Med ett långt musikaliskt förflutet, bland annat i The Calefactorys, Traste & Superstararna och Traste Lindéns Kvintett, ställde sig Ulf Stureson på egna ben med 1996 års soloalbum, “I Overkligheten”.
En skiva som blev en stor framgång, både bland kritiker och ur rent konstnärlig synvinkel. Dock i mindre utsträckning strikt kommersiellt, eftersom den på ett personligt plan varit så jobbig att göra att Ulf inte orkade marknadsföra den efteråt.
Nu har han samlat nytt mod och ny kraft.
EP:n “En Annorlunda Värld” har precis kommit ut (smakprov på detta nummers Soundbites-CD), och till hösten släpps hans andra fullängdare, “Huvet Fullt”.
Under mixningen av denna tog han sig, exklusivt för SA, tid att blicka tillbaka — men också att se framåt i ett ovanligt djuplodande och öppenhjärtig samtal.

ATT VÄLJA UT DE TIO bästa skivorna som någonsin givits ut av svenska artister är svårt, då man är tvungen att så hårdhänt begränsa urvalet. En sak är dock lätt — att placera Ulf Sturesons “I Overkligheten” på listan.
Ett album fyllt av smärta och vemod, men som ändå visar vägen till en soldränkt glänta i den annars mörka granskogen. Drömmen om en annan, bättre, tid griper tag om mitt hjärta och trycker tills ögonen tåras, och delar av den smärta han erfarit vidrör mig. “I Overkligheten” är en gripande skildring av dödens närhet, men även om en innerlig syskonkärlek.

En mörk novemberkväll tog Ulf ett välbehövligt avbrott från arbetet med nya plattan “Huvet Fullt”, som han och Niklas “Nille” Perned — bland annat producent åt Kent och Broder Daniel — mixar i en liten och sliten lokal på baksidan av Stora Teatern, ett stenkast från Avenyn i Göteborg. I det avbrottet låg också inplanerat ett samtal med SA.
Under en nattlig seans med lagom mängd rött vin och alldeles för många singlar och luftgitarrer fick jag mig Ulfs historia till livs, och den vill jag nu delge er, kära läsare.
Först av allt, kan du berätta lite om tillkomsten av “I Overkligheten”?
— Jag gjorde den i singer/songwriter-traditionen, där lyriken betyder nästan allt, och byggde upp den på traditionellt vis. Det var en platta som jag kände att jag måste göra själv, som ingen kunde vara delaktig i, eftersom texterna som vuxit fram efter min syster Annas död var så personliga. Även när de inte direkt handlar om förlusten finns Anna där i alla fall, och jag undrar vad hon skulle ha tyckt om “I Overkligheten”. Fast det är en fråga jag ställer mig efter alla låtar jag skriver — även nu.
— Så här efteråt har jag förstått att jag inte mådde särskilt bra under en lång period. Jag levde ganska självdestruktivt och gjorde saker jag nog inte borde ha gjort. Det hela började med att min kompis Conny blev sjuk i cancer och sedan drabbades Anna av samma sak. Jag var redan skakad av detta när min lillebror Pär blev påkörd och dödad på sin moped. Eftersom Anna fanns kvar och var svårt sjuk kunde jag inte bearbeta alla de känslor som fyllde mig. Jag var paralyserad och chockad och kunde liksom inte förbereda mig på att Anna också skulle dö.
— Min enda säkerhetsventil och räddning var musiken. Nu när jag ser mina texter från “Som På Film” förstår jag hur mycket det påverkade mig. Producenten Johan Vävare frågade mig vem som dött när han hörde “Våren”, och jag hade inte ens tänkt på att det var vad den handlade om.
— Efter Annas död insåg jag att jag var tvungen att gå i terapi — för min egen, men också för mina närståendes skull. Under denna terapiperiod växte materialet till “I Overkligheten” fram. När skivan sedan var inspelad ville jag bara bli av med den. Inte så att jag inte var nöjd, jag kände ju att det var det bästa jag dittills gjort. Men på något sätt var det som om jag måste försöka förstå att det onda som hänt faktiskt hade hänt och att jag måste ta mig vidare trots det.
— Att sedan marknadsföra skivan blev en omöjlighet. Jag varken kunde eller ville sälja min egen sorg. Jag kan bara tacka Silence som lät mig göra “I Overkligheten” och Per Sonerud på Start Klart som hjälpte mig i gång igen under den svåraste perioden genom att erbjuda låtskrivarjobb åt Sigge Hill. Han kom lite som en räddande ängel.

