SÅNGAREN OCH GITARRISTEN Pelle Ljungberg säger:
— Om du har med frågan “Vilka är Venus Outback?” så kan du stryka den direkt.
Nej, det har jag inte. Under vårt samtal blir jag varse att svaret på den inte hade blivit kort…
Vi har slagit oss ner vid ett bord på en Malmö-krog i sällskap med Peter Korsbäck (gitarr), Fredrik Sandberg (bas), Joakim Fransson (trummor) och Dick Magnusson, som föredrar att vara titelbefriad. Språkrör kallas han under samtalets gång, men det är ändå Pelle som för talan för det mesta. Den ende som saknas från gruppen är Nicklas Stenmo (klaviatur).
Venus Outback är ett i många avseenden säreget band och en artikel om dem kan ha mängder av infallsvinklar. Den skulle kunna fokusera på Rörelsen — den sammanslutning i vilken Venus Outback verkar. Jag skulle kunna ägna det korta utrymmet på denna sida till att låta dem berätta om det udda greppet att inkludera en medlem (Dick) som varken spelar eller sjunger, utan “bara” skriver biografier och liknande, ringer till spelställen och annat. Och ja, liksom de fem musikerna har också han skivkontrakt med EMI…
De drog i gång för tre år sedan i Växjö, men medlemmarna hade spelat i olika grupper — de vill dock tala tyst om vilka — långt innan dess. De flyttade till Stockholm för att “komma närmare skivbolagen och media”, men när väl kontraktet var i hamn och skivan inspelad hade de tröttnat på huvudstaden och flyttade igen. Denna gång till Malmö, där de nu bor.
Liksom många andra band genomgick Venus Outback olika musikaliska faser innan de hittade “sin” stil.
— När vi började var det mycket Suede, för att vi skulle hitta samspelet i gruppen, berättar Pelle.
Det är först när Pelle nämner Brett Anderson & Co. som jag kommer på att Venus Outback har vissa, om än små, likheter med sina gamla förebilder. Om man skummar igenom lite av det som skrivits om dem tidigare visar det sig att det i nästan alla artiklar relateras till olika referenser. Suede har jag emellertid inte sett någonstans, däremot har en lång rad andra nämnts, däribland Depeche Mode, U2, David Bowie, Babylon Zoo, Cure, Radiohead och Kent. En brokig skara som synes. Det tillhör ovanligheterna att en nykomling jämförs med så många olika, vilket jag tolkar som ett gott betyg. Jag får medhåll av killarna.
Pelle:
— Vi undviker numera faktiskt att vara inspirerade — musikmässigt. I och med att vi hittat vår egen fasta punkt låter vi bli att ta för stor del av vad andra gör. Men under en lång period var det mycket Depeche Mode. Att vi sedan använder gitarrer i stället för syntar gör att likheterna inte blir så uppenbara. Men i melodispråket har vi hämtat åtskilligt från Depeche, och det står vi gärna för. Och så gillar vi Bowie. Det är inspirerande att han lyckades med de saker han gjorde redan på den tiden.
— Men vi har aldrig haft några förebilder i bemärkelsen att “dem vill vi låta som” och det tror jag hänger ihop med att vi alla hade spelat en hel del innan vi startade Venus Outback. Men jag måste medge att jag fortfarande tycker att Suedes gitarrspel är härligt.
Kan man överarbeta musik, så att man spelar mer med hjärnan än med hjärtat?
— Kanske, men musik är inte längre musik om man inte har kvar känslan. Om det bara finns en teknologisk struktur så är det inte längre musik. Tappar man känslan tappar man skärpan i uttrycket och då hela syftet. Vi använder rikligt med elektronik nu för tiden, och då ligger känslan i idén snarare än i själva spelandet, menar Pelle och fortsätter:
— Musik är ganska abstrakt, om man till exempel vill föra fram ett budskap. Därför är texterna viktiga. Även talet har ett värde. Man kan använda stämningsvärden där också. I musiken kan man föra fram tydliga känslor som “ledsen/glad” och så vidare, men texter är mer direkta. Vill man att folk ska snappa upp saker måste man vara så enkel som möjligt, speciellt i en livesituation.
Det är Pelle som står för sångtexterna och de andra sitter tysta kring bordet medan han resonerar. Då och då nickar de medhållande. Svaren på mina frågor är långa och uttömmande och bara en liten bråkdel av vad som sägs ryms här. Pelle pratar lugnt och eftertänksamt och vi diskuterar vidare vad de menar med “budskap”. Pelle förklarar att det inte har någonting med (parti)politik att göra:
— Ofta är texterna ett ifrågasättande av vad det universella tänkandet innebär — till exempel könsdelning eller hur sexualitet ter sig i dagens Sverige eller hur människor är mot varandra och hur stor roll ödmjukhet spelar i olika sammanhang. Allt det här är ju politik egentligen, men det handlar inte om olika partier.
Venus Outback har flera mål. Den hittills enda singeln, “Sodom Is Free” (EMI/EMI), och att få komma ut och spela var naturligtvis det första. Fullängdaren, som ska finnas i butikerna i höst, är självklart ett annat. Men i deras tankar gror betydligt större saker än så:
— Vårt mål är evigt liv — vilket vi når genom att göra så kvalitativa och roliga saker att de kan leva för evigt. Att dra vårt strå till stacken för någon slags förändring till ett mer ödmjukt och tolerant samhälle. Det är både bandets och Rörelsens grundtanke.