I ett gammalt grått SJ-skjul mellan järnvägsstationen och korvkiosken i Lidköping finns Tin Pan Alleys studio. Här träffar Petter Jahnstedt bandet under inspelningen av deras debutalbum Via Copenhagen. Sångerskorna Linnea Kuster och Sofia Thulin samt den något äldre låtskrivaren Jörgen “Julle” Andersson sitter bland sladdar och synthar och pratar om den krokiga vägen mot framgång.

Jag sätter på bandspelaren och ber gruppen berätta om namnet som betyder “plåtburks gränd” på svenska. Jörgen som precis ska till att svara får plötsligt telefon och beger sig in på den kvadratmeterstora toaletten för att få vara ifred. Linnea svarar istället.
— Det är en gatumusikantsgata i New York där låtskrivare ofta höll till på 20-30 talet. Gatan har inspirerat mycket inom musikvärlden. Det var en vän som studerade musikvetenskap som skickade ett vykort och ansåg att vi borde ta namnet Tin Pan Alley och så blev det. I efter hand har vi upptäckt att det finns många grupper som tänkt som vi. Bl.a. finns det ett svenskt kristet hårdrocksband och ett japanskt oldieband som också heter Tin Pan Alley.

Åldersskillnaden i bandet är stor men alla har samma bakgrund. De har alla spelat och sjungit i olika band och körer genom åren. Jörgen som är äldst har skrivit musik sedan 70-talet. Jens har inte hållt på riktigt lika länge men jobbar idag förutom med Tin Pan Alley med att skriva låtar åt Natalie Tuynsie. Sofia har förflutet i ett tjejband medan Linnea mest sjungit i olika körer. Gruppen har varit ute en del på promotion och jobbat tillsammans i flera år, men innebär det några problem att de är uppvuxna under olika årtionden?
— Vi har alltid varit på samma vägplan. Alla har samma intressen, vi pratar musik, böcker och film. Då går det bra oavsett ålder. När jag skulle upptäcka allt gammalt så hade Jörgen och Jens de filmerna och skivorna hemma. Jens är också i din ålder, säger Linnea men får mothugg direkt.
— Han är väl mitt emellan oss, påpekar Jörgen och inflikar att hela branschen består av människor i olika åldrar och att med samma intresse spelar det ingen roll.

Gruppen har ändå haft problem. Vägen till skivkontrakt gick fort men drömmen slutade tvärt. Jag ber Jörgen berätta vad som egentligen hände.
— Vi gjorde en fyralåtarsdemo som vi skickade till de stora skivbolagen. Vi fick samma svar från alla; “det är inte frågan om ni ska få skivkontrakt, utan när”, vi skrev sedan på kontrakt i oktober 1996 med skivbolaget Sidelake/Virgin. Allt gick väldigt fort. Vi spelade in en singel och ett album. Omslag och serienummer på skivan låg färdigt. En video skulle spelas in. Samma dag som allt skulle skickas på pressning kom det till Virgins VD. Han ifrågasatte då vem som skulle betala och påpekade att det inte var tillräckligt kommersiellt. Vårt bolag Sidelake och Virgin som hade ett samarbete började bråka och det visade sig att Sidelakes kontrakt hade löpt ut samma vecka och allt sprack. Sofia som suttit ganska tyst vaknar och fortsätter.
— Det kändes nästan väntat, det hade gått för bra och för fort så man tänkte mest att “där kom det”. Jag tror vi alla hade samma uppfattning. Vi tänkte nu ska de fan få. Så vi gick in i studion igen och började på nästa platta.

Första gången jag hörde Tin Pan Alley var det mycket lugnt och helt elektroniskt. Gruppen lät väldigt blyg men ändå med sin egen charm. Idag är det annorlunda. Genombrottssingeln “Star” visar prov på bra melodier och två riktigt duktiga tjejer vid micken. Det är svårt att hitta några direkta likheter men Björk, Massive Attack och Day Behavior ligger nog närmast. De sistnämnda mest om man ser till gruppens gamla material.
— Det stämmer att vi lät väldigt likt Day Behavior i början, de släppte Oprecis när vi skulle släppt vår debutskivan 1996 och då var vi lite nervösa. Vi hade nämligen en låt som lätt mycket lik deras singel. Annars inspireras vi av det mesta, säger Jörgen.

Den lilla studion rymmer inte mycket mer än en massa synthar, en soffa och ett bord och jag skulle inte vilja tillbringa dagar och nätter tillsammans med tre andra på denna yta. Så jag frågar lite försiktigt hur de jobbar med låtskrivandet och i studion.
— Jag och Jens kommer med en idé sedan sitter vi gemensamt och putsar i här i vår lilla studio tills låten känns rätt. “Star”, exempelvis, kom bara fram. Det var skivbolaget som ville att vi skulle göra en cover på Depeche Mode eller något i den stilen. Det ville inte vi så då skriv vi “Star”. Jag hade precis lärt Jens ett nytt dansmusikprogram på datorn och han satt hela natten och ringde mig tidigt på morgonen och sa du måste komma till studion nu! Det var grunderna till “Star” han hade fått ihop på detta programmet. Sofia påpekar att hon och Linnea trodde att det var en jullåt, första gången de hörde den. Med den akustiska gitarren blev det dock en helt annan låt.

Efter att jag lyssnat på en del av gruppens material insåg jag att “Star” inte är en låt som kännetecknar gruppen fullt ut. Jag påpekar att “Cry”, som är en låt man kan lyssna på via internet, är mycket lugnare och att senaste singeln “Yuppie I” är något i samma stil fast mer kommersiell.
— De går helt i moll precis som det mesta vi gör. “Star” var ett undantag. Där används även en akustisk gitarr vilket vi tidigare aldrig haft. Det kommer vi dock att fortsätta med då det funkade bra och kändes helt rätt. Nya singeln kan väl låta lite knäpp och kommersiell med sin trallvänliga refräng, men lyssnar man på texten så är det ironiskt.