ULF STURESON FÖDDES den 12 mars 1961 och växte upp i Viken, utanför Alfta och Bollnäs, i det vackra hemman som finns avbildat i CD-häftet till “I Overkligheten”. Där hade han ett eget rum vars väggar pyntades med posters på Slade, Sweet, Beatles, David Bowie och Marc Bolan. Första alldeles egna singeln som spisades i pojkrummet var “Gypsy Eyes”/”Purple Haze” med Jimi Hendrix. Han insisterar på att “Gypsy Eyes” var A-sida och man kan ju inte misstro ett brinnande pojkhjärta.
Intresset för popmusik var stort och hans första band såg dagens ljus redan 1970. Det kom att heta The Calefactorys (vilket enligt Ulf betyder uppvärmarna. Men jag nöjer mig inte med det, utan kan nu ge er den korrekta betydelsen: “Calefactory — rooms in a monastery in which monks warm themselves.” Man kan undra vad det var som fick tre unga pophjältar in spe att välja ett så intrikat namn…).
Deras första inspelning var en, troligtvis, fantastisk tagning av Beatles “From Me To You”… Låtarna de själva skrev handlade om “parties och brudar” vilka de — hårdsminkade — framförde på egenhändigt byggda instrument på diverse föräldrafester. Ulf var frontfigur och sångare. Han spelade dessutom “civilla”, det vill säga ett träperiskop med gummibandssträngar. Övriga medlemmar var lillasyster Anna på sång och Jerker Andersson på kaffeburkar. Alla tre följde sedan med till berömmelsen i Traste & Superstararna (hädanefter TSS).
Ni gillade uppenbarligen The Beatles. Vad inspirerar dig i dag?
— Det jag lyssnar på mest just nu är Stina Nordenstam, Bran Van 3000, Dusty Springfields “Dusty In Memphis”, Elliott Smith och så tycker jag Mercury Rev bitvis är briljanta och Van Morrisons “Moondance”. Sedan lyssnar jag ju alltid på Stooges och Neil Young, speciellt “After The Goldrush”, och har återupptäckt Magnus Ugglas suveräna “Om Bobbo Viking”!
— Böcker jag läst på senaste tiden och gillat är “Bilder”, en bok Ingmar Bergman skrivit om sina filmer, “Please Kill Me” av Legs McNeil, som handlar om amerikansk punk från Velvet Underground och framåt, och “Grannar” av Raymond Carver. Och jag har plöjt igenom både Mark Lewisohns “The Complete Beatles Chronicles” och “Revolution In The Head” av Ian Macdonald. Det är alltid grymt inspirerande att läsa om Beatles!

THE CALEFACTORYS ENGAGERADE 1971 Jerkers kusin Claes, sex år, på flaska och skallra (!), samt den legendariske Anders “Blinnis” Jonsson på “allrounder”, ett instrument tillverkat av en sockerlåda och en hals från en Levin-gitarr, hittade på Alfta soptipp. Instrumentet hade en tjock och en tunn sträng. Den tunna strängen gav ett sitarliknande ljud, den tjocka en malande bordunton. Strängarna spelades frenetiskt med plektrum, och med flaska eller skruvmejsel som slide.
Året därpå kom Mats “Traste” Lindén med. Till en början bara som reservtrummis, men han avancerade så småningom till sångare, då han “sjöng så fint i målbrottet”. Tjugo år senare presenterade Traste radioprogrammet “Sommar” och spelade då “The Man At The End Of The Street” från den här perioden. Enligt uppgift var låten deras försök till rockopera. Vid textraden “they [sic] getting near each other” vandrade de hotfullt mot varandra över scenen, samtidigt som de stirrade vildsint in i varandras ögon.

