Plötsligt älskar alla Freddie Wadling.
Landets kanske meste kultartist har under det senaste året exponerats på alla möjliga sätt.
En dokumentärfilm om honom visas på biograferna, och på Göteborgs Stadsteater ges en opera om Frankensteins monster med Freddie i huvudrollen.
På skivfronten har det också gått inflation i Wadling, med plattor av Fläskkvartetten, gästspel hos Uno Svenningsson och Forge Players (sextonhundratalsmusik av John Dowland), och i augusti ett soloalbum med tolkningar av svenska visor.
Intervjuer i press, radio och TV har följt, och bemötandet har präglats av idel vördnad och hyllningar.
Lite märkligt känns det att se honom i rollen som mediernas nya älskling. Eller som en gammal musikerbekant till mig sa apropå Wadlings nyvunna popularitet: “Häromkvällen såg jag honom ta emot någon sorts utmärkelse av Siewert Öholm i TV, det kändes verkligen som upp-och-nervända världen.”

VARFÖR HAR FREDDIE WADLING, denne man med sin stora röst, först nu — och till synes i ett välregisserat slag — erhållit ett erkännande av kultur- och medie-etablissemanget? Han har trots allt varit verksam som musiker i snart trettio år, och givit ut skivor under minst tjugo. Bra recensioner och respekt har han alltid fått av rockskribenterna, men länge var han en väl bevarad hemlighet utanför rockklubbarnas publik. Och lika länge hade han en image och ett rykte som knappast gav pluspoäng i andra miljöer än just dessa.
Jag minns ett TV-framträdande med Blue For Two på “Måndagsbörsen” under åttiotalet: aggressivt och högljutt, med Freddie längst fram i randig tröja; smal, blek, svarta ringar under ögonen, en inte komplett tandrad och ett utspel som fick honom att likna en annan Freddy, skräckfilmens Freddy Krueger från “Terror On Elm Street”. Sången ylade och kved, drog ihop sig till morrande läten och darrade som om den skulle skaka sönder av sin egen styrka.
Det var kraftfullt, men knappast populistiskt. Man kunde riktigt se framför sig hur förskräckta helylle-Svenssons ruskade på den blonderade hockeyfrillan och snabbt bytte kanal. Rykten om droger, fanatiskt intresse för skräckfilmer och magi var inte heller attribut som direkt underlättade att skapa en större acceptans.
Men bland dem som hängde på Ritz, köpte alla releaser från hippa Göteborgsbolaget Radium och alltid bar svart kunde det ju inte bli bättre. I de kretsarna ansågs han cool på ett sätt som då endast kunde jämföras med utländska potentater som Nick Cave, Blixa Bargeld och Iggy Pop. Det självdestruktiva och mörka som man anade i, eller snarare projicerade på, denne fågelskrämmeliknande figur var å la mode i åttiotalets svårmodiga alternativvåg.
De rättrogna köpte utgåvor med Swans, Foetus, Lydia Lunch och Sonic Youth, tyckte Richard Kerns våldsporriga kortfilmer var häftiga, såg om “Himmel Över Berlin” gång på gång och läste poesi av Michael Strunge och Bruno K. Öijer. I den världen var Wadling — vare sig han ville det eller inte — en ikon som fick förkroppsliga tidsandan.
Jag måste erkänna att jag själv var en av dessa som då fascinerades av myten kring honom. Som stod längst framme vid scenkanten och bländades av hans karisma, image och, tja, förmodade dödsförakt. Därför har det varit extra intressant att följa den osnitslade bana som hans karriär tagit sedan dess. Och det senaste spåret är onekligen det mest överraskande.

— BELLA, BELLA, kom och titta, Örjan är på TV!!
Det är i slutet av 1998, och vi befinner oss på Hotell Malmen på Söder i Stockholm. Närmare bestämt i det rum som för tillfället bebos av Freddie och hans fru Bella.
På TV-rutan flimrar en av kompisarna i Fläskkvartetten förbi i ett vimmelreportage på ZTV. Det är Freddie som ropar ut till rummet bredvid där hustrun befinner sig, och faktiskt är det enda gången under två timmar som han höjer rösten. Under resten av intervjun är hans stämma låg, raspig och stillsam. Ett och annat ironiskt skratt undslipper väl hans läppar, men på det hela taget slås jag av hur blyg han verkar då han offentligt tvingas gå ur artistrollen och “vara sig själv”.
