Om ni har hört talas om Sive vet ni förmodligen att de är akademiker och bor på Östermalm. Det vet Sive också. Och vi med. Och Sive och vi är trötta pa det. Vi vill veta mer om Sive. Sive vill berätta mer. Vi ville vara snälla mot Sive, så vi köpte rosor till dem. Som de planterade i Observatorielunden. Mer Sive, här och nu.

Första gången jag kom i kontakt med Sive var på deras spelning på Studion tillsammans med Busty, den 25:e mars i år. Det blev inget direkt bra första intryck. Det var inte kärlek vid första ögonkastet med andra ord. Jag kunde inte förstå alla som hoppade omkring som tokiga och skrek “Sive!, Sive!, Sive!”. Och sångaren som stod och trodde att han var jättecool och snygg fast han såg ut som värsta nörden och verkade jättestörig. Men kanske var det just det som var felet att jag koncentrerade mig för mycket på just de detaljerna. Några veckor senare fick jag höra deras Ep för första gången. Och genast blev min inställning mer positiv. Samma kväll lyckades jag stöta på trummisen Anders Ljung och två dagar senare var hela bandet samlade för en intervju. (Nåja, nästan hela bandet. Gitarristen och före detta balettdansören Lars Ahlstedt hade lite svårt att närvara då hann befann sig i Dublin.) Jag förstod i alla fall genast att jag i min första inställning hade missbedömt bandet totalt.
— Det känns så här “Vi i femman” liksom! utbrister Anders precis när jag ska ställa min första fråga.
— Det här är Jeopardy ju, säger sångaren Jakob Århem emot.
— Jaha, säger Anders lite snopet.

Spelar gaymetal

— Oj oj oj… Bob Hund möter Gyllene Tider, svarar Jakob som förslag då jag ber de beskriva sin musik.
— Brainpool på svenska kanske, försöker Anders men får ett rungande “Näää” till svar från resten av bandet.
— Supergrass på svenska, fortsätter han och får i alla fall lite medhåll från sina kamrater.
— Nä, men som vanligt så är väl alltid musik svårdefinierad.
— Bra sagt Anders, kommer Martin Olofsson, fiol, med i resonemanget.
Efter att ha resonerat vidare ett tag om huruvida det är poprock, hårdpop eller rockpop berättar Anders att en av termerna de själva har satt på sin musik är gaymetal.
— Nej, vi passar på den frågan, beslutar Jakob till slut.
— Egentligen spelar det ju ingen roll vad vi säger, det är bättre att andra får avgöra hur det låter, konstaterar basisten Karin Hansson.

Skicka bajspåsar

Sive är inte ett sådant där purfärskt band som spelat in en demo och får skivkontrakt direkt. De har faktiskt hållt på i mer än tre år (förutom Anders som kom med i bandet för två och ett halvt år sedan) och hade redan gjort två utskick av demos innan det senaste som de fick napp på. Den som nappade var Ben Marlene på Jimmy Fun Music. Och den 25:e mars, samma dag som Studion-spelningen, släpptes första Ep:n. Men trots ganska mycket affischering och ett fullsatt Studion har skivförsäljningen inte gått så där jättelysande.
— Vi har sålt tvåsiffrigt kanske. Jag vet inte, eh, det har gått lite motigt, säger Anders lite nedstämt.
— Vi har ingen aning om vad som händer i stort sett. Vi har spelats på P3, men vi har gjort en video som inte har blivit visad ännu, fortsätter Jakob. (Den har det nu, på Toppen på Z-TV. red.anm.)
— Jag har för övrigt en historia om det där, inflikar Anders. Så här var det, att Jonas fotograferade ett band som jag inte vet vad de heter. Men i varje fall, producenten bakom Tryck Till spelar i det bandet, han heter Magnus, och då frågade han Jonas “Var det du som hade gjort Sive-videon?” Och då svarade Jonas “Ja”. Då frågade han “Tycker du att de är bra?” Verkligen så här menande. Och då sa Jonas “Ja det tycker jag”. Men så det är typ den här Magnus som tycker vi är skitdåliga.
— Magnus på Tryck Till? frågar Martin släpande.
— Japp, nummer ett på hatlistan, svarar Anders.
— Det är dit vi ska skicka våra bajspåsar, tillägger Karin.

