Är man musiker ska man inte hyckla om sin egen förträfflighet. En del skryter, skrävlar och skramlar, men har inget på fötterna. Andra, däremot, har uppbackning för det de säger. L-P Anderson, förut i Cry, nu i The Royal Beat Conspiracy, sticker inte under stol med att han är nöjd med bandets låtar och musikaliska kapacitet. Med sina skivsamlingar och respektive erfarenheter som utgångspunkt vill de göra stor musik i en stolt amerikansk tradition. Det vill säga föra ihop r&b, country, psykedelisk pop och rock’n’roll i ett samlat uttryck — Gram Parsons vision om “Cosmic American Music” rekreerad av ett gäng svenska slynglar.

JAG, JOHN L. OCH HANS BROR ULF går genom stadsdelen Majorna i Göteborg. Vi är på väg till L-P Anderson, sångare i The Royal Beat Conspiracy, som jag ska intervjua och vars skivsamling mitt sällskap vill spana in. Ulf berättar om hur han brukar titta in genom fönstren i lägenheterna längst ner i landshövdingehusen för att se om där finns några skivor. En gång, säger han exalterat, såg han att någon, förutom en gedigen hylla plattor, hade en Annaabee Nox-plansch på väggen! “Jag borde kanske ha ringt på och bett att få komma in…” funderar han. “Det hade jag gjort — lätt”, hävdar JL.
Vi ringer på hos L-P, denne öppnar och visar oss in. Scenen som följer är egentligen obeskrivlig — snudd på det första Ulf får syn på är omnämnda Annaabee Nox-plansch som hänger ovanför soffan i vardagsrummet…

“Give me the beat boys and free my soul
I want to get lost in your rock and roll
And DRIFT AWAY”
(Dobie Gray “Drift Away”, 1972)

“We are playing roots music… It’s a form of love music, a binding type of music between people. Our music is emotional because all our music takes all our emotions… We’re playing with white soul, and soul is universal. And the universality of roots music has stood the test of time.”
(Gram Parsons-citat, ur Ben Fong-Torres bok “Hickory Wind, The Life & Times Of Gram Parsons”)

FEM TIMMAR SENARE. Bröderna Byström har gått vidare för att se Tages (och Jackpots!) återförenas på Vågen. L-P sitter på knä framför stereon i vardagsrummet. Till en demolåt, “Satan’s Radio”, sjunger han den ännu icke pålagda sången och slår takten mot sina lår, med en cig i ena handen. Ett glas öl står bredvid på golvet.
Liksom allt annat jag hittills hört med Royal Beat Conspiracy låter det makalöst bra. Där L-P:s förra band, det beryktade Cry, var högljudda och stökiga garagerockare — om än med inslag av soul och country — är RBC bredare. Äntligen har L-P fått fram den musik han alltid snackat om: soul, rockabilly, country, blues, rock, psykedelisk pop samlat i ett uttryck — Gram Parsons vision om “Cosmic American Music” rekreerad av ett gäng svenska slynglar.
Den souligt stötiga Bad Afro-sjuan “It’s Not Enough”/”The Real Thing” är bra, men visar långt ifrån allt vad kvintetten kan. De av er som inhandlat Edsels CD-återutgåva av Jim Fords inget mindre än fantastiska soul-country-popplatta “Harlan County”, ursprungligen utgiven 1969, kan — i väntan på göteborgarnas albumdebut — lyssna på den och få en ledtråd om vart Royal Beat Conspiracy vill komma med sin musik.
Jag köpte den på inrådan av L-P. En eftermiddag på redaktionen ringde telefonen. Inget ovanligt i sig. Men i andra änden av luren fanns en uppspelt, för att inte säga upphetsad, man: “Pierre, fan, du måste köpa Jim Fords ‘Harlan County’! Om du inte tycker om den får du pengarna tillbaka av mig personligen.”
Sagt och gjort, jag införskaffade den. Och det fanns ingen orsak i världen att tvinga stålarna åter. Skivan är en bortglömd klassiker, att placera någonstans mellan den unge Van Morrisons poppiga r&b och Clarence Carters varma countrysoul. Likt Van Morrison klarar Ford dessutom av att låta svart på ett trovärdigt, och sensitivt, sätt.