“En gång spelade The Calefactorys på vår veranda i sommarstugan. De var mycket roliga att se, men några dagar senare när jag kom ut i uthuset flöt det vatten på golvet. Det visade sig att de tagit skarvsladden till frysen till sitt framträdande…”
(Trastes mamma, fd ilsken)

Calefactorys fortsatte att repa flitigt, men bytte under tidens lopp namn till Sally & The Crackers. Sally var naturligtvis Anna själv. 1975 hade de en liten svacka då Ulf och Blinnis, som vuxit ifrån sina “civilla” och “allrounder” och övergått till ordinär gitarr respektive bas, började repa med ett dansband vid namn Bennes. Schismer uppstod emellertid snart då de övriga i Benres inte ville spela Mott The Hoople-låtar. Deras första engagemang, på en bostadsföreningsfest i Alfta, slutade i katastrof och tre (3) bekymrade bandmedlemmar knattrade hemåt på en (1) moped. Fullast körde. Bennes har fortfarande spelningar i Alfta-trakten.
Ulfs faiblesse för denna genre visade sig för övrigt åter 1986 då han kom inrullande som dansbandsmusiker i skär kostym på ett löpande band i Galenskaparna & After Shaves långfilm “Leif”.
Sally & The Crackers började, efter att avfällingarna återbördats, jobba mer seriöst. Sättningen var nu Ulf, Jerker, Blinnis och Traste, med diverse gästspel av Anna. Under denna period föreslog Traste namnbyte till det mer hårdsjungande Traste & Superstararna, och så fick det bli.
Din lillebror Pär blev påkörd och dödad, och både din syster Anna — som du verkar ha haft, och ha, ett väldigt speciellt förhållande till, med tanke på att hon fick spela med i samma band som de stora pojkarna — och din gode vän Conny dog i cancer. Det här skedde under en rätt så kort tidsrymd. Hur tror du att det har påverkat dig?
— Den här tiden har naturligtvis haft en oerhörd betydelse — även musikaliskt. Jag har insett att det går att skriva om svåra och personliga saker. När jag skulle ge ut “I Overkligheten” undrade jag “Går det verkligen att göra så här?” och det gjorde det ju. Jag tänker en hel del på den perioden fortfarande och har drömmar om allt som skett. Ibland använder jag drömmarna i mitt textarbete.
— På det personliga planet har det gjort mig mer eftertänksam och mer medveten om att man faktiskt bara har ett liv och att man inte lever för evigt — vilket jag hade en tendens att tro tidigare. Nu försöker jag göra bra saker som känns rätt, även om jag kanske inte lyckas jämt…

“..alla timmar av till synes meningslösa sysselsättningar, till någon nytta får man hoppas på.”
(“Sten I Sanden”, Stureson)

