— Själv tyckte jag inte att 1989 var något särskilt strålande år för mig. Jag såg mera fram emot att få sjunga en låt och äta en god middag. Så jag blev mycket förvånad över vad som hände på Grammisgalan.

Det säger Eva Dahlgren, nyligen belönad med två Grammisar på den svenska skivbranschens årliga prisutdelning, när vi lyckas slita henne från text- och musikskapandet vid skrivbordet i Stockholm. Hon är glad och nöjd, också för att hon nu skjutit den skivinspelning som skulle startat i maj ett halvår framåt i tiden.
— Jag är inte färdig för det än. Jag har avsagt mig alla småprojekt för att kunna koncentrera mig.
När det gäller hennes syn på fjolåret som inte 100-procentigt lyckat handlar det bland annat om kvaliteten på hennes senaste LP (“Fria världen 1.989”):
— Jag borde ha arbetat mer med den, erkänner hon. Jag var helt enkelt inte klar. Kanske hade jag behövt skriva fler låtar. Soundmässigt är den heller inte färdig. Å andra sidan kan den ha varit ett steg på vägen mot det som komma skall.
Eva Dahlgren började som schlagerartist.
— Det vore roligare att ha en bakgrund som punkrockare, säger Eva Dahlgren, en schlagerkarriär smäller ju inte riktigt lika högt när det gäller imagen. Men jag lärde mig mycket under de åren, det ska inte förnekas.
Eva Dahlgren beskriver sig själv som en typisk medelklassunge. Familjen flyttade ofta, men i huvudsak är hon uppvuxen i kedjehusområden i Lund och Nynäshamn.
— Jag hade en bra uppväxt som gav mig en väldig trygghet. Mamma var hemma mycket och jag fick klara regler att hålla mig till. Det gav mig i och för sig lite för mycket Luther, men det lärde mig också att uppskatta friheten — och det fria valet — som jag har nu som vuxen.
Musicerandet började tidigt, med hjälp av mutor från mor.
— Ingen av mina föräldrar spelade själv, men mamma ville att jag skulle göra det. Och mamma ville att jag skulle spela fiol. Så med hjälp av en Beatles-LP i muta per termin fick hon mig att hålla ut i sju år…
Senare blev det lite piano (“men jag har aldrig riktigt tyckt om att lära mig spela”) och gitarr. Och det var när gitarren dök upp som hon började göra egna låtar.
— När jag fått gitarren köpte jag böcker med Beatleslåtar och försökte spela dem. Men det var svårt, med en massa krångliga ackord. Så det var nog faktiskt därför jag började göra egna låtar…
Senare blev textskrivandet en säkerhetsventil för en Eva på väg in i vuxenvärlden. När hon var 15 betraktade hon det som sin dagbok.
I dag är musikmakandet — och särskilt då textförfattandet — en nödvändighet för henne.
— Jag skulle nog kunna tänka mig ett annat jobb. Det kunde till och med vara skönt ibland. Men att skriva kommer jag aldrig ifrån. Sånt är man dömd till.
Någon större musikkonsument har hon dock aldrig varit.
— På gymnasiet lyssnade jag en hel del på Bowie, Eno och Eagles. Ingen rock’n’roll direkt, utan snarare cool pop. Senare har lyssnandet minskat betydligt, och av de 200-300 plattor jag har hemma har jag fått många av CBS.
Producenten (och för all del också artisten) Anders Glenmark är en person som betytt mycket för Eva Dahlgren.
— I dag betyder han kanske inte så mycket, säger hon och förtydligar: Det har med min egen kunskap och mitt eget självförtroende att göra. Men helt klart är att han fortfarande betyder enormt mycket när det ensamma skapandet är över. Då står han och väntar i studion och gör det roligt att arbeta.
Eva och Anders träffades 1977, så snart Eva fått skivkontrakt med Bruno Glenmarks GlenDisc, och Anders var också medproducent på hennes två första plattor.
— Men det var väl inte förrän på “Förväntan” som vänskapen och det riktiga samarbetet tog fart, säger hon.
Eva Dahlgren är inte världens produktivaste artist, utan tar ofta två—tre år på sig mellan plattorna.
— Jag får lite dåligt samvete ibland, särskilt när jag läser om artister som häver ur sig 30-40-50-60 låtar på en månad. Men jag behöver tid, också för att skriva annat och rensa huvudet emellanåt.

Eva Dahlgren om Eva Dahlgren

Finns det nån som bryr sig om
(1978) — Första plattan. Den pendlar någonstans mellan 2 och 3.
Betyg: 2½

Eva Dahlgren
(1980) Sak samma här.
Betyg: 2½

FörVäntan
(1981)
— En verklig favorit. Den är barnslig och jag sjunger konstigt. Men lekfullheten mellan mig och Anders… En femma, med spets!
Betyg: 5

Tvillingskäl
(1982) — Jag ville så mycket, men det vart inte så mycket. Det blev en medelmåttig platta.
Betyg: 3

Eldorado: Stjärnornas musik
(1982, samlingsplatta där Eva deltar. Inte betygssatt)

Ett fönster mot gatan
(1984)
Betyg: 4

Känn mig
(1984. Samlingsplatta som Bruno Glenmark gav ut mot Evas vilja. “Inte min platta”. Inte betygsatt)

Ad Libitum sjunger Beatles
(1986, där Eva sjunger duett med Anne-Lie Rydé i “Long and winding road”. Inte betygsatt.)

Svenska artister mot apartheid
(1986, inte betygsatt)

Ung och stolt
(1987) — Jag satt och lyssnade på den för en månad sedan, och skrattade mest hela tiden. Det händer saker i varenda takt.
Betyg: 5

Nu sjunger näktergalen
(1988) (Eva sjunger sex barnsånger av Georg Riedel. Inte betygsatt)

Fria världen 1.989
(1989) — En 4:a är den värd, ändå. “Ängeln i rummet” och “Stay” är låtar som jag alltid kommer att bära med mig.
Betyg: 4

FOTNOT: VAX tackar Nöjesguiden, som gjort större delen av arbetet med discografin.