga läsarna?
Emma: Ja, det är väl mycket individuellt. Några av oss bor i kollektiv och har således organiserad matlagning och middagar. Alla är vegetarianer, majoriteten är veganer, och då är ju käket faktiskt viktigt om man ska hålla sig pigg å glad!
Jos: Ja, vi är ett foodloving band. Jag och Raf är veganer och de andra är sympatisörer. På turné blir det snabbmat, pommes varje dag. Och hemma i kollektivet är det rediga veganmiddagar. Min bäste maträtt är pasta som dränks i en sås av lök, malda kikärter, squash skuren i tärningar, sojagrädde, salt, peppar och en massa saffran. Idag är det så jävla enkelt att vara vegan och jag tycker att alla borde dra ner på sitt stöd till Arla som dumpar livsmedel i tredje världen, vilket slår ut inhemsk produktion. Arla hjälper alltså till att öka svälten i Afrika. Jag har fortfarande inte hört några bra argument till att fortsätta äta mjölk.
Sara: Jag är inte bara matälskare. Jag är en matsnobb. Fint ska det vara och ingen jävla skräpmat. Jag lagar vegankäk med själ och hjärta och hey babberiba och allt jag gör blir en smakfest! Sen faller jag på mållinjen för en bit mjölkchoklad. Så jag kan inte ha några tygmärken som det står ”vegan” på.
11. I November spelade ni på Punkfest 8, en tillställning som verkar väldigt uppskattad runt om i Sverige. Är ni nöjda med spelningen, arrangemanget och publiken eller?
Jag läste en ”efterlysning” på Umeå Hardcore-hemsidan om att ni blev bestulna på en massa t-shirts, hur gick det där till egentligen? Var det något missförstånd och har ni fått tillbaka dem?
Om inte så var det konstigt att det hände på en sådan tillställning…
Emma: Tröjorna har kommit tillrätta nu… Det var nåt missförstånd tror jag. Vi var jättenöjda med spelningen och publiken. Bra mat, trevlig stämning, 10 timmars bilresa… vad mer finns att tillägga? =)
Jos: T-shirtsen är återfunna men har inte kommit hem till oss så om nån från Umeå ska till Stockholm kan ni väl ta med dem.
Sara: Åhh, det var nice, inte vår bästa spelning, men det är alltid kul att vara i Umeå tycker jag. Fina människor och härlig rock’n’roll. Bra arrangemang. Tummen upp och blink, blink…
12. Några av er spelar i band som BURNING KITCHEN och ABDUCTEE S.D. vid sidan om SJU SVÅRA ÅR. Band som, åtminstone i mina öron, påminner ganska mycket om varandra. I alla fall stilmässigt. Är jag ute och cyklar fullständigt?
Det spelar väl egentligen inte så stor roll om det finns likheter och jag antar att ni har helt andra motiv och mål med SJU SVÅRA ÅR eller hur?
Emma: Likheter finns det säkert. Vi spelar musik ju som vi tycker är bra och kul att spela. Och det är ju helt olika band.
Jos: Jag står fast vid mina mål från BURNING KITCHEN-tiden: att göra bra musik och förändra världen.
Sara: Det stämmer väl. Vi gillar väl fortfarande att göra svängig punkrock utan krusiduller och för mycket meck. I ABDUCTEE S.D. är vi ju bara tre stycken, varav två av oss ledsjunger, så där blir det automatiskt rakare och mer kompakt. Vi har inte så mycket utrymme för finlir då vi jobbar hårt hela tiden och utnyttjar simultankapaciteten till fullo.
13. Eftersom ni som sagt är involverade i andra band, förutom de jag nämnde i föregående fråga, så måste det väl ibland bli krångligt att få tiden att räcka till och att inte rep och spelningar ”krockar” med varandra i schemat? Jag antar att ni jobbar och/eller pluggar också… Hur orkar ni?
Emma: Ja, det är svårt att få tiden att räcka till, men vi orkar eftersom det är så pass kul och vi trivs så bra tillsammans.
Jos: Vi har lite svårt att hitta reptider. Vi är alla väldigt upptagna. Men viljan finns. Jag vet inte hur vi orkar för det blir mycket, men för mig är det bandet som får mig att orka med resten. Jag älskar musik.
Sara: ”Lite svårt…” Det är näst intill skandal! Vi repade senast i januari. Sen blev inspelningen avbokad. Ka-ta-strof. Men jag och Josefin håller fanan högt och har repat in en duo-akt med egna och andras låtar. Tänk Neil Young kompar Patti Smith. Där har ni oss (ähum).
14. Det har alltid snackats om att man ska stödja, hjälpa och peppa varandra i punkscenen, men i och med att jag började skriva i den här blaskan så har jag fått intrycket av att det är många inte tycker zines är särskilt viktiga. Folk köper nästan motvilligt zines trots att de oftast inte kostar mer än 10 spänn och en del verkar för snåla för att vilja skicka recensionsmaterial. Tidigare fungerade zines ungefär som ”nyhetsbrev” där man kunde läsa om nya band och plattor, information som man nu istället kan hitta på internet, så zines kanske har blivit onödiga?
Skulle ”scenen” klara sig bra utan zines?