Kroppshyddan är mer tilltagen än för tio år sedan och den likbleka hyn ersatt av en mer normal färgton. Åren av sprit- och narkotikamissbruk — som tyvärr inte bara var en myt — har lämnat sina ärr, men i stort ger han intryck av att leva ett lugnt och sunt liv. Tillvaron som nykter har dock skapat nya livsvillkor att tampas med. Som intervjuer och möten med okända människor.
— Det tråkiga med att jag slutat dricka är att jag nu är så oerhört skygg. Det känns som om jag blir skyggare och skyggare för varje dag som går, säger han nästan demonstrativt lågt.
En positiv bieffekt av det hälsosamma livet är att han blivit oerhört produktiv, och samtidigt utvecklats som artist i en mängd olika riktningar. Operan på Stadsteatern är debut i de sammanhangen, liksom skivan med Dowlands musik. Frånvaron av droger och sprit har givit ny energi, och ett tomrum i tillvaron som måste fyllas med något annat för att hålla borta gårdagens rusdemoner.

JUST NU HANDLAR DET om “En Skiva Till Kaffet”, ett stycke musik som troligen markerar en ny vändpunkt i denna märkliga karriär. Efter att ha kommit fram i den första punkvågen med band som Straightjacket, Liket Lever och Lädernunnan, överlevt ett självdestruktivt åttiotal i inflytelserika projekt som Cortex och Blue For Two, har han under nittiotalet förärats med ett renommé som landets kanske störste rocksångare. Samarbetet med Fläskkvartetten är den viktigaste orsaken till detta erkännande: via skivor och turnéer har alltfler musiker och en stadigt växande publik kommit i kontakt med hans sångröst. Gästspel av Stina Nordenstam, Thåström och Nina Persson visar att det numera är status att associeras med herr Wadling.
Likaså har hans tjänster rekvirerats av vitt skilda artister som Pål Waaktaar och Magne Furuholmen från A-Ha, Louise Hoffsten, Uno Svenningsson och Graham Lewis (fd medlem i legendariska Wire). Viktoria Tolstoy har sagt att han är hennes favoritsångare och Ernst-Hugo Järegård var villig att uppträda med Fläskkvartetten — på villkor att Wadling fanns med. På gång är också ett soundtrack till filmen “Mamy Blue (Er Riktiga Mamma)”, där skådespelerskan Viveka Seldahl och Freddie duetterar i titelspåret.
Det enda som saknas är en dos folklig berömmelse. Och det är här den nya soloplattan kommer in i bilden. En timme innan vi tagit hissen upp till rummet på hotell Malmen har jag och fotografen suttit i Polarstudion och lyssnat på omixade outtakes från sommarens inspelningar.
Det är en ny sida av artisten som tonar fram ur studiohögtalarna: vistolkaren, trubaduren och jazzsångaren Freddie Wadling. Med Esbjörn Svensson Trio som musikalisk ryggrad, bitvis förstärkt av bland andra Soundtrack Of Our Lives före detta gitarrist Björn Olsson och amerikanska gruppen Spains huvudgestalt Josh Haden på bas, plöjer han sig med lätthet igenom ett antal svenska klassiker.
Bland låtskrivarna återfinns namn som HasseåTage, Evert Taube, Bellman, Ruben Nilsson, Ulf Peder Olrog och Povel Ramel. Borta är den aggressivt wailande sångstil som fyller många av hans tidigare produktioner, liksom mycket av det Captain Beefheart-influerade grymtande han gjort till sitt trademark att blanda upp det med. Inte låter det heller så mycket rökig Tom Waits-jazz.
Nej, här sjunger han i stället rent och klart, med tydliga fraseringar och osviklig melodikänsla. Närmast minner det om senaste Fläskis-skivan, där greppet att återanvända det svenska språket skvallrade om att han börjat utforska nya uttrycksätt för sin röst. Men på “En Skiva Till Kaffet” är det ännu mer markant, mycket tack vare interaktionen med Esbjörn Svensson Trio. Här finns inga rester av avantgarde eller rockens tyngd, som vid de tillfällen han lekt med jazz och visa i Blue For Two eller Fläskkvartetten. I stället är det en varm och organisk ljudtapet som han väver ihop med trion. Det är ett klassiskt nordiskt jazzsound med folkvisekänsla som låter väldigt… fint.