PETER “BULLEN” JOHANSSON kom med på gitarr i TSS 1976 och de hade även lyckats skaffa sig en stadigvarande replokal i Freluga, som kallades, och kallas, “farfars”.
De spelade covers på Alice Cooper, Beatles och Status Quo, men även svenskspråkiga artister som Ulf Lundell och Pugh Rogefeldt dök upp på repertoaren. Stureson började alltmer skriva eget material på svenska och låtskrivandet tillsammans med Traste utvecklades.
Den sista april 1977 blev de erbjudna ett gig på en byalagsfest i den lokala IOGT-NTO-lokalen i Freluga. Då erbjudandet kom i senaste laget — för att vara på sista april i Hälsingland — var Blinnis mer än lovligt berusad. Lyckligtvis fanns en ung wannabe vid namn Conny Jonsson på samma fest som kunde ta basen. Spelningen gick bra och efter det dubblerade dessa båda på bas ett halvår. Efter interna stridigheter hoppade emellertid Blinnis av och Conny blev permanent medlem.
Det lokala genombrottet kom på ett musikcafé i Bollnäs 1978. Bifallet var överväldigande efter att de framfört bland annat The Rings “I Wanna Be Free , Mörbyligans “Ensamma Sussie”, som sjöngs av Anna, samt de egna “Traktor” och “Pengar”. En betydelsefull person vid namn Peter Axman dök upp i en sliten smoking utsmyckad med diverse badges, tejpade glasögon och rödvinsfläckade tänder. Han var helt lyrisk efter spelningen. Mer om honom senare.
Samma år gavs “Pengar” ut på singel, med “Traktor” som B-sida. Den pressades initialt i femhundra exemplar, men efter en lyckad konsert i juni 1979 i Boulogner-skogen i Gävle tog skivbolaget Mamma över och pressade upp ytterligare upplagor. Den gick en hel del i radio och utnämndes, av Mats Olsson, till “Veckans Singel” i Expressen. Vid årets slut blev den dessutom kallad “Årets Hemkörda Singel” av samme man.
“Pengar” är en frustande punklåt med bitande text som bör finnas i varje hem. Den finns bland annat representerad på samlingsskivorna “Vägra Raggarna Bensin — Punk Från Provinserna” (utgiven av Massproduktion) och “Ny Våg 78-82” (MNW).

“Du din jävla sopa varför gnäller du på oss, vad fick du ut av livet — ja pengarna förstås.”
(“Pengar”, Lindén/Stureson)

Du har berättat att du komponerat ända sedan du var liten och att din första succé var “Pengar”. Vad är anledningen till att du gör alla dessa låtar? Jakten på den ultimata hiten?
— Jag skriver för att det är en sådan kick att få till något bra. Jämför med det faktum att när man hör en riktigt bra låt så får man ju som en spark i magen och resningar både här och där. Så är det ibland när jag lyckas själv! Framför allt skriver jag när jag är uttråkad. Utan att jag funderar på det väller det ibland fram melodier och texter när jag fått en impuls av något. Det kan vara en bra film, en bra låt eller bara en känsla jag fått av att se något speciellt, eller något vanligt för den delen. Sedan tar det slut, men då fylls jag av en känsla av lättnad ett tag, tills nästa impuls kommer.
— Jag har märkt att det går bra att skriva när jag kommer till nya platser. När det sedan lyckats bra på ett ställe brukar det inte göra det där igen. Så det gäller att röra på sig. För mig finns det ingen bestämd regel om att musik eller text kommer först. Det kommer snarare simultant. Det är alltså ytterst sällan jag gör en hel text klar först, utan jag utgår oftast från någon rad jag skrivit och jobbar sedan med musiken för att därpå återgå till textandet, och så vidare.
— Ibland när jag skriver kommer det fram grejer som överraskar mig och som jag inte medvetet tänkt ut. Jag är uppfödd på en bondgård utanför Alfta och där pratar man inte så mycket om sitt själsliv. Man ska bita ihop och hålla masken. Det är de förträngda känslorna som kommer fram. Det är tillåtet i den här branschen att uttrycka sitt sentiment i sång och musik. Om man har full kontakt med sina emotioner tror jag inte att det blir någon överraskning när man skriver, och då kan man nog mista en viss spänning i låtarna.

