OÄÄÖPPÖPPÖPPÖPP, P-VAKTER! ropar en man med kaffekopp i handen och reser sig så hastigt att stolen bräker mot golvet.
Det bullriga sällskapet avbryter ögonblickligen OS-diskussionen och skyndar ut genom dörren.
Lunchen går mot sitt slut på det lilla dygnet runt-öppna haket Café Kardemumma i Stockholm. Tack vare de generösa öppettiderna har Kardemumma kommit att bli ett vattenhål för taxichaffisar, bärgningspersonal och andra yrkeskårer som tvingas ställa dygnet på huvudet.
Parkeringsmoralen är usel. När de blåklädda p-vakterna uppenbarar sig blir det därför kalabalik.
Några från sällskapet återvänder till sitt kallnande java och muttrar något om att vissa minsann vaknat på fel sida.
Vid bordet närmast dörren sitter David Lindqvist och Jocke Åhlund från Caesar’s Palace. Basist respektive gitarrist.
I dagarna når deras debut-LP/CD “Youth Is Wasted On The Young” butikerna. Dessförinnan har de givit ut vinylsjuan “Shake It” och MCD:n “iRock De Puta Mierda!” (något som enligt Jocke skulle kunna översättas med “en sjuhelvetes jävla rock”). Samtliga alstren återfinns på Göteborgs-etiketten Dolores (dist MD).
Men Caesar’s Palace har opererat ända sedan 1993. David drar historiken:
— Cesse (sångaren och gitarristen César Vidal) skulle ha en spelning med ett annat band på skivbutiken Pitch. Men så sparkade han alla de andra och vi fick spela i stället.
På den tiden försökte César sig på en karriär som soloartist.
— Mr. Vidal, minns Jocke och skrattar gott. Han lirade med värsta musikermusikerna, men så tröttnade han på dem och tog in oss, rena krattorna, lagom till sin första spelning. Han hade faktiskt en hel del på gång som soloartist, bland annat gav han en konsert på en av Vattenfestivalens fetare scener som Mr. Vidal.
Det kan också nämnas att den portugisiskättade vokalisten är fena på Julio Iglesias.
— Gyllene tonsiller, recenserar David.
— När min morsa fyllde femtio sjöng han Julio-låtar för henne och det blev uppskattat som fan, berättar Jocke.
David och trummisen Jens Örjeheim har tidigare spelat tillsammans i modsbandet Jim-Jams, som sågats i SA.
— Får jag byta min Madness-keps mot din Jam-knapp, tror jag det stod, säger David och fnissar. (In fact skrev TE: “…om någon av dem vill byta bort en Tamla-sjua mot min svarta Jam-slips, är det bara att lyfta luren eller mata faxen.“)
— Men det var ju före pottfrillornas gyllene renässans, skjuter Jocke in.
Personligen fick jag för mig att Caesar’s Palace genomgått en grundlig metamorfos när jag hörde “Youth Is Wasted On The Young”. Från gapig garage till pop. Från Headcoats till Oasis. Bara så där.
Jocke protesterar lite tvekande. Caesar’s Palace har alltid varit pop, fast det inte riktigt märkts förrän nu.
— Låtarna är ungefär likadana, det är mer ljudet som skiljer det nya materialet från det gamla. Det lät skramligare förr. Nu har vi använt mycket eko, reverb och sådant. Sextiotalspop, liksom. Vårt ärligt menade försök till en sell-out.
Produktionen sköttes för övrigt av Jockes brorsa Klas. I förtroende avslöjar Jocke att det var bror Klas som kirrade det Chris Isaak-doftande solot i “Kick You Out” och den mariga inledningen på öppningsspåret “How Am I Gonna Sort It Out” (som inkluderar den existentialistiska frasen “I wanna sniff glue / ‘Cause I can’t get over you“). Inspelningen tog plats i en cykelkällare på Söder.
— Anledningen till att det låter mer pop nu är helt enkelt att vi lyckats med produktionen. Tack vare Klabbe. Den förra plattan producerade jag och det var en jävligt dålig erfarenhet.
Näringen till popmelodierna har emellertid inte Oasis stått för. Snarare delar Caesar’s Palace musiksmak med Oasis, gissar Jocke. Bland annat återfinns Flamin’ Groovies i den åhlundska skivbacken. Och det finns all anledning att tro att sjuttiotalsrelikerna även rumsterar i den gallagherska skivsamlingen.
— Vi kallade “My Abduction Love” på nya plattan för “Flamin’ Groovies” ända tills vi hittade en vettig titel. Men alla som hört den tycker att det låter Oasis, förklarar Jocke.
Bland de tolv låtarna återfinns även Teddy And The Patches-covern “Suzy Creamcheese”. En grym låt, enligt Jocke.
— Vi funderade på att låta bli att nämna att det är en cover, eftersom det ändå inte är någon som hört originalet (Ha! JL). Bara för att försöka sno åt oss äran.
Dessutom gör de en cover på sig själva. Låten i fråga är “You’re My Favourite”, som fanns med på “En sjuhelvetes jävla rock”-plattan.
— Den måste bara bli en hit. Förra versionen var typ Hellacopters. Nu har vi gjort en popversion och om inte det funkar har vi även helgarderat med en akustisk variant.
Hur den låter på nästa skiva får väl de då rådande trenderna avgöra…