“When Richard first arrived in Hollywood, he was so far out! His hair was processed a foot high over his head. His shirt was so loud it looked as though he had drunk raspberry juice, cherryade, malt, and greens and then thrown up all over himself. Man, he was a freak.”
(Producenten och managern Bumps Blackwell ur Charles Whites “The Life And Times Of Little Richard”)

“He said, ‘If you know anyone that needs a singer…’
And I said, ‘What kind of a singer are you?’
He said, ‘I sing all kinds.’
I said, ‘Who do you sound like?’
‘I don’t sound like nobody.’
I thought, oh yeah, one of those… ‘What do you sing, hillbilly?’
‘I sing hillbilly.’
‘Well, who do you sound like in hillbilly?’
‘I don’t sound like nobody.'”
(Sun Studios-receptionisten Marion Keisker minns sitt första möte med Elvis Presley, ur Peter Guralnicks bok “Last Train To Memphis, The Rise Of Elvis Presley”)

MÅNGA BLEV ÖVERRASKADE när Cry la av i fjol. Efter flera kärva år hade de börjat bli tagna på allvar och få positiv press. Men L-P, som bar på ambitioner om att göra större musik, tyckte gruppen var för begränsad. Med sig från det friktionsfyllda Cry tog han gitarristerna Olle Grahn och Tord Komsell, och ersatte den gamla rytmsektionen med basisten Ulf Jansson och trummisen Per-Olof Björklund.
— Alla är unga och snygga och nu är jag gubben i gänget, jag som alltid varit yngst. Det är ett sådant jävla band… (letar efter ord), jag är knäckt liksom. Vi kan göra “Runaway” som cover, vi kan köra “Good Golly Miss Molly”, vi kan köra Electric Prunes. Vi kan göra allt! Det svänger som fan.
— Man vill ju vara som NRBQ, som kan spela allting. På allvar, inte bara fejk. Visst, NRBQ är ojämna och jag är inget die hard-fan, men de har den där bredden jag är ute efter. Jag skulle vilja vara en slags yngre variant av dem. Det tror jag vi kan.
Han rabblar lovfraser och är märkbart stolt över det gäng musiker han samlat omkring sig. Över huvud taget pratar L-P mycket. Och snabbt. Han kan sin historia och sina skrönor, känner sin styrka och vet sina mål. Det är ingen tvivlare jag möter, utan allt är rappt, rusigt och rakt på. Ingen falsk blygsamhet, inget mummel och inget hycklande. (“Det är klart, jag läser ju hellre Peter Guralnick än Dostojevskij…”) I ett inåtvänt, iskallt och lismande alla-känner-alla-la-la-land som Sverige kan en och annan säkert tycka illa vara, men själv anser jag det befriande att språka med någon som säger vad han tycker.
Så har jag alltid upplevt honom. Som en ärlig, ibland kanske burdust uppriktig, person. En som föraktar inställsamhet, men ändå — troligen tack vare sin entusiasm, sitt kunnande och sitt munväder — kategoriseras som en “schysst jävel”. Och färgstark. Kort sagt, en sådan där genuin karaktär som modern rock och pop i allmänhet, och svensk rock och pop i synnerhet, lider allvarlig brist på. En som i sin cowboyhatt syns, men också hörs och på alla sätt och vis märks, och av kanske just den anledningen av somliga ses som “obekväm” eller “störig”.
Vi snackar om att original — i princip stämplade som utomjordingar när de dök upp — som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Little Richard aldrig hade kunnat slå i dag. L-P refererar till Lennart Perssons Nick Lowe-intervju i ett färskt nummer av Pop. Lowe berättar där om managementens inställning förr och nu:
“De upptäckte någon med talang, som också kunde vara komplett galen, men insåg att här kunde man tjäna en slant. I dag ber man receptionisten slänga ut galningarna. Jag betvivlar till exempel att Jerry Lee Lewis eller Little Richard hade fått skivkontrakt i dag.”
— Jag begriper ibland varför en del blivit som de blivit. Ta Jerry Lee, vars plats togs av en massa Bobbys och Fabian och sådana. Eller Charlie Rich, som hade problem med spriten. Jag förstår det, när man måste stå ut med den sortens människor som den här branschen utgörs av. Det var så tufft av honom när han på någon countrygala skulle dela ut pris till årets artist. När han öppnade kuvertet och det stod “John Denver” på lappen tände han helt sonika eld på den…