DEN UNGE TEKNIKERN nickar nöjt på huvudet, och jag och fotografen passar på att suga i oss tonerna. Men mest tagen av alla i rummet är en lång och gänglig man i trettioårsåldern som i djup koncentration sitter med korslagda ben på heltäckningsmattan och trummar på låren — till synes lycklig som en femåring på julafton.
— Jag har alltid tyckt att det vore jättekul om jag en dag kunde få höra en sådan här platta med Freddie. När vi började umgås i Göteborg för drygt tio år sedan hade vi bland annat gemensamt att vi bägge gillade Karl Gerhard och Povel Ramel.
— Och Monks…
Producenten och initiativtagaren till “En Skiva Till Kaffet”, Johan Kugelberg, ler åt Wadlings stickkommentar om det galna sextiotalsbandet med förlupna amerikanska soldater i tonsurfrisyrer.
Vi är åter i intervjusoffan på hotellet, och den reslige mannen fortsätter sedan obekymrat att prata vidare. Till skillnad från Freddie har han inga problem med att göra sin stämma hörd, en mörk basröst som levererar stavelserna rappt och självsäkert:
— Hur som helst så har jag alltid tyckt att det var en bra idé. Och för två år sedan satt jag och Per Kviman, då boss på MVG, i en japansk bar på Manhattan och drack förfriskningar. Jag frågade honom om hur det var med dig, hur du hade det och förklarade för honom att det här vore en riktig höjdare. Per tände på idén tillräckligt mycket för att jag skulle spåna ihop ett koncept och presentera för dig, säger han medan Freddie hummar sitt bifall.
Därefter blev det med Johans ord lite “löpeld på internet. Låtförslagen åt “En Skiva Till Kaffet” spånades i huvudsak fram via ett frenetiskt mailande mellan Johan och ett par gamla kompisar som alla var stora fans av Freddie och kände honom sedan gammalt. Här återfinns bland andra serietecknarna David Nessle och Joakim Lindengren från Göteborg, och Jesper Eklöw på Matador i New York.
Kugelberg bor själv sedan ett decennium tillbaka i “The Big Apple”, och har jobbat på Matador, rocktidningen Spin och American Recordings. Nu driver han egna etiketten Omplatten, som sysslar med återutgivningar, och frilansar som producent. Via Eagle Eye Cherry — som från början var påtänkt som trummis (!) till inspelningarna — togs därefter kontakt med Esbjörn Svensson Trio, som snabbt tackade ja till chansen att få spela in med Freddie.
Freddie själv engagerade sig i projektet av flera skäl. Ett är väldigt konkret:
— Jag behöver liksom överleva, och för att kunna det måste jag jobba. Detta var ett jobb. Sedan fanns det också ett löfte från bolaget om att jag skulle få göra en helt egen platta om jag först gjorde två skivor med covermaterial — och det har jag väntat på i Gud vet hur många år.
För även om man heter Freddie Wadling och snart är legend under sin egen levnad så styr pengarna musikbranschen, och när skivor konkurrerar med datorer, dataspel, märkeskläder och mycket annat om våra surt förvärvade pengar dras de budgeterade tumskruvarna åt extra hårt.
— Jag har helt enkelt varit tvungen att ta de jobb som erbjudits och inte haft möjlighet att göra egen musik. Det är en fråga om pengar, konstaterar Freddie krasst.

EFTER ATT “EN SKIVA TILL KAFFET” släppts — i augusti, som det ser ut — är ett liknande album planerat, fast på engelska med evergreens från den stora världen. Eventuellt åker de över till USA och spelar in i sommar, om skivbolagets budget och tidsschemat tillåter. Sedan ska Freddie få sätta sig själv i studion och göra vad som faller honom in. Men om det vill han inte tala.
— Jag har lite idéer om vad jag vill göra, men för stunden säger jag inget mer. Saker kan ändra sig och har man sagt för mycket är det risk att man binder upp sig i onödan kring vissa idéer. Vad det än blir så ska det göras med en glimt i ögat, det kan jag lova.
