SOM FRONTFIGURERNAS OKRÖNTE konung Thomas Öberg sa: “Man vänder sig om, ser en högtalarstapel, och så plötsligt står man på den. Utan att fatta hur det gick till.”
— Precis så, skrattar Poul Perris efter att precis ha bjudit huvudstadens eländigaste och fattigaste journalist på kaffe.
— En mycket bra beskrivning. Det är en eufori och en energikick som, ja, inte går att beskriva. Det ska ju vara kul, det ska vara rock.
Poul sjunger i Umeå-födda The Facer, lätt det band som hypats hårdast av pressen under de senaste månaderna. Ett skivbolagsarrat gig på O-baren i Stockholm är redan legendariskt. En Richard Ashcroft/Iggy Pop/Mick Jagger-klon med obegränsad, ja, just det, obegränsad energi är på hela scenen liksom samtidigt. Och så även ovan och under. Mager, senig, Verve-hår, enorm mun, bar överkropp. En lätt manisk uppenbarelse, omöjlig att inte fascineras av.
Två väninnor som i god tro satt sig ner för att äta en stilla middag nedanför scenen har plötsligt denne herre liggande på sitt bord, rytmiskt stötande med underlivet och, tja, med en något insinuant stönsång. Det är skitfränt; jag står faktiskt med öppen mun och mumlar “rrrock”. Men jag skulle inte göra det så länge till om inte låtarna var så direkta, så automatiskt självhäftande. Primal-rock’n’roll med feta refränger är en svårslagen kombination.
— Det finns ingen anledning för oss att gå upp på scen och vara avmätta. Varje spelning betraktar vi som den sista. Och det har ingen betydelse om det är jättelite folk i publiken. Då är det bara lättare att kommunicera, lättare att göra intryck. Det är sådana grupper och artister jag gillar själv, när man ser att de verkligen vill vara där.
Vad händer med dig egentligen?
— Man kastar loss. Man sjunker in i det och då vet man inte riktigt vad som händer. Jag tänker på att vi som band ska komma till liv. Att vi ska följa de infall och impulser vi får. Jag tänker inte på att det ska låta som på skiva, ibland kan man känna att man kan skita i att sjunga en vers för att gitarristen spelar så bra. Det är roligare, för alla.
Många har fått för sig att Poul antingen är galen eller full på scen. Något fel måste det ju vara. Men icke.
— Det skulle vara en fysisk omöjlighet att vara full, faktiskt.
Ser du något problem i den uppenbara likheten med Jagger och grabbarna?
— Jag bryr mig inte. Nog kan jag se likheter, men… det fysiska kan jag inte göra något åt. Och om utspelet är likt… ja, vad kan jag säga? Det är rock. Och jag har inte stått framför spegeln och övat.
Det är inte helt enkelt att smälta att Poul utöver att vara rockstar också är utbildad läkare. Han höll på med sin AT-tjänst på kirurgen i Örebro när Facer började hända, men nu är rocken det primära och skärandet får vila.
Men frågan är ändå: skulle du vilja ha denne man som husläkare? Skulle du vilja få en by-pass-operation utförd av honom?
— Hahaha! Om någon skulle ha problem får de väl välja någon annan läkare. Men just nu är det omöjligt att kombinera, det finns inte tid. Men jag återgår nog till det någon gång.
Ungefär åtta månader är inbokade för Facer redan nu. Fyllda av konserter, skivinspelning och så ytterligare konserter för att promota albumet.
De har i skrivande stund släppt två EP:s, “King Of Expectation” och “Good Vibrations” (Sonet/Universal). Två klockrena hits, och så extraspår fyllda av mer jamliknande experiment. De jobbar extremt direkt och ofta helt improviserat.
— Låtarna på nya EP:n är i princip gjorda samtidigt som vi spelade in dem. Det fanns inte ens någon text. Vi bara körde, det brukar fungera så. Och så väljer vi ut det som är bäst och jobbar lite mer på det. Men inte mycket mer. Det ska gå snabbt, annars faller grundidén. Men någon ambition att återskapa hur det låter live finns inte, det är viktigt att skilja på de två uttrycken.
Bandet har en medelålder på runt tjugoåtta, och alla medlemmar (Fredrik Fagerlund, gitarr; Henrik Kjellberg, bas; Peter Furby, trummor) har ett gediget replokalsmusikaliskt förflutet — några succéer har de inte ens varit i närheten av (Hela-Hela då? Red).
Facer har i sin nuvarande form funnits i två år. De fick raskt skivkontrakt med Fine Tone, men Stockholm Records (som äger Sonet) köpte loss kontraktet efter att ha sett dem live och insett självklart faktum.
— Det är ju rock och det fattar bolaget. Vi får göra som vi vill, de lägger sig inte i. Full kreativ frihet. Men om vi hade varit en ny dansakt hade det säkert varit annorlunda. När de signade oss var vi liksom etablerade — för oss själva. Vi visste vad vi ville.
I sommar spelar de på så gott som samtliga festivaler i Sverige.