FÖR TSS DEL vidtog nu ett hektiskt turnerande i mellan-Sverige, men 1980 tog de sig tid att lira in en självbetitlad LP, på Gävle-bolaget Mamma, med elva egenhändigt skrivna låtar signerade Lindén/ Stureson. Den såldes i cirka tvåtusen exemplar. Peter Axman stod för ett antal av de fotografier som prydde baksidan av omslaget. Han var även manager och kassör under en tid, men för att göra en pinsam historia kort kan noteras att hans talanger låg åt annat håll…
En kulmen, men också en antiklimax, på TSS karriär var när de fick uppträda live i “Rockplock”, ett ungdomsprogram på Sveriges Television, där även Reeperbahn (Olle Ljungströms gamla band för nytillkomna lyssnare) och Gary Numan medverkade samma kväll. Enligt programtablåerna var dock TSS huvudnumret!
Får man tro gruppen närstående källor ska en skammens rodnad ha färgat mången dyrkande Bollnäs-bos kinder då valda delar av bandet hade tunna pubertetsmustascher och samtliga medlemmar var iförda “något så bonnigt som träskor!”. Att ljudet var miserabelt gjorde inte saken bättre.
Den förväntade Sverige-succén kom av sig.
Ulf pysslade nu också med en del hobbyorkestrar, såsom Mormor Löper, Jånn Äff & The Motherfuckers, Heddurs och New Disco. I sistnämnda, tillsammans med den tidigare omtalade Axman, var musiken vilt experimentell och klart påverkad av Suicide. Inget av dessa band finns på skiva.
1981 spelade TSS in “Alla Tänkte Så”, som utkom i en hopplös förpackning i form av en pizzakartong i miniformat, där de fyra vaxen hela tiden var på väg ner på golvet. “Dansa Med Mamma” innehöll i övrigt artister som Modern Art (Di Leva), Vertex och Pinballs.
Tidningen Schlager, sedermera gubbsjuka Slitz, ställde samman en kassett med bland andra Ratata, Lustans Lakejer, KSMB och TSS. De senares bidrag hette “Askungen”
Arbetarbladet i Gävle ville inte vara sämre, utan gav ut en egen kassett där TSS medverkade. Låten “Nyrik” är speciell såtillvida att det är den enda som Conny varit med och skrivit.
TSS andra egna sjua, “Space Race”, spelades in i Gävle 1982 (i Hillestudion, ägd av “Pricken” och “Walter”, mer kända som Mora Träsk). Tyvärr förstördes mastertejperna vid tågresan hem och en, enligt Ulf, misslyckad omtagning fastnade till slut på vinyl. Singeln kom i poster sleeve, men sålde trots det inte särskilt många ex. Efter detta hoppade Bullen av för att satsa på en karriär som orienterande ishockeymålvakt.
The Vertexs Tomas Froms, som senare fick en radiohit med Bebop, tog över gitarren och försökte fylla det tomrum som Bullen lämnat. En sista satsning på en efterlängtad hit gjordes med en låt som hade den passande titeln “Dö Fisk”. Den spelades in i den anrika Mistlur-studion, för första gången med Tony Thorén från Eldkvarn som producent av ett Ulf-alster.
“Dö Fisk” var ett av fyra spår på tolvtums-EP:n “Flower Power”, som TSS delade med Vertex, Dead Scouts och Pinballs, alla med Bollnäs-anknytning. En överdådig lyxutgåva i genomskinlig vinyl, med die-cut cover, innersleeve med texterna, blomdoftande scratch’n’sniff-stickers och insert med sleeve notes av Lennart Persson. Dessutom täckte etiketten hålet i skivan så man var garanterad att den var ospelad! (Enligt obekräftade rykten lär alla dessa gimmicks vara sprungna ur en viss, mig närstående, poptidningsredaktörs hjärna…)
Trots att “Flower Power” sålde i ansenliga mängder (första upplagan gick åt och en ny i svart vinyl fick pressas upp) visade sig detta bli det sista som TSS gjorde.