Kugelberg tycker att treskivsstrategin är ett bra upplägg:
— Det som legat i bakhuvudet på mig är att på allvar höja Freddies status i Sverige och så småningom även utomlands. Det här blir den första skivan av honom som en massa svenskar kommer att höra. Jag försöker jobba efter samma mönster som den store Jerry Wexler gjorde på sextiotalet när han spelade in Aretha Franklin och Dusty Springfield: ta en fantastisk vokalist, ett par jätteduktiga musiker, välj ut ett koppel idiotbra låtar och se till att det blir magiska tagningar.
Kugelbergs strategi verkar ha slagit väl ut och projektets centralpunkt erkänner själv att det inte endast är pengarna som fick honom att gå in i studion.
— Att få arbeta med Esbjörn har känts enormt givande. Då jag hörde att han och trion ville vara med tackade jag ja direkt. När vi sätter i gång är det som om vi inte gjort annat än lirat tillsammans. Lyssnar man på hur det blev tycker jag man upptäcker en tidlöshet i grejen som känns fin.
Att man enats om att spela in låtar som vanligtvis associeras med allsång på Skansen — eller sommarstugebersån — är inte så beräknande som det verkar. Både Johan och Freddie säger sig ha en relation till materialet utöver den sedvanliga nubbevisekopplingen.
Johan med en passionerad kärlek till svenska revy- och musikalklassiker, där han inte nog kan prisa Karl Gerhard, Johnny Bode och Sven Arefeldt, namn som troligtvis är mer bekanta på ålderdomshem än i hippa journalistkretsar; Freddie med en mer omedelbar koppling till låtskrivarna och deras musik.
— Min morfar jobbade som vaktmästare på Liseberg, så jag fick komma in gratis och titta på dåtidens storheter som liten grabb under femtiotalet. Jag har sett Karl Gerhards revyer, Zarah Leander, Git Gay, HasseåTages “Gula Hund” och “Gröna Hund”, plus en mängd legender under sextiotalet: Jimi Hendrix, Otis Redding, Cream… fast Beatles missade jag. “Om man nu ska göra en platta med svenska texter tillsammans med Esbjörn vore det faktiskt kul att få göra just de här låtarna”, tänkte jag när idén las fram för mig. De har liksom alltid legat och skvalpat i bakvattnet någonstans.
Bland hans favoriter finns “Var Blev Ni Av”, en av HasseåTages samhällskritiska strofer, och “Underbart Är Kort”, Povels klassiska hyllning till livets glädjeämnen.
— För det första är det melodierna, och sedan naturligtvis texterna. HasseåTage skriver precis som man själv känner, menar Freddie.
— “Underbart Är Kort” är ju en av de bästa grejer som Povel över huvud taget gjort. Det finns ett oerhört vemod i de där låtarna, en sorts hopplöshet som inte går att förneka, fortsätter han.
Johan:
— Det här är klassiker, och vi bugar oss för alla textförfattare och låtskrivare som finns med. Jag tycker vi gjort värdiga versioner av materialet.
Freddie intar en mer tveksam hållning och ser en komplikation för den artist som väljer att spela in delar av den så kallade svenska visskatten.
— Det är som att tolka Hamlet, men man får inte skrämmas bort av det. Vore det så illa skulle jag inte våga mig på att sjunga låtarna, av rädsla för att förnedra dem. Lite grand kanske det blir så ändå, men det är ju inte meningen. Det ska vara som en eloge. Man får hoppas att en del av dem inte vänder sig graven… eller kommer och spökar. Fast då borde jag väl redan ha John Dowland efter mig.

ÖDMJUKHETEN INFÖR FÖREBILDER känns igen, då jag i ett tidigare sammanhang frågat honom om han hört något från Don Van Vliet apropå den platta med Captain Beefheart-låtar han spelade in för ett par år sedan. Beefheart är utan tvekan den som betytt mest för Freddies tidiga musikaliska utveckling och på skivan medverkar också en av Van Vliets gitarrister.
Förfärat svarade Freddie att han visste att Don hört skivan, men att han absolut inte väntade sig något reaktion:
— Bara för ett par idioter som vill tjäna lite pengar på din musik, och sedan komma och be om uppskattning. Nej, det vet man ju själv hur man skulle reagera. Att spela någons musik betyder inte att man gör den till sin.
