Nu är Robert Wells en stolt man. Han är nämligen ute på sin första folkparksturné. Men Robban om någon borde veta vad det här med turnéer innebär. Efter åtskilliga spelningar med bl a Totte Wallin och Jerry Williams har han nu gjort sig ett eget namn.
— Jag kände det förra sommaren. Mådde lite taskigt på något sätt, säger han. Jag kände att jag ville göra någonting eget. Och då kom det här med “Kyss Karlsson” som en skänk från ovan.

Folk fick upp ögonen för 80-talets Svenne Hedlund, som någon journalist kallade honom. Under sex intensiva veckor kommer Robert Wells med band att lattja i folkparkerna. Ett trettiotal jobb är inplanerade. Bandet består av kompisar till honom. Det är Lasse Jonsson på gitarr, Micke Boliyos keyboard, Lasse Persson trummor och Lasse Risberg på bas.
— Det är ju jag som är namnet, som folk kommer för att se. Men för mig är också kamratskapen i bandet viktig. Att vi funkar bra ihop även vid sidan av scenen. Jag har åkt på en massa turnéer, där det har varit en rent ut sagt för taskig stämning. Det finns inget värre.

Det är bäddat för en och annan överraskning för grabbarna i bandet. Plötsliga solobyten och liknande är inte främmande för honom. Jag improviserar mycket på scen. Det innebär att killarna måste lyssna på mig hela tiden. I början var de väl helt vansinniga på mig, flinar Robban belåtet. Och erkänner samtidigt med ett litet mystiskt leende att han inte kommer att sitta still vid sitt piano under hela showen, utan han kommer att skutta runt en del på scenen.
Efter sommarens turnésväng i parkerna är det dags för honom att ge sig ut på nästa jobb, då med bandet Stockholm All Stars. Det gör att platta nummer två kommer först till hösten eller tidigast till våren 1988. I samband med turnén, släpps en singel “Oh, Susan” och “I’m In Love With You”. Först till sensommaren finns den på skivdiskarna, men du kan inhandla den på konsertplatserna.

Den som har hört Robbans första platta, vet att han gillar att röra om ordentligt i häxkitteln. Blanda olika musikstilar på en platta. Det har många kritiker inte tyckt om. Men det struntar han fullständigt i, påstår han.
— Det är mitt sätt att jobba. Jag vill kunna blanda i lite folkmusik, lite klassiskt, lite disco, lite rock’n roll osv. Det tycker jag på något sätt representerar mig, så som jag är. Men grejen är att det absolut inte är meningen att det ska bli så, skrattar Robban och avslöjar i samma andetag att han har fått ett erbjudande om att skriva filmmusik.

Plötsligt börjar han berätta om hur viktigt det är för honom att avstå från droger. Han är medlem i FAMN (artister mot narkotika).
— Det har ju inget med sprit att göra, säger Robban och tillägger att han tar sig ett glas vin då och då.
— Det är så tragiskt, fortsätter han. Jag har lirat på olika fängelser och då ser man ju vraken sitta där. Men jag är så lyckligt lottad att få göra det jag vill. Vem vet, annars hade jag kanske själv suttit där.

Något annat som också betyder mycket för Robban är att svara på alla beundrarbrev personligen.
— Det får man ta sig tid till. En skrev till mig, “hoppas att jag inte får ett maskinskrivet svar, som jag brukar få från andra artister”.
— Så fräckt utbrister Robban. Det är verkligen dålig stil av artister som bara stämplar dit sin namnteckning!