Det sägs att Weeping Willows rör vuxna män till tårar med sin storslagna och gripande musik. Så lyder i alla fall myten, som odlats ända sedan de var ett stockholmskt coverband med Gram Parsons, Roy Orbison och Scott Walker på repertoaren.
Nu framför de också sitt eget material och reaktionen hos publiken är densamma.
Weeping Willows, med den fantastiske sångaren Magnus Carlson i spetsen, utesluter varje form av ironi. Ärlighet är nyckelordet och känslor ska tas på största möjliga allvar.
Möt det kanske största band som kommit fram i det här landet.
Någonsin.

DET BÖR fastslås omedelbart — det fundamentala faktum att Magnus Carlson inte använder sig av någon fallskärm när han sjunger. Inte gruppen han är med i heller. De kallar sig Weeping Willows och är utan tvekan det mest innerliga och öppenhjärtiga band vi kan hitta i Sverige just nu. Någon genremässig konkurrens existerar över huvud taget inte.
Om Oasis platta var årets internationellt sett mest efterlängtade kan man utan överdrift kalla Weeping Willows fullängdsdebut för dess svenska motsvarighet. Förväntningarna är inget annat än monstruösa.
— Det går kanske att likna vid en tacklingssituation i fotboll, går man inte in fullt ut kan man lätt slå sig. Det vore löjligt av oss att backa när vi kör den här typen av musik. Då blir det varken hackat eller malet. Då är risken väldigt stor att man blir patetisk.

Måste satsa allt

Tre sjundedelar av Weeping Willows sitter på Wanjas Matcafé på Skånegatan i Stockholm och reder ut det ack så skamfilade begreppet “pretentiös”. Trumslagaren Anders Hernestam drar idrottsparalleller och ler förnöjt över sin liknelse. Magnus Carlson säger att ordet tyvärr klingar negativt och att det är svårt att göra något åt det, medan basisten Stefan Axelsen konstaterar att det är ett dåligt ord för vad det egentligen står för.
Men även om “ambitiös” eller “storartad” är mer passande epitet kvarstår faktum. För att nå någonstans med sin musik, för att kunna beröra, för att verkligen nå ut till någon måste man — precis som exempelvis Thom E. Yorke och Brett Anderson förstått — vara just pretentiös. I brist på synonymer. Och Weeping Willows är således en orkester som inte använder sig av något skydd. Det är fritt fall. På allvar. Så måste det vara, säger de. Det finns inga genvägar.
— Det här är ju utan tvekan det viktigaste som finns, menar Magnus. Man kan säga så här; om vårt band är en kropp så är jag munnen som sjunger orden som finns inne i huvudet, inne i kroppen, och jag vill liksom inte stå och ljuga. Om du förstår. Då måste man satsa allting.
Han skruvar på sig och jag tänker att den där artikeln som Andres Lokko skrev i Pop — som banade väg för skivbolagens desperata jakt på gruppen — minsann var sann; det är passionerade och uppriktiga typer det här.
Magnus är dessutom — precis som den uppmärksamme Lokko påpekade — påfallande lik Paul Simenon från The Clash, och som för att accentuera påståendet bär han en snygg t-shirt med texten “Strummer/Jones”, låtskrivarparet i nämnda band. Ett band Magnus några veckor senare med tårar i ögonen berättar om på en krog, efter att ha fått tag på de “försvunna” bitarna från den “förstörda” “Clash On Broadway”-videon. Han påminner om en trettonåring som vittnar om sin kärlek till Damon Albarn. Det är rörande att se. Skönt att en del aldrig slutar vara fans.
— Grundstommen i livet självt är ärlighet, uppriktighet och hederlighet, säger han. Det är det viktigaste, utan det kan man inte lita på någon. Vilket jag oroar mig hur mycket som helst för. Det är jäkligt oroväckande, till och med här på Söder har den smugit sig in, den här misstänksamheten… Men om man lever som man lär, även i musiken och liksom kör hela vägen, då blir det bra. Då fungerar det. Om det finns det minsta tvivel går det inte. Förstår du? Gör man en stor sak av något man inte brinner för blir det fiasko.
— De artister som jag själv älskar, det kan vara finsk tango eller Lou Reed, när det är på riktigt, när det är genuint och ärligt, då är det ju… det är ju det jag vill ha. Jag vill inte ha Spice Girls, eller ännu värre — sådana som maskerar sig, men egentligen är Spice Girls. Man kan bli lurad av folk som sällar sig till uppriktighetsgrejen, men som egentligen är produkter och bara tänker “business” och “det här kommer nog att fungera i Japan”. Jag älskar också pengar, men jag vill fan inte ha några blodspengar, jag kommer inte att sälja min själ.