Det finns med andra ord en stor respekt hos Wadling inför den musik som betyder något för honom, vilket förstärks ytterligare då han själv ska ge den liv. Då finns det plötsligt inte utrymme för slarv, och arbetsverktygen måste vara i toppskick.
Att nu efter många år åter sjunga på svenska samtidigt som han rör sig mot nya musikaliska landskap ställer stora krav på rösten.
— När jag sjöng på engelska hände det ofta att jag glömde någon textrad här eller där, och då var det lätt att slänga in vad som helst, bara det lät bra. När jag sjunger andras låtar — och på svenska — måste det så att säga vara i klartext. Allt det där har känts ovant. Nu i början har det musikaliska blivit taskigare live på grund av att jag måste lägga ner en massa koncentration på att komma ihåg texterna i stället för att gå in för sången.
Inspelningen av John Dowlands sextonhundratalsmusik, det senaste Fläskkvartetten-albumet (“Jag Gör Vad Som Helst För Lite Solsken”) och “En Skiva Till Kaffet” har tvingat honom att frångå improvisationen och bli mer exakt i uttrycket. Nykterheten skapar också den en ny situation.
— Förr var jag inte nykter en sekund när jag jobbade, så nu har jag lättare att hålla reda på vad jag gör. Då drack jag för att kunna sjunga. Nu sjunger jag ändå, väser han med en ironisk underton som är svår att missa.

PÅ SKIVAN FINNS EN KONKRET påminnelse om hur hans liv tog en dramatisk vändning för tre år sedan. Då las han in på sjukhus för blödande magsår och en mängd komplikationer, orsakade av ett alltför häftigt drickande under alldeles för lång tid. Den kirurg som opererade honom hette Johan Von Schreeb och följdriktigt medverkar han på låten “Läkedom”, spelandes en trolltrumma.
— Det är en av de viktigaste bitarna på plattan, en fantastisk upplevelse. Johan är en stor man värd att beundra. “Läkedom” är en text av Jeremiah i Tröstlösa och kom nog omedvetet med som en hyllning till Johan, menar Kugelberg.
— Han har jobbat för Läkare Utan Gränser ute i brinnande krig och så fick han då mig; en patient utan gränser, skjuter Freddie in.
Men åter till frågan om Freddie och folkligheten. Vad krävs egentligen för att en svensk artist ska uppfattas som folklig? Att man uppträder som mannen på gatan, är “trygg” och “mainstream” som Ledin eller Strömstedt, eller tar sats från motsatt håll och förkroppsligar de omöjliga drömmar om frihet och kärlek som vi alla bär; likt Lundell eller Eva Dahlgren?
Över huvud taget är det svårt att se Wadling riktigt platsa i det sällskapet. Snarare är det sådana som Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Stefan Sundström och Thåström han kan jämföras med i fråga om image: särlingar med stark integritet som gör som de vill och till slut vinner en arbetsseger för att de genuint är vad de är — och alltid varit.
Denna typ av artister blir oftast folkliga i mindre bemärkelse, då deras integritet förhindrar dem från att fjäska till sig popularitet, vilket i sin tur ger dem både fans och belackare. Kugelberg är övertygad om att “En Skiva Till Kaffet” kommer att nå ut till en ny publik och cementera Wadlings position som en framgångsrik soloartist.
— Jag är inte speciellt nyfiken på hur rockkritiker och skivbranschen kommer att bemöta plattan. Det struntar jag fanimig i, för jag tycker så jättemycket om den här skivan, och är så stolt över den. Jag hoppas att folk utanför Stockholms mediekotterier hör den och ska älska den lika mycket som jag och mina vänner gör. Freddie är för mig en gedigen sångare sprungen ur en svensk tradition, liksom resten av musikerna. Den här musiken kommer att stå emot tidens tand väldigt väl, säger han med eftertryck.
Freddie själv är mindre optimistisk när det gäller folklig popularitet och hans person.
— Jag tror det blir svårt att bli av med alla spöken från det förflutna, säger han och syftar på de destruktiva åren som varit.
— Det lär dröja innan man blir bjuden på kändispartyn. I och för sig skulle jag aldrig gå, men… jag tror folk har det där i åtanke. Antingen så känner folk till det och tänker på all skit som farit runt, eller så vet de inget alls och ser bara en konstig kropp som sitter där.