1983 FLYTTADE ULF till Stockholm och där vidtog ett flitigt övande i replokalen vid Björns Trädgård. Den stora inspirationen denna tid var Talking Heads, Triffids, New Order och Go-Betweens. Repetitionerna slutade oftast på dåvarande rockklubben Ritz, men inte som betalt husband, utan som betalande ölhävare.
Gruppnamn liksom medlemmar skiftade ofta. Flitigast använda namn var Det Högsta Tornet, Alaska And Back Again och Burning Igloos. Personer som vandrade igenom replokalen var bland andra Bullen från saligen avsomnade TSS, Magnus Adell från Pinballs och sedermera Perssons Pack, Magnus Fagernäs från Pinballs, Dead Scouts och senare Traste Lindéns Kvintett (hädanefter TLK), Ulf Sandquist från Diestinct och producent av Thåström, samt Magnus Bjerned, som ännu spelar med Ulf. Den ende, förutom Ulf, som alltid återfanns i de olika konstellationerna, och i baren på Ritz, var Peter Axman.
Antalet spelningar blev föga större än antalet demokassetter, men en demo nappade i alla fall EMI på. Ulf och Peter åkte med klappande hjärtan ut till huvudkontoret i Solna. Allt var bra och fint, men det var ju det här med språket…
“Ja, vi kan tänka oss något med er, men då krävs det att ni sjunger på svenska. Ingen vill ha svenska engelskspråkiga band nu för tiden”, lät det. Följaktligen vidtog några tester på hemspråket, men Peter kände att det inte var rätt för honom. Därför hände ingenting och bandet smälte ner. Det här talar ganska mycket om svårigheten för engelsksjungande band innan den svenska popboomen kom.
“Smelling” är det enda spår från dessa år som fått en offentlig utgivning. Den spelades in under bandnamnet Burning Igloos med sättningen Peter Axman, sång och tolvsträngad gitarr; Ulf, gitarr; Magnus Adell, bas; och Lars “Amba” Esselius, trummor. Låten gavs ut på en samling med “undergroundband”, som Happydeadmen, 99th Floor, Persuaders och Wannadies. På CD:n, “Nordic Sounds, Vol. 2”, tackas för övrigt Sound Affects (tack själv Joker Records).
Starkt Go-Betweens-doftande “Smelling” fick fina recensioner på många håll. Peter sjunger med en fantastisk, karismatisk röst, någonstans i gränslandet mellan Jeffrey Lee Pierce och Bryan Ferry.
1987 provspelade Ulf för Lolita Pop. Resultatet var inte lysande. Han anlände totalt oförberedd med en lånad gitarr och fick lyckligtvis inte jobbet. Harvandet i replokalen fortsatte.
1989 hoppade Per Persson av TLK. Han engagerade därefter bland andra Magnus Adell och startade Kvintett-kloningen Perssons Pack.
Ulf kunde således ta hans plats hos sin forne vapendragare Traste.
TLK:s musik betitlades ett tag “Snoddas-rock” och jag kan tänka mig vad ni tyckte om det. Nu nämner många dig i samma andetag som till exempel Di Leva och John Holm. Vad säger du om det?
— Det är väl lite tröttsamt, men egentligen är det rätt självklart. Vad tror du John Holm satt och diggade på sitt pojkrum? Och vad tror du Di Leva lyssnade på i mitten av sjuttiotalet? Jo, givetvis samma hjältar som jag själv — Beatles, John Lennon, David Bowie, Mott The Hoople och så vidare. Nu har jag händelsevis lyssnat lika mycket på The Smiths, Cure, Lloyd Cole och Go-Betweens, fast det hörs tydligen inte på samma sätt…
— Men vad gäller direkta influenser så är ju Di Leva samtida med mig och John Holm hade jag inte hört förrän alla började tjata om att jag lät som han. De svenska artister jag verkligen lyssnat på och inspirerats av är Pugh Rogefeldt och tidiga Lundell.
TLK:s tredje platta, “Jolly Bob Går I Land”, kom ut 1991 på nytt bolag. Start Klart hade släppt sina guldklimpar till Silence och det blev den första TLK-skiva Ulf spelade på. Tony Thorén hade kallats in som producent och albumet var ambitiösare än de tidigare, och fick positiva recensioner (även utanför SA).
Tre av låtarna — “Svenska Flaggans Dag” av Håkan Ahlström, “Vi Går Till Sängs” av Mikloz Fläckman och den stora publikfavoriten “Ensam Igen” av Lindén/Stureson — spelades en hel del i radio och detta bidrog till ett flitigt turnerande och att gagerna höjdes.

