INGET MINDRE ÄN EN KIOSKVÄLTARE. Det är vad “Maybe It’s All In My Head”, från Confusions tredje album “Six-O-Seven” (Stockholm/PolyGram), är.

“…like a mad schoolboy, I’m still running away
‘Cause I’m always guilty, there’s something evil in me…”

— Låten handlar om en kille som är på gränsen. Han ser sig själv som en mörk och ond figur, berättar Mikael Andersson-Knut, sångare och gitarrist i Sundsvalls-gruppen.
Confusions andra medlemmar heter Zarah Edström, klaviatur och kör, Magnus Jönsson, bas, och Mattias Löfström, trummor. (På skivan medverkar också gitarristen Lars Bygden, som nu har fullt upp med countryrockarna Thousand Dollar Playboys.)
1996 släpptes deras andra fullängdare, “Everyone’s Invited”. En finurlig popplatta med tydliga sextiotalsinfuenser, som tyvärr inte lämnade speciellt stora ringar på vattenytan efter sig. Inte i Sverige i alla fall.
Men i länder som Tyskland, Japan — och inte minst England, popens förlovade land — rönte den större framgångar.
— Då plattan släpptes var svensk pop så trendig här i Sverige. Alla stora bolag signade en massa band som inte var “färdiga”. Det pumpades ut svensk popmusik över landet. Vi drunknade i den skiten helt enkelt.
— Men mycket svensk musik är otroligt bra. Vi har melodisinne och den svenska musiktraditionen är djupt rotad. Däremot är det jävligt trist att många i branschen har så taskig attityd mot band som det går bra för i Japan. OK, det är en annan kultur där. Men so what, försök lyckas där själv då i stället för att fördöma dem som faktiskt gör det! säger en smått upprörd Mikael.
Debutalbumet “Being Young” producerades av Arvid Lind från Popsicle. Det andra, och det färska tredje, av Peter Svensson, The Cardigans.
När kvartetten senast stängde studiodörren skakade de av sig centilongstorleken en gång för alla. För lika väl som barnet måste krypa innan det lär sig gå, och så vidare, har Confusions efter två album och en handfull plattor i det mindre formatet lärt sig gå, närapå cykla också för den delen, och signades nyligen till stora Stockholm Records efter fem år hos Sundsvalls-bolaget Massproduktion.
— Det var mycket genom Peter vi fick kontakt med Stockholm. Men vi har länge känt att det börjat bli dags för ett större bolag för vår del. Att få vår musik att nå ut till fler. Och jag tror det är en av de möjligheter skivbolagsbytet kommer att innebära för oss.
Nya plattan lär vi lyssnare, enligt Mikael, med lätthet kunna skilja från de tidigare.
— Föregångaren var fylld med finurliga grejer, som effekter och pålägg. Jag skulle för den skull inte kalla den överarbetad, men nu har vi skalat av musiken, låtarna är tyngre och rakare. Även produktionen kommer att vara enklare än tidigare. Plattan blir rätt basic.
Medlemmarna växte upp i samma kvarter i Sundsvall, bildade band strax efter förra decennieskiftet och är i dag i åldrarna runt tjugotre—tjugofem år.
— Vi har influenser från sextiotalet och framåt. Och många känslosvängningar i vår musik. Jag vill att den ska lämna känslor kvar och att man ska vilja lyssna på oss igen. Jag gillar sådant — när man vill lyssna om och om igen för att komma in i musiken, upptäcka nya saker i den, filosoferar Mikael.
Han är den som står för allt skrivande, såväl texter som musik.
— I början gjorde jag många dåliga låtar. Min styrka är att jag skriver hur mycket som helst, min svaghet att jag ofta släpper i väg materialet för fort. De flesta infall är väldigt spontana.
“Everyone’s Invited” avslutades med en smäktande hyllning, “Bye Bye Brown Eyes Goodbye”, till ett av de ting i livet Mikael hyser mycket varma känslor för — bruna ögon. Förutom det nämner han också Radiohead och Red House Painters som upplivande i tillvaron.
— Jag gillar band som är lite desperata. Musiken måste vara spontan, inte för genomtänkt konstruerad. Där ska finnas en tydlig uppriktighet, att man ska kunna stå för den. Jag älskar sådant.
Exemplen på vad människor skulle kunna offra för musiken varierar från morsan till utbildningen till bilen, beroende på vem som tillfrågas.
— Jag skulle kunna offra en del… ganska mycket… väldigt mycket faktiskt, kommer Mikael fram till efter en stunds eftertanke.
— Just därför att musik är så enormt viktigt…