De räknas som för rockiga för att platsa i synthkretsar, för synthinfluerade för att bli riktigt stora. Nu är de tillbaka och kräver en chans till, Sveriges enda band som har missförståddheten som affärsidé. Hip hop-producenten Mike Kitigai har stått för hjälpen på nya albumet “Hit That City”.

Det finns ett band för varje stämning i livet, alltid minst en artist som passar humöret just nu. Yvonne åker fram då känslan av att vara riktigt förbannad men samtidigt melankolisk råkar förena sig i något slags pubertal ångest. “Drifter” från 1993, Fucking Amåls öppningslåt är ett strålande bra exempel på musik som gör att det känns okej att vilja vara 17 år och världsfrånvänd igen.

Under lätt kaotiska former, ganska sent in på SAMA-kvällen ränner jag omkring med Henric de la Cour för att hitta ett lugnt ställe att prata om Yvonnes förehavanden de senaste två åren, sedan förra albumet “True Love”. Vi börjar med att konstatera att förutom nya albumet så har inte mycket hänt. “True Love” släpptes 1999 och är enligt Henric den sämsta platta bandet gjort. Ändå är de nöjda över att ha gjort den. Tack vare producenten Heinz Liljedals förkärlek för Göteborgsbandet Fidget, vilka Heinz också producerade, fick sig albumet en rejäl dos av Fidgets poppiga mix, något som lät grymt bra från början men som i slutändan blev dåligt, förklarar Henric.

På nya albumet “Hit That City” har Mike Kitigai stått för producentrollen, en roll som han tidigare haft med hip hop-artister som Thomas Rusiak, Petter och Ken. Yvonne gick in i studion utan en enda låt och började komponera och spela in. Kitigai styckade upp låtarna och spelade in dem om igen för att få rätt uttryck i dem. En komplicerad process, enligt Henric.

— Kitigais sätt att jobba med våra låtar har mynnat ut i det hårdaste, mest hänsynslösa album vi gjort. Känslan under förra plattan var att det inte var vad vi vill göra, vi hade väldigt lösa kanter, det kändes bara ointressant.

Kitigai kom in som räddningen till nya plattan.
— Killen är en magiker på att fixa snygga grejer. Vi är själva totala idioter på att programmera låtar. Fast plattan kommer inte att slå. Den kommer säkert inte spelas i kommersiell radio, kanske i P3, säger Henric, samtidigt som han antyder att det ändå finns en liten chans att nå en större publik denna gång, det är i alla fall en förhoppning.

Förutom Kitigai så har bland andra Karin Dreijer medverkat på “Hit That City”, mer känd från tidigare bandet Honey Is Cool och nuvarande The Knife. Hon sjunger tillsammans med Henric på “Lost In the City Nights”, en suggestiv och skitigt vacker låt som sticker ut.

Med tiden har de gått från gravallvarlig synthrock till lika allvarlig melodiös skrammelrock. Efter “True Love” bytte de skivbolag och har sedan dess utvecklat en hårdare sida av Yvonne. I mitten av nittiotalet skrev Yvonne kontrakt med svenska synthbolaget Energys underetikett Beat That!, senare skrevs kontrakt med Star Boy och idag ligger de på LED, även det ett mindre bolag, som enligt Henric vände allt. Yvonne fick plötsligt en familj när de hamnade på LED. Där ligger akter som DJ Sleepy och Hellacopters tillsammans med Yvonne, och Henric förklarar ivrigt att bolaget gör sitt yttersta för att hjälpa sina artister.

— LED sliter för att få upp alla sina band på listornas topp tio, de kommer göra det för oss också, för att vi ska komma långt och kunna slå. Det skänker tillfredsställelse.

Yvonne har hållit på i åtta år och har levererat fyra album, inkluderat “Hit That City”. Att de fortfarande är kvar anser de vara ett mirakel, det har funnits flera tillfällen under åren då de kunde brutit upp. Yvonne är enligt Henric förmodligen Sveriges största undergroundband. De har aldrig peakat, aldrig slagit igenom på allvar, utan har alltid “legat i en skön kurva” som han uttrycker det.

— Vi märker respekt från publik och andra band, och det är vi övertygade har att göra med vår integritet. Att vi har stor integritet beror på att vi hållit på så pass länge.

Eskilstuna har gullgossarna Kent och de svarta fåren i Yvonne på sitt samvete. Då de förra möts med jubel i hemstaden verkar Yvonne aldrig bli riktigt accepterade där, eller nån annan stans för den delen heller. För Yvonne är det antingen svart eller vitt, det är inget band man nöjer sig med att gilla, utan ett som de flesta har ganska starka åsikter om. Många ser Yvonne som ett Sveriges svar på Joy Division, och även om Yvonnes musik numer skiljer sig mer och mer från Ian Curtis och grabbarnas dito, så lyser svärtan i Yvonne klarare än någonsin.

På frågan vilket de själva anser är Sveriges bästa band just nu, blir Henric tveksam och säger att det är en ojuste fråga. Han tänker en stund och väljer till slut att vända på frågan och svarar på vilka band som definitivt inte finns med på hans favvolista.

— Jag hatar demoband, speciellt de som jämt spelar på Söder i Stockholm! Alla är Red House Painters-kopior och de ska ha stryk! Kent är de ultimata Red House Painters-kopiorna.

Vi får efter hans hatdeklaration till slut ändå reda på att svenska band som betyder något för honom nu är Håkan Hellström och Håkans tidigare band Broder Daniel, Silverbullet och Rockmonster för “de kör med två ackord och är jävligt coola”.

När jag undrar över vad de vill göra i framtiden, berättar Henric om en dröm han har. Och den har inget med Yvonne att göra, utan snarare med språkvetare och filmrecensenter.

— Jag vill träffa Fredrik Lindström. Men framför allt Hans Wiklund, för han är en så sympatisk kille och jag gillar honom verkligen. Om Hans Wiklund skulle berömma oss så skulle jag bli otroligt glad.
— En gång under en konsert så tyckte jag att jag såg honom, det var en kille som var jävligt lik, men han hade mörkt hår istället för Hans blonda så det var inte han. Då blev jag besviken.