Att hitta ett lokalt band i Stockholm , som inte håller på och strular på ett eller annat sätt, är lika lätt som det är för en musiker att hålla sig kvar i Rainbow mer än ett år. Det är med andra ord nästan omöjligt.
När jag alltså träffade STITCH representanter/ledare Ken Sundberg och Leffe Lindström på Brittania, håller de just på och letar efter en ny gitarrist, sedan Jimmy slutat. Ingen är i skrivande stund bestämd, men det är på gång. STITCH i den uppsättning vi kommer ihåg, d.v.s. Bob May — sång, Jugge Sverin — trummor, Ken Sundberg — bas, Leffe Lindström och Jimmy Holmström — gitarr höll faktiskt på i två och ett halvt år tillsammans (rekord?). Efter två års harvande i replokalen vann de en rockbandstävling i Södertälje. Det resulterade i singeln Devils Deal.

— “Den singeln kostade oss en del av vårt rykte. Vi hade alltså en dag på oss i studion, varje halvtimme ringde snubben från skivbolaget och frågade om vi inte var klara snart, för annars skulle det bli för dyrt. Under sådana omständigheter är man rätt pressad, och mixningen blev därefter. Fy fan!”
— Ett tag måste ni ha varit Stockholms mest efterfrågade hårdrockband, och ni hade spelningar jämt.
— “Ja, han på skivbolaget satsade allt på oss och våra spelningar, men efter en spelning i Dalarna fick vi nog. Den måste ha gått till historien… Vi kom alltså dit och slog upp Dalakuriren för att se vad som skrivits om oss. Vilken chock!
‘Amerikas största hårdrockband för första gången i Sverige. Orm och ljusshow.’
Vad skulle vi göra? Killen som var arrangör på stället fick säga att tullen beslagtagit ljuset, och att ormarna var sjuka. Det funkade ju, men en och annan raggare blev lite uppretad, och visade det genom att kasta sten på scenen. Tack och lov är ju Bob amerikan. Men vi andra är ju inte sådär våldsamt bra på att låta som amerikaner, men ungarna som kom in i logen efteråt verkade tro på oss.
Det var svettigt, men vi klarade oss den gången. När vi kom hem sa vi upp skivkontraktet (som bl.a. garanterade en LP-inspelning), man vill ju inte riskera att bli lynchad. Plötsligt fick vi då själva börja boka spelningar, och det var jobbigt, vi hade ju andra jobb att sköta. I samma veva hoppade Jugge av.
Det är inte roligt när man spelat ihop så pass länge, och det är för jävligt svårt att acceptera en ny trummis. Man gör ju det felet att man förväntar sig att den nye skall låta likadant som den gamla invanda trummisen. Nu har vi ex-trummisen från Cartago och Fog, Anders Wiberg. Han är skitbra och allt har lossnat oss emellan nu. Han är vår nye Jugge. Tyvärr hade vi ett litet “dödläge” där ett tag, inte en spelning på tre månader, det var hemskt. Vi var less på alltihop då, taskiga träningar, ingen satsning, en av oss i lumpen. Fortfarande har vi väl inte hämtat oss riktigt men det har börjat lossna. Vi har nyligen varit på en spelning i Värmland, vi körde dessvärre av vägen när vi skulle tillbaka, bussen gick det inte så bra med, men vi klarade oss, och det var ett under. Vi har haft lite otur, men går allt som det ska blir det 40 folkparker i sommar.”
— Va?
— “Ja, det ska startas ett managerbolag, som ska ta hit utländska grupper, då då ska vi få vara förband. Bl.a. är Motörhead på tal.”
— Nej, det är inte sant. Motörhead i en folkpark, hemska tanke.
— “Det är faktiskt inte omöjligt.”
— Framtidsplaner?
— “En eventuell utökning med keyboard i bandet, vi vill utveckla oss musikaliskt, och bli lite mer melodiösa. Vi ska göra en bra demotape åt skivbolagen. Vi har legat lågt, som sagt, men nu är vi på väg tillbaka.”
Vi har saknat er , men nu alla fans är STITCH tillbaka med sin HIGH ENERGY ROCK.