Hon har Trettio Skäl att känna sig nöjd. Minst! För Varje gång hon ger sig in i en skivstudio kommer hon ut och är På Väg Igen! Framåt! Hmmmm…
Det handlar ju om Anna. Eller Anna-Karin Larsson för att vara lite mer utförlig.
Västeråstjejen med de långa bruna lockarna och de mörkbruna bottenlösa skogstjärnarna som ögon. Och med den skälvande känsliga rösten och den väldiga styrkan i tonen som är hennes eget varumärke.
Det är Anna som under många år har fightats för att komma upp i rockens och popens toppskikt: Nu är hon där!

Med hjälp av en viss herre från Sveriges svar på Nashville, Halmstad, nämligen Per Gessle, som gav henne 30 Skäl, blev hon “Anna” med hela Sverige.
— Men det är ändå inte riktigt jag, säger Anna till TRACKS, även om det har varit väldigt kul att få jobba med Per. Han gav mig ju chansen att nå fram till topplistorna och till folk, men allra helst skriver jag nog ändå mina egna låtar.
— När jag mår riktigt bra sätter jag mig med gitarren och leker lite och rätt som det är har jag en melodislinga, och en textstrof som jag kan bygga vidare på. Det är så låtarna kommer till. Ofta hämtar jag dem ur mitt eget liv, saker som har hänt under dagen, eller sånt som folk har berättat för mig. Så har jag nog alltid skrivit om det som händer runt omkring.
— Sen tar jag med mig melodin och stroferna till killarna i mitt band, Micke Jahn och Ola Johansson som snickrar till ett arr (= arrangemang) på det hela. Sen får man se om det bär hela vägen till en LP!

Anna har just inte haft så mycket tid att ägna åt låtsnickerier. Ända tills tidigt i sommar har hon turnerat runt om i Sverige. Finalen skedde i Helsingborg och Århus i slutet av juni, och sen ställer hon in siktet på videoproduktion:
— Det ska bli jättekul, säger hon, först ska vi göra en för TV — och sen står det video-produktion i Frankrike för dörren. Vi håller just nu på att gå igenom manus… Det blir förstås “På Väg Igen” som vi spelar in, och riktigt hur det blir när det är färdigt vet jag inte, men det är ju också spännande!

Vid sidan om allt sjungande och turnerande, jäms med alla nya plattor har Anna jobbat på dagis och fritis. Hur har barnen där uppfattat det att ha en “riktig” rocksångerska som “fröken”??
— Ja, berättar Anna, jag har ju sjungit med dem till och från, åtminstone med de mindre barnen, men med de större har jag nog försökt ligga lite lågt. Det är lättare för dem att se mig som “fröken” om de inte måste tänka på att jag har sjungit in plattor också.

Nu hinner Anna inte jobba med barn mer inom överskådlig tid. När videoarbetet är överståndet kommer hon att så sakteliga förbereda sig inför höstens turné. I september/oktober bär det av igen och det betyder att hon tillsammans med killarna i bandet, Micke och Ola, Johan Åkerfelt, Max Lorentz och Stefan Blomqvist kommer att repetera och arrangera. Allt måste sitta som en handske innan man ger sig iväg.

Anna har varit med så pass länge i svängen att hon är van vid turnéliv och grammofonbolagsdirektörer — ända sen Lupustiden i Västerås har hon vetat att hon ville sjunga, men på sitt sätt. Nu har hon också styrkan att göra det.
— Nu är det kul att få vara ute. Och jag tänker fortsätta med det så länge jag fortfarande har gott om jobb, och så länge det fortfarande är kul, säger Anna och avslöjar en lagom anspråkslös ton och distans till sin egen förmåga och sin egen kraft. Det är krut i tjejen från Västerås — det är vargakraft i hennes röst — men det visste vi väl hela tiden!