TVÅ ÅR HAR GÅTT sedan vi senast hörde något nytt från Yvonne. Inte för att de varit komplett inaktuella — deras debutlåt, “Drifter”, inledde “Fucking Åmål” och på Hultsfreds-festivalens hemsida har de varit “det mest önskade bandet”. Att de ska uppträda där i sommar kommer därför inte som någon hisnande överraskning.
— Jag vet inte hur många som ansträngde sig och röstade… Men det var länge sedan vi spelade så det finns väl ett sug. Broder Daniel och Soundtrack och sådana spelar ju hela tiden, det gör inte vi, förklarar gitarristen/syntspelaren Tobias Holmberg.
För drygt en månad sedan släpptes det första smakprovet med “Yvonne Mk. II”. Ett samarbete med Olle Ljungströms husproducent Heinz Liljedahl, EP:n “My Man Foreverman”, inspelad i Traxton Studios på Söder Mälarstrand.
Man kan påstå att de tagit ett steg bakåt och två steg framåt. Syntarna är tillbaka med full kraft, samtidigt som en uppenbar mognadsprocess ägt rum. Henric de la Cour sjunger bättre, mer avslappnat, och materialet lyckas så gott som uteslutande vara något så besynnerligt som suggestivt avslappnade. Och märkvärdigt lättillgängligt. Mer Suede än Joy Division, faktiskt.
— Vi tänker innan att “nu ska vi bara göra en massa rökare”, men det blir nästan alltid lugna låtar ändå, säger Henric. Vi är så jävla bra på sådana, helt enkelt.
Men sista spåret på EP:n, “Keep Doing It To Myself”, är ju värsta öset, total stagedivevarning!
— Ja. Men det är också den enda snabba vi har… Och kollar man på de plattor jag gillar så är det oftast de lugna partierna jag faller för. Som “Vauxhall & I” med Morrissey, jag gillar verkligen inte “Billy Budd”, avslöjar Henric.
Han och Tobias sitter på en sunkig bar på Götgatan i Stockholm och är stressade. De ska repa om bara en timme och senare på kvällen dra till Borås för att spela. Problemet är att hela bandet inte är närvarande. Lille David Lindh (gitarr) — som inte är så liten längre — bor fortfarande kvar i Eskilstuna och kommunikationsproblem uppstår titt som tätt. Henric svär och är lite sur. De har dessutom ändrat laguppställningen drastiskt — två nya medlemmar, Johan Skugge (bas) och Niklas Jonsson (trummor), båda från avsomnade Singer, har tillkommit. Kvarvarande medlem är Rikard Lindh, som spelar synt.
Henric har ägnat den senaste tiden åt universitetsstudier. Konst, litteratur och filmvetenskap. Utan att säkert veta varför:
— Förhoppningsvis leder det inte till någonting. Det är skönt att ha en massa poäng. Och det är förstås sådana grejer jag gillar. Men jag har inga ambitioner att börja regissera våra videos eller så.
Man måste överleva?
— Ja, det är bara när vi spelar in och när vi gör konserter som vi kan leva på musiken.
De senaste två åren har annars varit fyllda av “en massa skit” och Henric påpekar att de inte varit särdeles kreativa.
— Två konstiga år, helt klart. Medlemsbyten och sådant. Vi har till och med varit på gång att lägga ner, det har varit skitjobbigt. Bas-Claes fick nog, han vill resa och plugga, och trummis-Anders tvingades vi be att lämna bandet.
— Musikaliskt kan det hamna var som helst nu. Vi har tänkt lite annorlunda, gått tillbaka till syntarna. EP:n är lik det vi gjort förut, men skillnaden blir nog mer tydlig på plattan vi spelar in i sommar, säger Henric och fortsätter:
— Det är en bra ljudsnubbe, Heinz. Han ser till att det låter som musik ska låta och inte bara jäkligt torftigt. Men vad han tillför har jag ingen aning om. Det får vi se på fullängdaren sedan. Det blir förmodligen smartare.
Finns någon blåkopia, något ideal?
— Vi har alltid snackat i de termerna, men så fort vi spelar in blir det ändå tvärtom. Så det är rätt meningslöst. Det enda jag vet är att sången kommer att vara “det största”. Och att det ska bli ett album, mer än en samling låtar. Förra skivan var verkligen inget “album” i den bemärkelsen, menar Henric och förtäljer också:
— Vi åker till Eskilstuna om en vecka, hem till mig. Vi riggar upp i mina föräldrars garage och spelar in lite grunder och repar.
Att Yvonne bytt skivbolag till Starboy (dist. BMG) tror de “antagligen kommer betyda skitmycket”, men att det är för tidigt att uttala sig om. Att Johan Skugge är med och driver bolaget är både originellt och tacksamt.
— Starboy har varit grymma, säger Tobias. Vi har fått möjlighet att göra affischer som vi velat och så… Det är större budget på allting. Men det är först i höst vi kommer att känna av det. Den här EP:n är bara ett förspel, en avstickare.
Yvonne har en trogen publik i dag.
— Man märker det särskilt på festivaler. Mycket folk kommer och tittar. Och de sjunger med. De ser ut som… ja, jag vet inte, ha ha. Vi har allt från teknister till tonårsbrudar, säger Henric.
Inte bara depprockare?
— Färre och färre, faktiskt. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Men det är märkligt, förra plattan blev framröstad till tredje bästa på 1997 års syntgala… Vilket var bisarrt. Så vi har väl syntgothsen med oss. Och Broder Daniel-fansen med stjärnor i ansiktet. Men de riktigt tunga svartrockarna är nog inte alls överens med oss.
Tobias fyller på:
— Det verkar vara en trogen fanskara som köper allt vi släpper och som kommer och är entusiastiska på konserter. Även om vi inte säljer mycket så säljer vi hyfsat. Och det är säkert samma som ligger bakom det.
Att “Drifter” inledde “Fucking Åmål” var självfallet toppen. Men när soundtracket sedan kom var det med fel version, en som Yvonne avskyr. Så särdeles mycket har de inte tjänat på det ändå.
— Det blev ju bara fel. Vår mest sålda låt någonsin är i en skitdålig version. Förjävligt, tycker Henric.
Märker ni någon effekt när ni spelar den live?
— Ja, det gör vi väl. Våra allra äldsta och nyaste fans möts. Gamla fanzinerävar som Gustav Gelin och “Fucking Åmål”-publiken på samma gång.