HYSTERIN UTBRÖT DIREKT. Fidget, en liten popgrupp från Göteborg, hade bara hunnit göra ett par—tre demokassetter innan landets samlade skivbolagsrepresentanter hamnade i slagsmål om vem som skulle få ge ut deras första album. Strax efteråt skrev de på för Mega Records, gick in i närmaste studio och spelade in debutplattan “No Boogie Coming Your Way”.
Men sedan tog det roliga slut. Trots all hype uteblev det riktiga genombrottet och skivan försvann snabbt i mängden.
— Det ska man inte sticka under stol med, säger gitarristen Daniel Claeson. Absolut inte. Det berodde på flera olika saker. Dels var den kanske inte tillräckligt bra, dels kändes det som att vi — eller snarare skivbolaget — inte visste vilken publik den skulle säljas till.
Kanske kommer de att lyckas bättre med nya albumet “Glad To Be Your Enemy” (Silence/MD). När jag träffar Daniel och sångerskan Nina Natri på Kafé Marmelad, ett nyöppnat ställe vid Mariaplan i Göteborg, talar de entusiastiskt om vilka framsteg de gjort sedan senast. Inte minst är Nina nöjd med sin sånginsats — och Daniel håller med:
— Innan vi påbörjade inspelningen sa jag att om inte det här blir vårt genombrott så kommer det i alla fall att bli Ninas genombrott som vokalissa i Sverige. Tidigare gick det att anklaga henne för att ha skavanker i röster, men det har hon nu vänt till sin fördel. Det låter otroligt bra!
Sångerskan själv jublar åt uttalandet och börjar sedan prata om åttiotalsband i stil med Alphaville. Hennes, och de andras, kärlek till sådan musik lyser igenom tydligt på skivan; den oroliga gitarrpop de alltid representerat har berikats med fler ljudeffekter och enklare melodislingor än tidigare. Det är sympatiskt och annorlunda.
En som dansat sig tokig till Fidgets musik är Martin Rossiter i ständigt underskattade Gene. När göteborgarna agerade förband på deras Skandinavien-turné stod han i publiken varenda kväll. Och i samma ögonblick som jag nämner hans namn skiner både Daniel och Nina upp ordentligt — faktum är att deras ögon tindrar som tomtebloss när de berättar hur vänlig han var.
— Martin är ett socialt geni, berömmer Nina. En riktigt trevlig prick. Han hängde nästan mer i vår loge än i deras, eftersom han tyckte de andra i Gene luktade illa… och de var så sköna också. De spelar vacker musik och blev bara bättre och bättre för varje konsert — till sist stod man nästan där med tårar i ögonen. Dessutom dedicerade de låtar till oss.
På scen har Fidget (som i övrigt består av Louise Weibull, gitarr; Fredrik Andersson, keyboards; Pontus Willquist, bas; och Johan Forsman, trummor) jämt givit intryck av att ha en genomtänkt stil. Samma egenskap löper också som en röd tråd genom låttitlar, skivomslag och pressbilder; det märks att de inte bara prioriterar musiken. Vilket säkert retar många. Själv anser jag det vara trevligt med grupper som vet vikten av att ha någon form av image eller helhetstänkande.
— Vi har pratat om det där och jag gillar band som verkligen ser ut som band, säger Daniel. Så man inte bara ställer sig på scen som man vaknar. Tror inte sådant ska underskattas. Men det var någon som tittade på oss i Stockholm och tyckte att vi såg ut som en blandning av Spice Girls och Village People…
— Vi har försökt att ha enhetlig klädsel på scen, fortsätter Nina, men det är alltid någon som ballar ur. Johan liknade en iransk terrorist på den där spelningen, medan Fredrik såg ut som en syntare. Vi ser inte direkt ut som ett band, för vi är så olika, men det gör inget — det är kul att ha någon att titta på när man går på konsert och då kan det vara bra om alla ser olika ut. Så man kan välja sin egen favorit. Det är nästan som de där pojkbanden — alla har speciella roller.
— Fast det är bara Nina och Louise som blir favoriter, tillägger Daniel besviket.
För ett år sedan, i början av 1998, fanns det viktigare saker att klaga på. Bandet stod plötsligt utan skivkontrakt. Mega, med högkvarter i Danmark, hade beslutat lägga ner sitt Stockholmskontor och Fidget hamnade i soptunnan av bara farten; de erbjöds förvisso att följa med till moderbolaget, men medvetna om deras bristande förståelse för sprallig indiepop tackade de nej till förslaget.
— Vi skulle förmodligen inte fått ge ut någon skiva där, suckar Nina. Det var bara trassel. De hade faktiskt planer på att släppa vår första platta dansremixad… jag vet fan inte av vem. Tror den tanken begravdes ganska snabbt. Sedan tog det fyra—fem månader innan vi kom loss från bolaget, för de pratade om att vi “hade potential”:
Känns det som att människorna på sådana bolag i själva verket är helt ointresserade av musiken? frågar jag och inväntar en lång utläggning om hur hemsk skivbranschen är.
— Nja… det finns nog idealister på alla bolag, menar Nina. Och de som signar en tycker väl att “Det här bandet är som mitt barn och då måste jag ta hand om det och se till att det mår bra”: De går antagligen genom eld och vatten för en. Men om inte de finns kvar — då ligger man risigt till. Jag tänkte på… en massa band har fått sparken från sina skivbolag på sistone, men det måste ju finnas en chans för små grupper att ge ut plattor. Det är jättetråkigt.
Trots att debutalbumet inte sålde speciellt mycket tror de att nya skivan kommer att bli framgångsrik. Daniel, för övrigt klädd i en snygg lila skjorta, berättar att singeln “To Hell With Music (It Makes No Sense)” redan blivit en mindre hit och menar att det bör finnas en publik som vill höra något spretigare än exempelvis Kent. En publik som, kort sagt, vill höra Fidget. (Typ på SA:s nya CD.)
— Förra gången kom vi heller aldrig ut på turné i samband med skivsläppet, påpekar Nina. Men den sålde i tvåtusen exemplar och det är väl ungefär vad debutplattor brukar sälja i det här landet. Anar dessutom att den publiken är ganska fattig. Själv brukar jag spela in många skivor på band, så jag tror det är fler än tvåtusen som hört den.