Inte i Elvis land

Namnet Sive har bandet fått från sin första trummis som heter Siwe i efternamn. Från början var det bara ett projektnamn som sedan fick hänga kvar. Enligt Karin betyder namnet även “Eller” på latin. Man uttalar dock inte namnet “Sajv”, som en av programledarna på P3 tror, utan med betoning på i:t. Som Siv fast med e på slutet.
Själv trodde jag att de hade tagit namnet för att det var Elvis baklänges fast utan l eller något sådant, men det var mest innan jag hörde dem.
Musikaliskt är de inte riktigt i samma land som Elvis, han är nog ingen direkt stor inspirationskälla så att säga. De inspirationskällor som Sive har är av lite skiftande slag. Fast de tycker att de, i alla fall på senare tid har försökt göra något mer eget.
— I början, för ett och ett halvt år sedan, var det mycket så att man försökte återskapa det man hade hört. Men nu är det inte så mycket sånt, säger Martin.
— Vi hade en jätte-Bob Hund-period liksom när vi bara skrev Bob Hund-låtar. Men… det är ju rätt roligt att man kan bli inspirerad av så mycket. T.ex Cajsa-Stina Åkerströms nya skiva är jag otroligt sugen på att köpa alltså! säger Anders men blir nedhyschad av sina kamrater.
— Ja men har ni hört den? fortsätter han.
— Jag har hört en låt och den är fullständigt värdelös, svarar Martin.
— Nej det är inte det. Det är ungefär så här långt från det Sive gör, informerar Anders oss andra och visar med tummen och pekfingret hur långt det är.
— La la la! sjunger Martin till svar.

Inga trubadurtexter

En likhet finns det i alla fall med Cajsa-Stina om inte annat. Hon sjunger på svenska och det gör Jakob också.
— Jag skriver svenska texter för jag är så dålig på engelska, erkänner Jakob. Jag har mycket enklare att uttrycka mig på svenska. Men… det är roligare på något sätt, det är en större utmaning. För det är mindre som görs på svenska. Svenska texter är oftast så pretentiösa och trubaduraktiga liksom.
— Man får inte skriva texter på svenska om de inte är jätte-uträknade. Men när man skriver låtar på engelska så får man skriva “She loves you yeah, yeah, yeah” utan att någon bryr sig, förklarar Karin.
— Ja, men det är väl det. Att göra låtar med otroligt enkla och… raka och ärliga texter helt enkelt, utan någon ambition att vara en stor poet, fortsätter Jakob.
Och det tycker du att du lyckas med?
— Näej… ja de är enkla!

Kändis-Karin

Att det blir så begränsat till Sverige, då de har svenska texter, verkar inte störa Sive så mycket.
— Det finns ju åtta miljoner svenskar. Jag tycker att det räcker, säger Anders och de andra håller med.
Den enda i bandet som någon gång blivit igenkänd på stan är Martin, vilket kanske inte är så konstigt. Han är ju onekligen den av de fem som ser mest speciell ut. Men även de andra skulle gärna bli igenkända, speciellt Karin.
— Det är det som är målet! avslöjar hon.
— Man vill ju inte bli igenkänd bara för igenkännandets skull, tillägger Jakob. Det ska ju inte vara så att alla bara “Haha!! Kolla där!!”
— Man vill ju gärna liksom stå i kön och så kommer dörrvakten ut och säger “Karin Hansson, välkommen här”. Det skulle jag gilla! säger Karin drömmande.