Emma: Fanzines är skitviktigt! En av scenens grundpelare!
Jos: Nej, självklart är fanzines viktiga. Lika viktiga som banden och resten, men folk har ibland svårt att visa hur mycket de läser zines och om en tjej köper ditt zine så kanske hennes tio kompisar läser det, vilket är bra. Många läser erat zine på Lava.
15. I förra numret frågade jag SAYYADINA om en fundering jag hade om att Systembolaget är statens vapen mot folket, i och med att folk dricker, sakta blir passiviserade och inte orkar göra motstånd. Värt en fundering faktiskt enligt min mening. Personligen tycker jag att det är ganska intressant med funderingar kring eventuella konspirationer i samhället, men det är inte många som yttrar sig i frågan, kanske i rädsla för att verka paranoida. Har ni några konspirationsteorier att dela med er av?
Sara: Nä, men väl en sanning. Folk skräms till passivitet av sensationslysten nyhetsrapportering. Rädda medborgare är de bästa konsumenterna. Inget gynnar samhällsekonomin bättre skräckpropaganda som göder misstänksamhet. Vi tröstar oss med prylar och upplever en stunds materiell lycka. Sen går vi hem och tittar på vedervärdiga dokusåpor som bygger på låtsad vänskap och rivalitet, istället för att umgås med vänner som betyder någonting och ge värme åt alla runt omkring och sparka bakut och göra motstånd. Och så återigen det här med att tv:n gör människor fula.
16. Jag och min zinekompanjon Anders brukar sitta och diskutera märkliga ting i vardagen och en av våra senaste diskussioner behandlade ämnet ”Pappkasse eller plastpåse i affären”. Anders föredrar pappersvarianten som han tycker är bättre formad när man t ex handlar folköl medan jag tycker att det är ett dumdristigt val, för hur jävla bra är pappkassar när det regnar ute? Många tänker säkert inte på det, men det är även en klass- och miljöfråga i mina ögon eftersom plastpåsar i regel är lite billigare än den något lyxigare pappkassen men däremot är sämre för miljön. Vad föredrar ni när ni ute och handlar? Kanske olika typer av påse beroende på vad som ska köpas?
Ni har kanske någon ny infallsvinkel på detta problematiska dilemma?
Emma: Japp, det kan du ge dig på! Tygkassar är det som gäller, både ekonomiskt och bra för miljön.
Jos: Tygpåse från Konsum med crustpatches på.
Sara: Jag älskar pappkassar. Vi storhandlar och fyller en sex-sju stycken. De är ju bra å ha sen till pappersinsamlingen. Angående plastpåsar så HATAR jag dem inte direkt.
17. Även om det kanske är svårt att säga idag, men tror ni att ni kommer vara involverade i punkscenen hela livet eller har ni några andra mål och drömmar som ni hoppas kunna uppleva?
Vart tror ni att ni befinner om, vad ska vi säga, tio år?
Emma: Det tror jag absolut, på ett eller annat sätt. Jag skulle gärna vilja vara en av gubbarna på 44:an…
Jos: Om tio år är jag på turné och kanske är några av bandmedlemmarnas barn med. Jag är aktiv på nåt sätt, det finns mycket att göra. Punkfilmer, böcker, zines, band, skivor, festivaler. Jag gör det jag drömmer om i stor utsträckning. Till exempel var jag i Paris förra veckan och höll en fanzineworkshop på ett svenskt kulturcenter där. De betalade resa och boende. Jag lyckas kombinera punkscenen med andra saker som jag också är intresserad av. Jag var även på två spelningar där och såg MAKILADORAS, MIHOEN, CHAOS ZZZ, INERTIE, RAMBO med flera.
Sara: Jag spelar absolut, säkert ett nytt instrument. Trummor säger vi. Annars kommer jag nog valsa runt mycket i min vita sjuksköterskedress. Vårdpersonal är det coolaste som finns och jag bara måste få åka sparkcykel i sjukhuskulvertarna. Punkare är något man är för livet. Oavsett attribut och miljö.
18. Har ni förutom den kommande 7″an några andra grejer planerade?
Emma: En massa spel- och turnéplaner finns ju, dock ej helt konkret ännu, men vi skulle vilja åka till Brasilien bl.a.
Jos: Fyra spelningar söderut med bandet APATIA-NO från Venezuela i slutet av april och början av maj, tror jag.
19. Det här blev ju en ganska ihopstressad intervju från min sida, men jag hoppas ni tyckte att den var okej ändå. Tack så mycket för att ni ville vara med i den här blaskan och lycka till med SJU SVÅRA ÅR i framtiden. Hoppas ni inte lägger ner inom en allt för nära framtid, som frustrerande många bra band verkar göra. Något att tillägga?
Jos: Tack till A.M.T.F. för intisen. Till alla som tröttnar på punkscenen vill jag säga att ni inte ska ge upp den utan försöka förändra den och prata med varandra. Fortsätt kämpa. Kramar till alla feminister som avskaffar patriarkatet och sist men inte minst: hurra för alla män som sitter och pissar.
Sara: Tack själv. Klart vi inte lägger ner. Det klär oss inte. Ta’re vackert så ses vi säkert endera dan.
Lämna ett svar