“They were hell-bent on taking a time capsule right back to the darkest ages of music they could hope to sink into, back to that dim time when the world was one big, pulsating swamp which shook with the terrible thunderous rhythms of nature’s raw elemental power.”
(Nick Kent om The Stooges, ur boken “The Dark Stuff”)

NÄR CRY SPELADE LIVE räckte det att titta på dem för att förstå vilka spänningar som låg dolda under det på ytan tätt sammanhållna grabbröjet (i regel med L-P insmord i svart olja över hela kroppen). Man märkte att det kunde falla isär när som helst. Lika ofta som det var briljant kunde det bli plumpt. En för publiken spännande, men för medlemmarna i längden ohållbar, balansakt.
Efter Crys andra album, det stenhårt rockande “genombrottet” “Kamikaze R&R”, och minialbumet “Queen Of The Underground”, såg jag dem två gånger, med några månaders mellanrum, i Linköping. En spelning på Skylten, som inkluderade slagsmål med publiken och en sönderslagen bas — vilket fick min flickvän Ange att yttra “Jag har aldrig sett något liknande” — och en på Herrgårn. Om den senare räcker det med att säga “tumultartad”. Den avbröts efter en kvart-tjugo minuter.
— Efter den spelningen blev det värsta massakern i turnébussen på vägen hem. Vi satt rastlösa och lekte med tändare. Birger (Signal, trummis) tände eld på något i bilen. Jag blev förbannad och skulle skoja med honom. Det tog eld i hans hår… det brann!
— När man ser på det nu är det skoj. Eller, ja, det hade varit kul om vi varit femton år, men när man är mellan tjugofem och trettio, då är det inte lika roligt längre…
För Cry var “attityd” ett honnörsord. Med Royal Beat Conspiracy är också attityden av vikt, men musiken kommer främst.
— Här kan man ta steget fullt ut, när det är ett så bra band och alla inser vad det handlar om. Sedan tror jag det är bra att medelåldern sänkts. När jag tänker på de andra killarna blir jag imponerad. Jag kan alla de här skivorna (gestikulerar med handen mot den rejält tilltagna skivsamlingen bakom honom), men jag har alltid tänkt: “Hur ska jag kunna hitta ett gäng som vet allt det här.”