Men hör de inte en fantastisk röst då?
— Ja, då gäller det att de hör rösten innan de ser mig. Visst finns det något inom en som skulle gotta sig åt kändisgrejen, men det där känns lite osannolikt.

FREDDIE KANSKE INTE är någon Richard Gere, och jag minns ett annat intervjutillfälle där han hävdade att “det går inte att sälja Wadling, utom i bitar”, men det känns som att han ibland gärna gör sig mer morbid än han egentligen är. Det aparta och monstruösa blir något han gömmer sig i och använder som en trygg fasad mot omvärlden.
Under åttiotalet var hans magra kropp och hårlösa huvud en del av imagen. Då verkade han inte ha något emot att framställa sig som en rockens Nosferatu på scenen och ställa till med, i hans egna ord, “en freak show”.
Det har han lagt bakom sig, men kanske har han svårt att se sig i den motsatta delen av spektrat, i kostym och slips på en sober nattklubb? Vem ska han nu föreställa när han möter press och publik? Kanske är det här den stora utmaningen ligger för honom: att hitta lämpliga verktyg för att bygga upp en massmedial artistimage som han trivs i och kan hantera.
Munkjacka och bikermotiv på tröjan ger i alla fall inte sken av att Wadling börjat konkurrera med Bo Kaspers Orkester när det gäller visuell framtoning. I botten misstänker jag att han är en genuint privat människa som trivs bäst när musiken får flöda, och allt det andra runtomkring lämnas därhän.
I samband med en längre intervju som gjordes hemma hos honom för ett par år sedan var han betydligt mer talför och lättsam än denna kväll. Med producenten vid sin sida och två journalister i ett anonymt hotellrum ser han bitvis ut att vilja försvinna upp i rök. Som artist kan han nog i kraft av sina musikaliska kvaliteter och sceniska karisma nå fler lyssnare, men som person lär han knappast konkurrera med de andra stomatolsmilen om utrymme på skvallerpressens löpsedlar.
Ändå har han på sistone verkligen tvingat sig själv att ta steget ut i rampljuset; med filmer, artiklar och reportage om hans person. Däri ligger paradoxen. En paradox som även går djupt in i det han älskar mest — att sjunga.

ALLA SOM SETT FREDDIE live ett par gånger har lagt märke till den där märkliga dubbelnaturen han utstrålar på scen: ett ansikte som försvinner bakom en kupad hand med cigarett, de stängda ögonen som kniper ihop allt hårdare ju högre sången tränger ur den öppna munnen — som om han stod och skrek inför tomma svarta intet.
Samtidigt längst fram, i allas blickfång och med en karisma som de flesta aldrig kommer i närheten av. En domptör av publikens känslor som omsluter den med sin sång, men kanske också den mest utsatta personen i rummet. I förmågan att förena två så totala ytterligheter i en och samma stund ligger hans storhet som scenpersonlighet.
Hur känns det att sjunga live nu när du lever ett rent och sunt liv?
— Det är hårt. En ren mardröm.
Ja, du brukar tala om dina scennerver i intervjuer. Man får en känsla av att du inte gladeligen ställer dig framför publiken…
— Det är ångestladdat.
Men när du väl är där, med säg ett kompband som Esbjörn och hans trio, släpper det inte då?
— Njae, möjligen att det skulle vara tryggare med Esbjörn. Men det finns där ändå, det går inte ur.
Finns det inget positivt med rampfeber, en större närvaro som ger bättre framträdanden?
— På sätt och vis, men ibland går det för långt. Jag skulle nog vinna en del på att kunna dämpa den där skräcken.
Du har uppträtt inför folk i tjugofem års tid. Har skräcken jämt funnits där eller kom den när du slutade dricka?
— Jag har alltid haft scenskräck, men förr drack jag, och då gick det att gömma sig bakom fyllan. Nu när jag slutat med det måste jag fejsa det där varje gång jag ska upp på en scen.
Men blir inte gigen bättre när du är helt klar i skallen?
— Kanske, om allt annat stämmer. Nerverna ger i alla fall ett extra bra vibrato…
Någon solokarriär byggd på käckt mellansnack är alltså knappast att vänta i detta fall. Snarare är det hans genuina scennärvaro, där kampen mot nerverna är så ytterst påtaglig, som får folk att falla för honom.