Inga groupies

Hittills har inte Sive fått så där jättemycket uppmärksamhet i pressen. Två gånger har det skrivits om dem; i Svenska Dagbladets citybilaga och i DN. Och det som har skrivits är mest att de kommer från Östermalm, är akademiker och att en ligger i lumpen.
— Det är nog en del av vår image, helt klart. Att vi kommer från Östermalm och att vi pluggar. Men det är det vi inte vill, kommer Anders på, och det är klart att det måste ju vara lite frustrerande.
— Det som skrivs om musik är ju liksom till 90% jävligt tråkigt, konstaterar Martin.
— Det är något citat, något meningslöst. Och sedan en liten levnadshistoria “Sive har funnits i tre och ett halvt år”. Det är liksom bara “Åhh, vad bra!!!” förklarar Jakob och jag känner mer och mer hur det här reportaget inte kommer att bli lätt att skriva. Inte ifall man vill att Sive ska läsa det utan att somna i varje fall.
Groupies har inte bandet direkt men de skulle gärna vilja ha det. Potentiella i alla fall.
— Men var ska man dra gränsen liksom? Jag tror inte att det är så många som vill ha sex med oss bara för att vi spelar i Sive. Det är inte så jävla coolt alltså! Om det är någon som går och ser en spelning med oss och tycker man verkar trevlig och börjar prata liksom, kan man räkna det som en groupie? undrar Anders och det kan man ju undra.
— Men… vi vill ha all uppmärksamhet vi kan få, avslutar han ämnet.
Eftersom Sive är ett band som låter väldigt svenskt, åtminstone i min mening, är det intressant att höra vad de tycker om sina svenska konkurrenter, framför allt då de som också har svenska texter.
— Just nu finns det otroligt mycket bra svensk musik, tycker Anders. Även en del som sjunger på svenska.
— Näää, säger de andra i kör.
— Joo…
— Trioligo, kommer Karin på och avbryter Anders.
— …Bob Hund och Mo, säger Anders som exempel.
— Trioligo, säger Karin igen, som för säkerhets skull, om vi inte hörde.
— …och Trioligo, lägger Martin till.

Positiva Anders

— Jag tycker Kent är jättebra… men det gillar inte de här, säger Anders som verkar avvika mest i sina åsikter.
Busty tycker de också är bra och Busty tycker att Sive är bra. Det är en av anledningarna till att de får spela tillsammans, plus att de ligger på samma skivbolag och gav ut en Ep samtidigt. Men musikaliskt passar de kanske inte så bra ihop.
— Det blir så här blandad kompott, säger Anders som verkar kunna vända det mesta till något positivt.
Fast helt positivt kanske det inte är ändå. Efter Studion-spelningen stod det i tidningarna saker som “Busty drog fullt hus” och liknande men det stod ingenting om Sive.
— Då kände man att… börjar Jakob berätta, …de hade glömt en viktig detalj! Det var något de hade förbisett.
Fast egentligen kanske det viktigaste är hur publiken är, och den var minst sagt entusiastisk även då Sive spelade.
— Det var många som stod kvar och såg glada ut, som jag inte kände! säger Karin glatt.

Festivaler kanske

Till skillnad från Busty som gjorde scendebut på Studion så är Sive veteraner på området. Att spela inför publik alltså. De tror själva att de har haft fler spelningar än andra band som får skivkontrakt, och det har de säkert rätt i. De har ju också kanske spelat ihop längre tid än många andra band som får skivkontrakt vilket skulle kunna ha någonting med saken att göra. Ställen de har spelat på är just de typiska ställena i Stockholm, som man får spela på när man är ett okänt band, som t.ex Tre backar, Kafé 44, Kaos, Universitetet m.m. Och även inför framtiden har de redan en del spelningar inbokade.
— Vi ska spela i Linköping tillsammans med Busty… och… popfestivalen på Universitetet. Sedan kanske, kanske, kanske Hultsfred och kanske, kanske, kanske Lollipop, säger positiva Anders, men ångrar sig. Nää förresten, skriv inte det för då blir det jättepinsamt om vi inte kommer med. Men vi står på nån sorts reservlista.
— Vårt PR-folk jobbar på att få in oss på sommarfestivaler, säger Jakob.
— Sedan ska vi kanske spela på RockAwayBeach-festivalen i Norberg den 29:de maj, fortsätter Anders.

Mer, mer, mer musik

Sive ser gärna även ännu längre fram i tiden, då de själva anser att de varit inne i en liten svacka den senaste tiden.
— Anders har ju gjort lumpen. Jag har gått läkarlinjen och Karin går på musikhögskolan. Och, dessutom har man blivit lite paralyserad av den skenbara framgången… med skivkontrakt och så där, förklarar Jakob. Men jag hoppas att vi om ett år eller så sysslar mycket mer med musik än vad vi gör nu, skriver låtar och spelar live.
Tror ni att ni kommer vara kändare?
— Kändare förhoppningsvis, säger Martin och alla instämmer.
— Vi kanske kommer vara ökändare, föreslår Anders.
Ja, sånt kan man aldrig veta, det får tiden utvisa. Men det ska bli intressant att höra en hel skiva med Sive i framtiden och kanske t.o.m se en video som även Magnus på Tryck Till kan tycka om.