— I Cry var det alltid jag som styrde och ställde. Nu är jag med i ett band där alla är yngre än jag, och egentligen borde spela någon kukindependent, men de vet hur jag vill ha det. Jag skriver grundackord och sedan visar jag dem för de andra. Det är det som är så bra. “Det ska vara som i den låten”, säger jag och så kan jag dra ett exempel från min skivsamling. “Få en sådan feeling.” Och de förstår, för de har hört det. De, liksom jag, vill förvalta alla de här plattorna och ta musiken vidare. Tord, och även övriga, bidrar med låtar och idéer i större utsträckning än hur det var i Cry. Alla jobbar ihop på ett annat sätt och kommunicerar avsevärt bättre.
Olle Grahn har L-P känt sedan han själv var tjugo och Olle blott fjorton (“han har formats efter mig, kan man säga”). Det var Olle som tipsade om Per-Olof “Bobo” Björklund, trummisen, med ett förflutet i coverband med inriktning på femtio/sextiotalsgrejer. (“Han har spelat med sin farsa och kan lira ‘Johnny B. Goode’ som en gubbe!”)
Ulf Jansson var en gång med i Göteborgs-baserade The Cripples tillsammans med Tord Komsell, men har också jobbat med Al Greens kompband och Fabulous Thunderbirds. Om honom säger L-P: “Man börjar gråta när han spelar, det är så enkelt, så självklart.” Tord kom med i Cry mot slutet och hade hela tiden ett musikaliskt projekt vid sidan om på gång med Ulf, vilket förskaffade dem kontakter i USA. De båda herrarna befann sig där i förhoppning om att deala till sig ett skivkontrakt när L-P — stödd av Olle — tog beslutet att lägga ner Cry och i stället forma The Royal Beat Conspiracy.
— Den natten låg jag och tänkte och kunde bara inte släppa det. Så jag ringde Tord i USA och frågade: “Hur går det med ert Amerikaprojekt?” Och Tord sa att det var en massa väntan, att ingenting hände och att alla snortade kokain. Jag sa: “Vi har en studiotid om två veckor, allt är betalt. Kom hem, vi bildar ett nytt band!” Och de: “Är det säkert då?” Och jag: “Ja ja.” De ringde igen: “Är det riktigt säkert? Du var inte full i går?”, ha ha. Och jag: “Nä, det är lugnt.”
L-P hämtar andan, tar ett bloss och kör i gång igen. Han mår bra — mycket bra — när han berättar följande:
— Där kom de som Blues Brothers med flygplanet, du vet, med sina “casar” på ryggen. Det var så skönt. Som revolvermän på film. Och sedan repar vi och det är så löjligt bra att man skrattar. Det är som Elvis mot slutet — jag har lyssnat på den där (pekar på sjuttiotalsboxen med Elvis, som står på golvet, lutad mot skivhyllan) — när han har ett sådant jävla band, kör all sorts musik och det bara svänger.