“Jag klarar mig själv, jag kan städa, jag kan laga mat. Jag har sagt det förut, men nåt saknas helt klart. Klockan är fem, det är dags att ro hem, kärva hem. Är ensam, ja ensam, så ensam igen.”
(“Ensam Igen”. Lindén/Stureson)

ULF HADE EN LÅT med på Kvintettens andra platta, “Bybor”, men skrev nu för fullt som den fullvärdiga medlem han blivit och bidrog tillsammans med Traste med fyra låtar.
Du har skrivit en hel drös med låtar till både TSS och TLK. Är det någon skillnad mellan hur du fick fram material på den tiden jämfört med dina egna plattor? Och är det någon skillnad mellan dina två soloalbum?
— Under tiden i TSS och TLK skrev jag alltid tillsammans med Mats och det är en stor skillnad mot att skriva själv. Vi bollade idéer mellan varandra, men framför allt skrev jag aldrig med mig själv i åtanke, eftersom Mats sjöng. Jag tänker alltid på vem som ska sjunga och det påverkar resultatet. Ska jag jämföra “I Overkligheten” med “Huvet Fullt” så har jag jobbat mer med musiken nu och därför hoppas jag att den blir intressantare ljudmässigt än den förra.
— Till första plattan hade jag först gjort en demo som jag sedan försökte återskapa i studiomiljö, vilket var jobbigt, då jag hela tiden var tvungen att jämföra. Nu har jag spelat in mer rakt av och accepterat missar. OK, skilj mellan bra och dåliga missar, jag tar ju inte med allt. Men det har blivit spontanare och mycket mer jag.
— Jag spelade själv in i en lägenhet ägd av Silence och har sedan lagt ner rikligt med tid på att jobba med den nästan färdiga låten vid mixerbordet tills jag blivit nöjd. Fast jag tror egentligen inte det är bra att hålla på och putsa för länge på låtarna, då det tar bort mycket av deras egenheter. På “I Overkligheten” jobbade jag inte alls lika mycket med slutfinishen.

“GUD HJÄLPE Traste Lindéns Kvintett” kom 1992 och paret Lindén/Stureson presterade tre nya samproduktioner.
Framgångarna fortsatte och turnerandet intensifierades, varför Mikloz Fläckman av hänsyn till familjen valde att hoppa av som aktiv medlem. Under en övergångsperiod medverkade Niclas Frisk från Perssons Pack och Atomic Swing, innan Geir Sundstol på gitarr, Ebba Forsberg på dragspel och Lotta Johansson på fiol slutligen tog över. Mikloz fortsatte emellertid att producera låtar till bandet.
Årsskiftet 92/93 spelades liveplattan “Utsålt” in på Mosebacke Torg i Stockholm.
Efter tre års intensivt turnerande och skivmakande bestämde sig gruppen nu för att ta ett viloår för att samla krafter. För Ulfs del betydde det att komponera låtar till Sigge Hills Orkester under pseudonymen H. Hill och producera deras två första skivor.
Sigge Hill, som egentligen heter Swasse Wassberg (för konnässörer även känd från garagerockarna The Bangsters), medverkade på TLK:s första LP “Sportfiskarn” och är upphovsman till den underbara och bitterljuva “Ett Färgfotografi” på samma album.
Mot slutet av 1994 gav TLK ut sitt sista alster, “Som På Film”. En vacker skiva i en vacker förpackning. Musiken är mer lågmäld och eftertänksam än tidigare och bitvis lysande.
På Ulfs egen låt “Söndagssteken” toppar de dessutom med den gamla proggräven Torkel Rasmusson från Gunder Hägg och Blå Tåget. En av männen som spelade på originalversionen av “Staten & Kapitalet”!
När jag ser Rasmussons namn tänker jag osökt på proggrörelsen och den bitska avsky den visade ABBA för att de sjöng på engelska. Det är ju inget problem längre, så varför skriver du inte på ett mer internationellt språk och tjänar storkovan?
— Ja, jag skulle väl göra det för pengarnas skull då eller kanske för att jag ska känna mig fräckare när jag sjunger. Anledningen till att jag håller mig till svenskan är att det ger mig en större tillfredsställelse när jag lyckas skriva en bra text på svenska än en på engelska. Det är en så mycket större utmaning.

