RÖSTEN I ANDRA ÄNDEN av tråden är efterlängtad. Sex år har gått sedan William släppte sitt andra och sista album “13 Lögner & Ett Popband” och därefter smög in i tystnaden.
Göteborgs-baserade, men inflyttade från Örnsköldsvik, bildade Linda Lindmark, Incka Ullén och hennes syster Lotti William. Erika Granström, även hon från Ö-vik, samt Henrik Andersson, kompletterade. 1989 kom första singeln, “Strawberry Boy”, som i SA #4 fick en exalterad John L. att hylla allt, inklusive textbladet. Genast blev den och SA-flexin, sedermera andra singeln, “Genom Din Mun”, stora “Bommen”-favoriter.
Det självbetitlade debutalbumet släpptes på Göteborgs-bolaget Nonstop året därpå och fick översvallande kritik överallt. Själv skrev jag en recension som mest påminde om ett kärleksbrev till Incka (New Kind Of Kick #1). En lyckad turné följde och ny skivinspelning. Sommaren 1991 kom singeln “Flickan Från Igår”. Nonstop hade då gått samman med Metronome, en underetikett till Warner, för att bättre kunna lansera dem. Senare på hösten kom det som skulle bli deras sista skiva, “13 Lögner & Ett Popband”. Vad var det egentligen som hände?
— Kemin försvann successivt när vi jobbade på tredje plattan. I början kom någon med en låt till replokalen och alla la till sitt, kom med idéer och så, men sedan slutade det uppstå saker. Efter viss vånda valde jag att hoppa av, förklarar hon på sitt lugna, behagliga sätt (trots tio år i Göteborg är ångermanländskan intakt).
William var onekligen ett av Sveriges bästa popband på sin tid, men i dag är det inte många som finner vägen till deras musik. Flera yngre popsnören jag pratat med har inte en aning om vem Incka är eller vilka William var. Vi som lärde oss älska dem glömmer dock aldrig smittande popdängor som “Se På TV”, “Vill Du Veta Vad Kärlek Är?” och tidigare nämnda “Flickan Från Igår”, “Genom Din Mun” och “Strawberry Boy”.
Direkt efter att William spruckit började Incka jobba med en soloutgåva. Det tog sin lilla tid, men förra året kom singeln “Sommaren Är Hemsk” på Pineapple, en etikett som Nonstop och Birdnest stod bakom. Det är en betraktelse över sommarens baksidor — det är varmt, svettigt, klibbigt och alla andra är lyckliga. Själv är man ensam kvar i stan. Låten är melankolisk och Incka ackompanjeras endast av en akustisk gitarr och några syntmattor i bakgrunden. Den kommer att finnas med på hennes album som ges ut i oktober.
Efter singeln gick det grus i maskineriet. Det blev strul med skivbolaget och det påtänkta albumet uteblev. I stället blev det återigen Warner för Incka, som blir först ut på Billy Boleros nystartade etikett Bolero. Förutom “Sommaren Är Hemsk” har jag fått en kassett med tre spår — som är ruggigt bra.
Singeln “Apelsiner” är en väldigt glad och snabb popdänga, även om texten är lite bitter (eller cynisk som Incka vill kalla den). Det påminner mycket om William, trots att det är Wannadies som spelar på just den låten.
“2 Minuter” är en ganska långsam sak med en skön refräng.
— Den handlar om stunder av total uträkning och frustration. När man missar målet hela tiden. Då kan jag bli degraderad till en treårings nivå — “jag skiter i det här”.
“Det Som Räknas — Efteråt” börjar mjukt och lugnt, lite monotont, men stegras mer och mer och slutar i ett långt crescendo av manglande gitarrer. Att det är Kent som backar upp henne råder det inga tvivel om.
Samtliga håller toppklass, är olika sinsemellan, varför albumet — med den kaxiga titeln “Nu Ännu Bättre” — nog blir nog en skön blandning mellan hårt och mjukt, snabbt och långsamt.
Demonproducenten Nille Perned, med bland andra Souls, Kent, Wannadies, Bad Cash Quartet och Bob Hund på sin meritlista, står bakom lncka. Tillsammans gick de igenom låt för låt. Då och då sa Nille: “Jag ska höra med dem om de vill spela på den här. Det skulle passa.” Sedan åkte han med mobilstudio till Skellefteå och spelade in Wannadies och likadant med Kent. Skivinspelningen var som ett pussel. Incka träffade aldrig själv banden, utan ringde efteråt och tackade.
Vad är största skillnaden solo kontra att spela i en grupp?
— Dels bara hände saker förr. Det var mer på lek allting. Dels har jag märkt hur uppdelade vi var på varsitt område. Lotti hade hand om ekonomin, Henrik om bokningarna och så vidare. Nu måste jag tänka på allt själv. Mest saknar jag att tillhöra ett gäng. Det var roligt.
Texterna har alltid varit Inckas styrka. Under William-tiden fanns det inte en artikel om bandet eller knappt ens en albumrecension som inte innehöll textcitat. Faktum är att artisten lncka knappast hade funnits om det inte vore för hennes behov att skriva.
— Det är texterna som är drivande. Orden är mitt territorium. Min dialog med verkligheten, säger hon.
Jag kan höra att hon ler vid sin telefonlur i Göteborg. Om det är åt sitt klichéaktiga uttalande eller lyckan att skriva vet jag inte.
— Jag har behov av att berätta om min verklighetsuppfattning och jag har fått för mig att folk vill lyssna på det. Jag är inte så utåtriktad och det är lättare att skriva vad jag vill ha sagt. Sedan är jag glad att det finns en massa bra musiker som kan hjälpa till att spela, för musik når ut bättre. Det är fler som köper musik än en diktsamling.
Många gillar Inckas texter och både tjejer och killar kan känna igen sig i hennes vardagstriviala betraktelser över väder, fester, popmusik, svartsjuka och kärlek. Det är inte bara en slump utan närmast en uttänkt strategi — att kombinera framförandet av sina tankar och livsfilosofier med enkla personliga anekdoter, utan att bli hotfull eller för sliskigt privat. Och att krydda det hela med träffsäkra oneliners som både är lätta att ta till sig som lyssnare och lätta att citera.
För sju år sedan frågade jag om hon någonsin funderat på att skriva på engelska. Hon svarade: “Näe, jag tycker inte det känns rätt att göra det. Inte så länge jag pratar svenska till vardags.” Därför blir jag förvånad när hon helt tänkt om i frågan.
— Det är en ny utmaning. Det får komma när det kommer. Jag kanske tillfrågas om att översätta skivans låtar och det är säkert jobbigt. Jag skriver hellre direkt på engelska. Det tänker jag nog göra.
Som sagt, långt ifrån alla har hört talas om denna vardagens kvinnliga Cyrano och det blir som att börja om från början igen när skivan nu ska lanseras. Det har hon ingenting emot.
— Det är lätt att bli jämförd med det William gjorde, men jag kanske slipper det nu?
Knappast. Alla som skriver lär ju komma ihåg dig.
— Ja, kanske. Vi gjorde många bra popsånger och allt hör ihop, men jag är en ny artist. Det ska bli jättekul att komma ut och spela igen. Att få underhålla. Folk behöver underhållas lika mycket som man måste underhålla bilen.