ONSDAGSKVÄLL OCH FRAMGÅNGSRIKA klubben Boogie Bar i Göteborg har som vanligt dragit till sig mycket folk. Strax efter midnatt hörs musik från undervåningen. Det är enkel och rå musik med en mörk, komplicerad stämning. På scenen står bandet som framför den och sprakar, vevar, hugger och tar för sig. Bandet är döpt efter sångerskans efternamn — Barusta.
— Jag ångrar lite att vi tog det namnet. Från början hette vi La Paz, som sedan blev The Sirens, men någon föreslog att vi skulle ta mitt efternamn och det kändes rätt då. Jag vill inte ha extra uppmärksamhet bara för det, fast det har ju blivit så på sista tiden. I dag var ingen annan intresserad av att prata, så det fick bli jag ändå. Men jag ska tvinga de andra att ge intervjuer i fortsättningen, säger hon och skrattar.
Med “de andra” menas Niclas Löfgren (gitarr), Carl Larsson (bas) och Anders Göransson (trummor). Nathalie Barusta själv trakterar även gitarr vid sidan av sången.
— Efter att ha gjort några demos helt själv på fyra kanaler hade jag planer på att spela in i en riktig studio. Till det tänkte jag låna in folk, men de jag träffade hade samma idéer som jag, så vi blev — och är — ett band, förklarar hon några dagar efter konserten på ett näst intill tomt kafé i hemstaden Göteborg.
— Alla är överens om allting, vi är aldrig oense om någonting. Det är roligare att göra musik tillsammans än att göra det själv, för man kan känna sig begränsad. Upplevelsen att ge bort en melodi, sedan få den tillbaka och känna “Woaw! Kunde det bli så här” är fantastisk.
Barusta ligger på Stockholms-etiketten Starboy Recordings (dist BMG) som nu i september släpper singeln “Satellite”. Fullängdsdebuten “Evolution” ges ut i oktober. Den som rattat mixerbordet och producerat samt stått för musikalisk rådgivning är ingen mindre än Micke Herrström.
— Han lyssnade på våra idéer och vice versa, vi talade samma språk. Som nytt band är det svårt att veta hur man ska göra i studion. Nu har vi inte så många låtar, men det var ändå svårt att bestämma vilken som skulle bort och vilken som skulle bli singel. Det var verkligen en samproduktion i ordets rätta bemärkelse.
Inte fler än nio livespelningar har det blivit så här långt, men det finns lösa planer på att åka runt i landet senare i år, närmare bestämt i oktober/november.
— Vi har haft tur som tidigt fått uppträda på bra ställen. Spelmässigt har vi inte lärt känna varandra riktigt än, allt är rätt så färskt fortfarande. Vi saknar rutin på livebiten, men har lärt oss desto snabbare.
Nathalie är eftertänksam, svaren på mina frågor dröjer, men kommer efter en stund. Längsta tystnaden infinner sig när jag undrar om hennes favoritskivor och influenser. Som en parentes, medan hon funderar, berättar jag om “Real Life” med Magazine, som är min absoluta favoritplatta.
— Vad hette de sa du? Magazine?! Vad är det för något? Jag är så dålig när det gäller musik, på skivtitlar och vad medlemmar heter, killar är säkert bättre på sådant. Men det finns en Spiritualized-EP med låtar från senaste skivan som är väldigt bra. När det gäller sångare/sångerskor tycker jag om Captain Beefheart, Nick Cave, Hope Sandoval i Mazzy Star och Patti Smith. Över huvud taget gillar jag melankoliska röster som har ett personligt anslag. Att en röst är tonren är ingen garanti för att den håller helt igenom. Men jag saknar kvinnliga visionärer inom musiken, som har ett bredare spektrum. Det finns inga kvinnor som gör instrumentalmusik, till exempel.
Att skicka ut kassetter till typ trehundra skivbolag har Barusta sluppit. Däremot fick de inte skivkontrakt på det sätt man kunnat läsa om. Nämligen att Nathalie hamnade på en fest med rätt folk och sa: “Hej skivbolagsmänniskor, lyssna på min demo!”
— Att det var på en fest är riktigt, men det var en tjejkompis till mig, som också spelar i band, som fick min kassett. Hon i sin tur var på party och spelade upp den och bland dem som var där fanns Hansi Friberg (A&R på Starboy). Efter det kontaktade Hansi oss och vi började snacka om management och kontrakt.
I våras kom EP:n “The Game” (**** av MK i SA #39) som en liten vägvisare om vad Barusta handlar om.
— Det är svårt att placera vår musik, den har kallats lo-fi och i någon tidning stod det att vi lät mycket som Joy Division, vilket jag inte alls förstår. Men det är en blandning mellan pop och rock, och det som är lugnt på skiva kan bli väldigt rått live. Det kan vara häftigt att hålla på länge, men allra bäst blir det om det görs snabbt och på kort tid, då känns musiken frisk och fräsch. Låter det bra på fyra kanaler så spelar man in på det. EP:n är ganska fåordig, vilket kändes OK då, att göra på det sättet.
Vem vet, i höst kanske det smäller till riktigt ordentligt? Barusta kan vara så nära ett genombrott man kan komma i Musik-Sverige. Förutsättningar finns.
— Nu börjar folk veta vad vi sysslar med. Givetvis blir man glad och tacksam över att folk vill skriva om oss, men vi har synts mer än vi gjort oss hörda. Nu blir det förhoppningsvis ändring på det.