Bay Laurel, ett av Sveriges lite mer intressanta gothband, har det varit tyst från väldigt länge. Det senaste de släppte var en fyraspårs-cd med covers på bl.a. David Bowie och Leonard Cohen, men nu har de alltså äntligen kommit med en ny skiva — Where Pain Comes to Die. Jag pratade med Rickard en stund om vad de hållt på med, och kommer att hålla på med.

Vad har ni gjort sedan ni släppte förra skivan? Jag hörde att ni gjorde en skiva som skivbolaget helt enkelt ratade.
— Precis. Det var väl det vi gjorde. Efter vår andra platta, Days of Joy, bytte vi medlemmar. En ny bassist (den tidigare keyboardisten), en ny gitarrist och en ny keyboardist. Jag har slutat spela gitarr och koncentrerar mig nu helt på sången istället. I detta läge spelade vi in Bitter Intoxins, och efter det fullängdaren Sandman Came With a Handful of Sleeping Pills. Den skivan ville helt enkelt inte vårt bolag släppa, så nu är den en raritet som finns i tio exemplar. Det vi har släppt nu är mycket starkare, så i efterhand är vi glada att den inte kom ut. Men det är klart att det kändes rätt surt i början.

Som influenser inom gothgenren nämner Rickard bland annat Fields of the Nephilim och The Sisters of Mercy, men han anser att inget sedan deras storhetstid på åttiotalet kommer i närheten.
— Det är därför vi inte lyssnar mycket på svartrock, konstaterar han. Man lyssnar på mycket annat. Vår trummis, exempelvis, spelar mycket jazz och lyssnar också mest på det. Själv gillar jag Depeche Mode, Doors och ganska mycket hård musik i stil med Ministry.

Bay Laurel sticker inte heller under stol med att de tycker att de är bättre än de festa gothband, och har nånting som andra saknar.
— Det är inte originellt på det sättet att det låter jättenytt, men det är inget annat som låter som vår skiva. Den är mer levande, och det svänger mycket mer om till exempel vårt trumspel. Jämfört med andra svartrocksband låter vi mer seriöst, och själv tycker jag att “Where Pain Comes to Die” är det bästa på jävligt länge i svartrocksgenren, men det är ju ingen benhård konkurrens direkt.

I mitten av augusti hoppas de att en singel ska vara ute också, Pale Colours, med tillhörande video, som i skrivande stund håller på att spelas in. Bonusspåren kommer att vara en ny version av “Black Candles” från första skivan, och “School” av Nirvana.
Gällande andra svenska svartrocksband gillar Rickard själv Funhouse, och säger att de håller ett klart mått av kvalitet. Han anser också Malaise är intressanta, mycket på grund av programmeringen i deras musik.

Ni har valt att återgå lite till den musik ni spelade på Under a Clouded Sky. Varför det?
— Days of Joy kändes som ett experiment, och jag tror att vi hittat hur vi egentligen vill låta nu. Det är väldigt mycket bättre än första skivan, men ändå tillbaks lite till den mer genuina svartrocken. Vi ser det inte som en tillbakagång utan ett framsteg. Det var inte meningen att det skulle låta som första skivan, vi gjorde bara det vi ville, och då blev resultatet så mer eller mindre av sig självt.

Texternas betydelse

Texterna är för vissa band väldigt viktiga, och för vissa bara något relativt oväsentligt. Bay Laurel anser sig definitivt höra till den första kategorin. Rickard lägger ner mycket jobb på vad han ska sjunga.
— Texterna är väldigt viktiga för oss. När man sitter hemma och skriver, lägger man ju ner väldigt mycket tid på texterna. Sen när man repar ändrar man ju hela tiden på musiken, men texterna är som de är. De är definitiva. Det är väl mer jobb med musiken i längden, men själva skrivandet av texter som verkligen är bra är en hel del jobb.

För många band är ju sången mest som ett instrument, och texterna relativt oväsentliga. Man må säga vad man vill om Bay Laurel, men en sak går inte att komma ifrån, de har hållt en väldigt låg profil väldigt länge. När såg man dem senast spela, egentligen?
Rickard erkänner att det varit väldigt dåligt med livespelningar, bara lite strögig här och var. Framöver (läs: nu i sommar) ser det tyvärr rätt mörkt ut. De har inget bokningsbolag som kan ta hand om det hela, och har inte kompetens och vilja att själva arrangera sådant.
— Så det vi håller på med är att fixa ett bokningsbolag, förklarar Rickard. När skivan kom var ju sommarens festivaler och liknande redan rätt färdiga med sina program, så i höst måste vi verkligen ut och spela. Det tror jag vi kommer göra också. Vi spelade förra veckan och vi känner att vi är ett bra band som fungerar jättebra live, därför vill vi ut och visa det för folk. Vi har ju några planer för sommaren, i varje fall, men inget är spikat än, så jag kan inte säga nåt. Det är hursomhelst ingen omfattande turné.