“‘Vad är det här?’, säger jag.
‘Klängranka’, säger Art, hur han nu kan veta det.
‘Är du medveten om att den inte går att slita bort utan att vi då också sliter bort staketet där borta?’
Såg eller yxa är förstås fusk när vi ska bygga så Art beväpnar sig med skruvmejseln och jag med en penna och så står vi och hackar sönder tusen grenar klängranka. När vi lyfter undan växten hittar vi fyra staplar LP-skivor, där måste stå 600 skivor. Skivsamlaren tillkallas, tittar på skivorna och säger tyst:
‘Jaså, det är här dom är. Det är bäst jag flyttar dem själv, för att se vilka jag ska behålla.'”
(Ur Mats Olssons bok “Olssons Greatest Hits Vol. 1 “)

I LÄGENHETEN FINNS SÅ MYCKET MUSIK, så många skivor, att jag snudd på blir uppgiven och knappt orkar hänge mig åt att se efter exakt vad som finns. Men till slut måste jag gå runt och kika lite på måfå. En Augie Meyers-sjua. James Luther “Jim” Dickinsons LP “Dixie Fried”. Den fabulösa “Beg, Scream & Shout”-boxen. Louie And The Lovers “Rise” (med Louis Ortega, “som Big Star fast från Mexico, typ”, säger L-P). Den i Sverige inspelade “Now And Then” med Jack Downing. Roy C. Hammonds “Sex & Soul”. Flera volymer av “The Sweet Sounds Of Muscle Shoals”. Eddie Floyd. William Bell. George & Tammy. Wilco. Fem Stax-boxar (några dubbletter). Long Ryders. Mink De Ville. Frankie Ford. Billy Nicholls. Steve Young. Några meter punkrocksinglar. Chilenska Los Mac’s “Kaleidoscope Men”… och oändligt mycket mer.
Det är alltså inte underligt att Royal Beat Conspiracy har den bredd de har. Som gör att de enkelt, utan att krysta eller krångla, hivar sig från sanslöst svängig rockabilly i “Hollywood Fever” till färgstark, läckert Love-arrangerad psychpop i “The Chameleon’s Changing Color”. Från den Little Richard/Otis Redding-färgade soulballaden “Too Much In Love” och uptemposoulen i “The Real Thing” till “Meet Me In The Morning”, en lugn fågelkvitterbeklädd sak som påminner om Led Zeppelins mest folkkolorerade och naturnära äventyr. Från Doors-sugande “Dirty Old Song” till den hårda rocken i “Michael”. Från Creedence-tolkar-Little Richard-liknande ropa-och-svara-stomparen “Mean Mary Lou” till cajundraget i inspelningen av “The Promised Land”, med Rockfolket-legenden Leif “Burken” Björklund på dragspel!
Och mer än så.
Den planerade fullängdaren har alla förutsättningar att bli hur bra som helst. En sensation för oss som längtat efter en svensk grupp som behärskar rockhistorien och samtidigt vet att göra något eget av rötterna. Ja, det svämmar inte över av utländska band heller som gör det. I dag tycks ju “sound”, “rymd” och blipp-bloppande effekter vara det som gäller. “Spännande”, säger en del, fast de om fem år knappast vill kännas vid vad som då lär låta lika superfånigt som, säg, Classix Nouveaux gör i dag (dumt exempel, egentligen, för de var usla redan från början).
Hos vilket bolag Royal Beat Conspiracy hamnar är ännu oklart, men det är mest en formsak, för något skivbolag (förlagskontrakt är i hamn med Regatta/Warner Chappell) kommer att släppa den. Den saken är klar. Annars kan bolagen ligga gärna packa ihop och slå igen.
— Jag tror vi skulle kunna göra en sådan skiva, “Cosmic American Music”, en som är total. Alla i bandet har det i sig, det handlar bara om att få ett schysst skivkontrakt.
— Sedan är det ju en annan fråga att sälja. Jag tror vi är tillräckligt bra för att göra det. Men det är svårt att veta. Jag menar, Jim Ford sålde inte många skivor, medan Elvis gick åt i mängder. Det är så konstiga saker som avgör om en platta säljer.
De bolag ni presenterat materialet för, har de tänkt något på Cry? Att ert förflutna antingen kan vara en börda eller rentav en fördel?
— Jag vet inte hur de tänker. Rent allmänt måste det vara en fördel för dem. För vårt renommé är gott, även om vi har dåligt rykte hos en del arrangörer… Vi har fått bra press och folk vet vilka vi är, och vi har hållit på länge med samma sak. Även när det varit lågvatten har vi gjort vår pryl och inte vänt oss. I stället har vi blivit duktigare på att spela och ökat ambitionerna. Visat vad vi vill göra, vad vi är ämnade att göra. Om jag vore A&R-människa skulle jag tycka att det är ett plus i kanten att ha ett sådant band.
Han ler.
— Ett skivbolag bör fatta att vi redan gjort bort oss så pass att vi insett att det inte lönar sig att hålla på så där.

“We learned more from a three minute record than we ever learned in school”
(Bruce Springsteen “No Surrender”)