1995 VAR ULF med på en hyllningsplatta till Mikloz Fläckman. De medverkande kallade sig Kamraterna och framförde Miklozs egna låtar. I stjärnuppbådet fanns, förutom Ulf och större delen av TLK, bland andra Magnus Carlson från Weeping Willows, Stefan Sundström, The Boppers och Per Myrberg! Magnus Fagernäs från TLK producerade med den äran.
1996 släpptes Ulfs lysande solodebut “I Overkligheten”.
Vintern 1998 dök hans nuna, för mig oväntat, upp i samband med Vinterns Demo i SA #41! Poor Alex Theatre var ett gruppnamn jag kände igen sedan jag hört en demoinspelning på riksradion och tyckt att den var så bra att jag gjort en notering för framtida uppföljning.
Ulf producerade Poor Alex Theatres demo och gillade dem starkt, så när han blev tillfrågad om han ville spela gitarr med dem slog han till. De kallar sig numera för Vega.
Och nu i april släpptes en EP från vilken endast första spåret, “En Annorlunda Värld”, ska finnas med på “Huvet Fullt”.
De elva låtar Ulf tagit med sig av sin senaste produktion och låtit mig få höra är osorterade råmixar; några till EP:n, några till höstens album. Men det låter bra. Mycket bra. Det är dofter av Lennon, Bowie, Go-Betweens, Rogefeldt, Young, Kinks och behöver jag skriva mer?
På grund av materialets ofullgångna karaktär tänker vi vänta med recension tills det ordinarie skivsläppet görs, men jag kan inte låta bli att nämna “När Du Går”, som är en släpig Twilley eller Lennon, och absolut femstjärnig. Det finns numera något gott med hösten, det kan jag lova er!
Kommer du nu att slå igenom och leva i sus och dus resten av ditt liv?
— Troligtvis… Men skämt åsido har det varit roligt att göra den här plattan och jag känner mig mycket nöjd. Jag är nu beredd att ge intervjuer och sälja skivan på ett annat sätt än med den första, som var fruktansvärt jobbig att göra. Den var mer som att jag var tvungen att skriva av mig sorgen efter Anna. Nu vill jag komma ut och gigga med ett band som är engagerat i att vara ett band. Även om det kan vara kul att jobba med studiomusiker så nöts man inte mot varandra, och skapar musik tillsammans, som man gör när man är en grupp som spelar på heltid. Nu vill jag lira tillsammans med ett gäng som satsar och inte har en massa sidoprojekt. Hittills har jag hittat Micke Herrström, som producerade “I Overkligheten”, på gitarr, och Magnus Bjerned på bas. Sedan har Axman och jag snackat en del om att spela ihop igen. Han är med på plattan och det var kul. Han är en fantastiskt intuitiv musiker med en grym känsla.
— Och jag kommer fortsätta att skriva. Det är en dröm jag har, att sitta och skriva hits åt mig själv och andra på heltid. För det tar tid att göra låtar. Ibland får jag kämpa länge, även om de bästa bara brukar komma. Det går ju inte att kombinera med något heltidsjobb. Möjligtvis att jag kan arbeta ihop en del i skogen hemma i Viken. Med gitarr och motorsåg…