Ger mycket av sig själva

Weeping Willows skulle kunna användas i en fallstudie över vad goda vänner kan betyda. Vilken kreativ kraft de kan vara. För de — som också inkluderar gitarristen Ola Nyström, organisten Mats Hedén, pedal steel-gitarristen Niko Röhlcke och Tomas Sundgren, tamburin — är i första hand goda vänner. Som delar allt. Som pratar om allt. Och som just därför kan ge så mycket av sig själva i sin musik.
Magnus berättar att han innan han träffade sina bandkollegor hade helt andra umgängesformer, hans gamla polares gemensamma nämnare var uteslutande fotboll och musik. Att ens komma på tanken att prata känslor med varandra var absurd.
— Det var en sådan oerhörd befrielse, att träffa de här, att kunna sitta och berätta hur man egentligen kände, förstår du? Innan, om man gjort slut med en tjej och mådde dåligt, så var det som om man inte skulle visa att man brydde sig alls. Det vara bara att svälja. Och låtsas titta på en snygg brud på gatan och kommentera hennes häck och skratta: “Det finns ju många fiskar i havet!” Och mängden uppdämd frustration blev enorm. Tack och lov är inte jag någon våldsam herre av naturen, men… Jag kom att tänka på det häromveckan då vi träffade en halv-polare som blev helt… knäckt över att upptäcka att det gick. Att han kunde släppa sina hämningar. Han har hängt efter oss sedan dess.
En kort tid efter vår intervju ser jag Weeping Willows spela på ett fullsatt Tantogården i Stockholm. Debutsingeln “Broken Promise Land” har redan blivit något av en landsplåga, uppenbarligen finns det ett tomrum som dessa välklädda gentlemen lyckas fylla mer än ordentligt, suget efter dem är tydligt. På Söder är de förvisso redan ett etablerat band, men även ute i landet efter den succéartade Kalas-turnén som de delade med Whale och Bob Hund.
Väl på scen är de naturligtvis lika bra som alltid, inga andra har ett så sanningsenligt och grundmurat rykte om sig att vara lysande live. De spelar — det här kanske låter lite fånigt, men vadå — som gudar, allt är så välbalanserat och snyggt att man ryser och det är liksom inget snack om att vi har med ett STORT band att göra.
Magnus är en fenomenal publikmagnet. Med en häpnadsväckande uppriktighet och komplett befrielse från distans och ironi levererar han en makalös serie hjärtskärande sånger, uppbackad av en grupp som är så samspelt att man bara står och gapar.
Snygga kläder har de också — ett bands insikt om att kostymer och homogen klädsel är en bra idé är alltid en skön bonus. Med ett konstant pannrynkande, som hela tiden ser ut att gränsa till ett frampressande av salta tårar, sjunger Magnus sig igenom setet. Det låter fantastiskt. Han är en sångare som definitivt har täckning för alla deras storslagna ambitioner. Han låter som en klonad version av Scott Walker, Roy Orbison och Chris Isaak.