L-P, SOM SKA FYLLA TRETTIO, har trots sin inte alltför höga ålder ett digert förflutet. Som tolvåring i Hallsberg frontade han rockabillygänget Skinny Jim & The White Caps (Skinny Jim från Eddie Cochran-låten och White Caps som svar på Gene Vincents Blue Caps).
— Vi spelade på raggarfester, det kom mycket folk. Hank Williams sa att han växte upp på honky tonks. Detta är den enda svenska motsvarigheten.
Hur kom det sig att du började med rockabilly?
— I Hallsberg bor det bara raggare. Fast det hela startade med en lögn. Jag tyckte en tjej i min klass var skitsnygg. Hon gillade Elvis som fan, så jag drog en rålögn och sa “Jag har allt med Elvis”. Sedan skulle hon då komma hem till mig och jag såg en chans att få min första puss. Jag sa till morsan som det var, att jag ljugit för den här tjejen och att vi var illa tvungna att gå och handla Elvis-skivor. Och morsan gick med på det. Vi köpte skitmycket plattor. På den vägen är det.
— Sedan tyckte bandet att det var coolt att ha en liten unge som sjöng. En gimmick.
Kruxet var bara att de andra killarna hade alltför stor respekt för Gene Vincent, Carl Perkins och det gamla gardet. De menade att det var omöjligt att bli lika bra som de, och ville därför — trots skivkontrakt — inte spela in sin musik. L-P, som alltmer börjat hänga runt i större Örebro, tog helt sonika skivkontraktet med sig och bildade Voodoo Dolls. Med dem blev det plattor, turnéer i Europa och ett udda liv för en fjorton-femtonåring.
— Jag fick sluta skolan tidigare för att vi skulle ut och lira, jag trodde jag skulle bli rockstjärna. Vi spelade med en del stora band, Cramps och Meteors, och drack öl och sprit, det var så jävla skoj!
Men med tiden växte L-P ifrån rock’n’rollen och äntrade 1986-87 vad han beskriver som sin “svaga period”, då han lyssnade på Cult, Mission och Sisters Of Mercy.
— Total buskis. Jag fattar inte hur jag blev sådan. Om man vuxit upp med Gene Vincent hur fan kan man då gå och köpa en Joy Division-skiva?
Med ett glåmigt postpunkband, Crew Of Corpse, spenderade han tid innan en tågkonduktör, som kände igen honom från Voodoo Dolls, äntrade kupén som L-P satt i. Han blev räddningen, den som visade honom på rätt väg igen.
— Han bjöd hem mig, jag tror han märkte att jag var vilse i pannkakan. Han hade enormt med skivor och visade bilder på Gene Vincent, som han själv hade tagit. Och spelade Flamin’ Groovies, MC 5 och Stooges. Han gjorde en kulturgärning.
Eftersom det förut så blomstrande musiklivet i Örebro ebbade ut drog L-P och några polare till Göteborg. 1990 startade de Cry (där Patrick Caganis från Union Carbide var en viktig medlem i början).
I Göteborg är han kvar, om än med ett annat band. Dessutom har han “stadgat sig” med Gittan Ohman (säkert bekant för en del av er genom skivaffären Freak Scene i Stocholm och som skribent i Close-Up) och ska med henne driva ett nytt skivbolag, Caravan. Velodrome, Crys gamla bolag, har lagt ner verksamheten.
Om entusiasmen och intresset skulle försvinna, vad gör en man så centrerad kring musiken som L-P Anderson då?
Han funderar. Ser det nog som en omöjlighet.
— Jag har inget annat intresse, det skulle bli… Gittan jag skulle få hänga upp det på. Det är ju så, jag måste höra ny musik hela tiden, annars blir jag… aggressiv. Musik är det enda, jag har satsat allt på det. Det får bära eller brista.
R&B-legenden Rufus Thomas sa en gång, när han såg tillbaka på sin karriär: “We didn’t make a lot of money, but we had a damn good time.” Kan du se dig själv om tjugo-trettio år resonera så?
— Andra trettioåringar i min omgivning tjänar bättre än vad jag gör och det får en att tänka efter. Men, nej, jag skulle inte vilja byta. Jag har sett och gjort så mycket. Jag lämnar något efter mig. Om femtio år kanske någon liten grabb sitter och lyssnar på mina plattor, så som jag gjorde som liten. Bara det är värt det.

“Let him sing me back home… with a song I used to hear/Make my old mem’ries come alive/Take me away, and turn back the years…/Sing me back home before I die”
(Merle Haggard “Sing Me Back Home”)

STRAX INNAN JAG SKA GÅ slänger han på en tejp med Skinny Jim & The White Caps. Som han säger, det låter som en amerikansk skoldans 1957.
— När jag lyssnar på det här tänker jag att cirkeln är sluten. Det är inte så långt ifrån vad jag nu gör med Royal Beat Conspiracy.