TILL SKILLNAD FRÅN på scenen är han betydligt mer avslappnad i studion. Inspelningen av “En Skiva Till Kaffet” skedde förra sommaren i MNW:s studio ute i idylliska Waxholm och både Freddie och Johan ser med längtan tillbaka på den tiden.
— Ska man begära att konstnärer presterar god konst måste man se till att de har trevligt under tiden. Jag lagade mina godaste maträtter och vi fikade mycket, säger Johan, och passar på att lovorda teknikern Pelle Gunnerfeldt (känd från Fireside), som han menar är en av Sveriges bästa.
— De har haft problem med trumljudet i den där studion under lång tid, men det beror bara på att Pelle inte jobbat där innan. Han fixade ett lysande trumljud på skivan.
— Jag tycker att det var bland det trevligaste jag varit med om hittills. Allt var så väl tajmat, nästan ödesbestämt. Att det sedan hände efter att jag fått sluta dricka var ju synd, säger Freddie och skrattar.
— Eh, vi andra satte i oss oerhörda mängder Grönstedts XO under inspelningarna, förklarar Johan lite förläget.
— Jo, men det var ju trevligt där ute… Och jag kunde liksom inte fira det, beklagar sig sångaren med ett sedvanligt wadlingskt konstaterande.
Bland de ambulerande personer som besökte inspelningarna fanns Joakim Lindengren, som målade omslaget och designade logotypen, och Lena Nyman som mer dök upp av en lycklig slump.
— Vi upptäckte att vi behövde en tjej för en duett i “Resan Till Chyterae” av Ulf Peder Olrog. Johan hade sett Lena promenera omkring i Waxholm och ringde henne och frågade om hon ville vara med. Jag hade träffat henne tidigare då vi var med i samma avsnitt av SVT:s “Let’s Go”. Vi hade jättekul när vi spelade in. Lena är verkligen ett ärkeproffs, säger Freddie.

KANSKE FYLLER MUSIKEN mer än enbart ett konstnärligt uttrycksbehov för denne man. Det ständiga flödet av nya projekt, gästspel, band och sidoprojekt som fyllt hela hans karriär pekar på att han, om inte annat, träffat och jobbat med en herrans massa folk. Att den som är så blyg och skygg ändå mött upp och skapat med en stor mängd initiativrika människor antyder att han förmodligen inte är så asocial som man kan tro.
Visserligen har Wadling en talang som gör att många vill få del av strålglansen kring honom och han menar själv att hans snällhet gjort att han lätt underordnat sig andras viljor, men det berikande mötet med andra kreativa personer är ändå högst upp på prioriteringslistan.
— Det är klart att jag gärna vill göra en egen skiva med egna idéer, men att spela med andra människor, nya människor, kan vara otroligt givande. På det viset exponeras man för nya tankar och utvecklas som människa och musiker. Om jag vore tvungen att välja skulle jag nog hellre ta chansen att spela med andra än att bara jobba själv, säger han eftertänksamt.
Vi pratar vidare en stund. Johan och Freddie diskuterar framtida karriärdrag och det är tydligt vem som är drivande optimist och manar på den tvivlande skeptikern. Det blir en bitvis lekfull dialog att lyssna på:
— Innan du la sponken på hyllan var det lite som det där berömda citatet om Erik XIV: “Halvt vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare kan jag bara beklaga Freddie Wadlings olyckliga öde.” Men de två senaste åren! Du har en underbar fru, allt pekar framåt. Du har verkligen mognat till en herre med pondus, hävdar Johan.
— Njae, vet inte det…
— Jo, fanimig.
— Jag känner mig för paranoid för det.
— Bah, paranoia is having all the facts! Vi har gjort en bra skiva och sedan gör vi en till. Och sedan gör du din egen. Sedan ska jag fanimig se till att du har ett par schyssta bilar, och en sommarstuga, annars jävlar…
Hur Wadlings fortsatta resa kommer att te sig, karriär- och musikmässigt, återstår att se. Själv drar jag mig till minnes ett citat från den där intervjun hemma i huset i Göteborg, då framtiden kom på tal.
Då kom svaret direkt och sannerligen fyllt med pondus:
— Har jag varit med så här länge hänger jag kvar ett tag till. Wadling blir ni minsann inte av med så lätt.