Kärlek inte banalt

I “Broken Promise Land” berättar Magnus en svidande historia om att bli lämnad av flickan som lovade så mycket. Han sjunger över huvud taget mycket om det ämnet, det vanligaste i popmusikens historia. Och han anser det inte vara ett dugg fel att använda sig av klichéer, något även Lloyd Cole påpekat i “Long Way Down”: “The reason it’s a cliché / is because it’s true“. Vilket också blivit lite av en kliché, på ett rundgångsartat vis…
Covervalen talar sitt tydliga språk och kan ses som en provkarta över bandets influenser. Hank Williams “Ramblin’ Man”, Elvis “In The Ghetto”, Velvet Undergrounds “Sunday Morning”, Johnny Burnettes “Midnight Train” och, som avslutning, en fullständigt knäckande version av Righteous Brothers “Unchained Melody”. I sista strofen, under raderna “I ne-e-ed your love“, sliter Magnus upp sin skjorta och blottlägger ett naket bröst och en ruggig sårbarhet. Det skulle kunna bli ett pekoral, men går i stället rakt in. Publiken står med öppna munnar.
— Sådant där sker bara på instinkt, är inget planerat. Men för mig är det helt naturligt, säger han. Texterna är kanske inte självupplevda fullt ut, men grundkänslan är sann. Jag kan identifiera mig med den, även om det inte stämmer precis med hur det gick till. Känslan är densamma. Som att se en film man blir berörd av utan att man varit där.
Man förstår ändå.
— Exakt.
Det är lätt att lägga in sina egna erfarenheter i Weeping Willows låtar, kanske just för att de är så grundläggande. I ett tillstånd av olycklig förälskelse är de det optimala soundtracket till bitterljuv självömkan.
— Folk har ju garvat åt saker som Elvis “Always On My Mind” eller Righteous Brothers “Unchained Melody” och påstått att det är ytliga bitar om ytliga ämnen, när det i själva verket är det som är det djupa, säger Magnus.
— Svidande vackra låtar om förlorad kärlek. Hur kan det vara banalt, när det så uppenbart — om man verkligen lyssnar — är helt ärligt och innerligt? Sanningen är ju ofta klyschig. Och ironi går bort. Helt. Mänskligheten behöver inte mer ironi. Jag kan sätta på “Monthy Python”, men kan absolut inte tänka mig att sjunga om mig själv ironiskt. Jag respekterar och älskar mig själv, är inte någon jävla clown. Ironin och distansen får man hålla på med i replokalen. Sedan har jag för stor respekt för dem som lyssnar. Jag går ut på scenen som jag går ut i livet, med ärlighet. Och det behövs verkligen.

Kutym med tårar

Magnus tänder en cigarett och fortsätter hetsigt, men artikulerat, vill poängtera vad saken gäller:
— Jag sätter mig alltid in i situationen hur det skulle vara att befinna sig i publiken. Jag ger, skriver och sjunger det jag själv skulle vilja se. Jag är med i det bandet jag vill titta på. Och då går det inte att blaja. Det måste vara på allvar. Som en film. När vi äntrar scenen så börjar filmen. Introt, förtexterna kommer. Då är det seriöst. Ett soundtrack sätts till orden jag sjunger.
— Men det får inte vara regisserat i detalj, då låser man in sig själv, säger Anders. Även om vi nästan haft ett leendeförbud förut på scen, den som log fick böta hundra spänn. Lite på skoj. Men när man ser ett band där sångaren sjunger något som berör en och gitarristen står och garvar vid sidan om… Det håller helt enkelt inte.
Alla bra grupper får dras med en myt. Den uppkommer ofta väldigt kvickt. I Bob Hunds tidiga dagar ville alla se “den tokige skåningen som hoppar runt och slår sig”. I Weeping Willows fall är det ett hejdlöst tjat om gråtande män. Varje dagstidningsrubrik har använt sig av det; att “vuxna män gråter i sina ölglas” är liksom kutym på deras gigs. Vilket får sina märkliga konsekvenser.
— Det har blivit helt absurt, även om det till viss del har hänt och således är sant. På Lollipop var det värst, direkt när vi gått upp på scen kastade sig en kille fram och började stortjuta. Som på beställning. För att han liksom skulle göra det. Då faller det hela lite grand, då riskerar man att bli en parodi.
Samma konsert ledde också till något betydligt mer rörande.
Magnus berättar, inte utan stolthet:
— Det var en kille som kom fram till vår gitarrist under Bowies uppträdande och var helt lyrisk. Han berättade att han hade friat till sin flickvän tre gånger och att hon sagt nej varje gång. Men så under vår spelning frågade han igen och hon, uppenbarligen påtagligt berörd, sa ja!
— Vår musik lyckas väl slå an en sträng hos vissa som… berör dem, säger Stefan. Jag förstår det, jag kan själv bli extremt emotionell på scen, när Magnus verkligen lyckas nå in… Man spelar med en klump i halsen, det är underbart faktiskt. Det är starkt.
En adekvat jämförelse i detta fall är återigen — om vi nu ska fortsätta tjata — Bob Hund, kanske inte på ett musikaliskt, men på ett ideologiskt plan. Vilket heller inte är helt taget ur luften, då det visar sig att de är goda vänner sedan länge. Stefan spelade till exempel med Thomas Öberg i Bob Hund-föregångaren Oven & Stove och Magnus har kört deras turnébuss vid oräkneliga tillfällen.
— Man kan inte göra annat än älska Bob Hund, menar Magnus. De bästa tänkbara människor med den bästa tänkbara attityd till det de gör. De menar det. De är På Riktigt. Det går inte att säga emot.

Täckning för sina ambitioner

Samtliga medlemmar i Weeping Willows har en gedigen musikalisk historia. Medelåldern är runt trettio och de har spelat med artister som Stefan Sundström, Olle Ljungström och Ulf Stureson. Basen utgörs av just Stefan Sundströms gamla kompband Apache.
— Vi var ute med Sundström och såg Magnus sjunga med Tomas (Sundgren) i ett gäng som hette Hillbilly Boys (“det var rockabilly, vi kunde inte ens stämma instrumenten”) för drygt fem år sedan och tyckte det lät fantastiskt, säger Stefan. Så vi bestämde oss för att starta ett band. Magnus har som sagt en röst som gör att vi kan spela det vi alltid velat spela. Vi har täckning för våra ambitioner.
På sätt och vis kan man säga att Weeping Willows inte har någon konkurrens, att de är ensamma i sin genre. Av en enkel anledning. Inga andra törs. Att börja karriären med att göra covers på legender som Hank Williams, Roy Orbison, Gram Parsons och Scott Walker är modigt i sig. För att få något sådant att fungera krävs två egenskaper som Magnus och Weeping Willows innehar — röstresurser och mod.
Att sedermera skriva låtar som en ung Scott Walker själv skulle varit stolt över är fantastiskt. Debutsingeln “Broken Promise Land” är en lysande, fett orkestrerad och storslagen ballad som griper tag, lyfter och vinner.
Resterande delen av fullängdaren, också den med titeln “Broken Promise Land” (producerad av Pål Svenre) är märkvärdigt jämn, en historia som får en att fråga sig själv var man hört dessa fantastiska sånger förut.
De ligger i paritet med sina ideal, liksom.

Ta det till det extrema

Det formligen dräller av hits. “Eternal Flames”, en blåsdriven låt med ett sällsynt sug och en oemotståndlig refräng. Eller “Failing In Love” med sitt dramatiska arrangemang och den tämligen briljant berättade historien om en man som i första refrängen: “Falling in love again“, för att mot slutet konstatera att han: “Failing in love again“.
Allra starkast är emellertid balladen “Try It Once Again”, en slags Gram Parsons/Emmylou Harris-sång i stil med “Love Hurts”. Tårdrypande värre, en sorgsen countryballad som är direkt knäckande. Ulrika Freccero, från en orkester som heter Stella Polaris och sysselsätter sig med att spela italienska schlagers, sjunger stämmorna och det är genuint och framför allt vackert. Gåshud är svårt att argumentera emot. Plattan kommer att landa som en bomb.
— Vi har medvetet använt oss av enbart “vita” röster i körerna, vi ville inte ha svarta soulbrudar till att sjunga. Även om jag tycker det är mycket soul i låtarna, säger Magnus.
— Vi ville ta det till det yttersta, till det extrema, säger Anders. Och allt är gjort på riktigt, vartenda triangelslag är inspelat live. Bolaget (Lollipop-generalen Håkan Waxegårds nystartade Grand Recordings) var helt med. Förutsättningen var att vi skulle få göra allt precis som vi ville. Det har varit en ganska dyr historia att få till, men det lär löna sig i längden.
— Vi vill ha ett bolag där vår chef är sin egen chef, säger Stefan, så att alla beslut som tas kan genomföras utan att tre direktörer till ska lägga sig i. Eller att någon sitter i London och säger: “Nej, det där går inta”
— Waxegård är toppen, säger Magnus. Han är manager, skivbolag, god vän och… farsa på stan. Samtidigt. Så bor han på Södermalm också. Vi brukar ta med honom på “Bajen”-matcherna. Det är Håkan och “Nacka”, liksom.
“Weeping willow” betyder tårpil. Vilket inte bara är ett träd, utan också en oerhört stark symbol inom jazz, blues och country. Stefan berättar om ett otal sånger från tjugotalet där det symboliserar en ensam människa, som blivit lämnad och går och sätter sig under tårpil för att gråta ut.
— Onekligen ett passande namn, konstaterar Magnus.