EN FIN OCH BEHAGLIG LÖRDAG i början av maj, Silverbullet har precis avslutat sin soundcheck på Underground i Göteborg. Högst upp på prioriteringslistan, efter mat och dryck, står frisk luft. Så på två parksoffor utanför domkyrkan sitter jag bänkad med ett av Sveriges för närvarande röjigaste, hårdaste och bästa liveband.
Ett ord som är lika utslitet som succé är begreppet hype och just sistnämnda stämmer bra in här. Vi har, långt innan den självbetitlade debuten (Fine Tone/MD), som släpptes i april, kunnat läsa om gruppens frenetiska, intensiva liveuppträdanden. I synnerhet den karismatiske sångaren Simon Ohlssons vilda utspel. Det har handlat om allt ifrån pubertalt skvaller i Expressen Fredag till att ha blivit omhändertagen av polisen efter en spelning i Varberg.
Hur som helst, skivan är ute och om den finns självfallet mycket positivt att säga, men även en del negativt. Det handlar främst om det klassiska dilemmat tidsbrist:
— Det känns som om vissa spår hann bli mer färdiga än andra, säger keyboardspelaren Jon Ölmeskog lite bittert. För en del låtar hade vi inte så lång tid i studion, de fick spelas in väldigt snabbt. De låter utmärkt i demoversionerna, men utslätade på plattan.
— Det jag lärt mig är att i framtiden ska vi spela in i portioner, påpekar Andreas Nilsson (gitarr). När man känner att en sak är klar går man in i en studio och tar det steg för steg.
Det är trummisen Zenaid Jugos granne som gjort porträtten av medlemmarna på skivomslaget. Han är en gammal farbror som brukar sitta i Nordstan och på Liseberg och rita av folk.
— Det är tal om att han ska göra en liveteckning av oss, men jag undrar hur den kommer att se ut. Han är duktig på att avbilda ögon och hår, men mindre bra på övriga kroppsdelars proportioner.
— Man kan fråga sig hur kropparna kommer att se ut, oroar sig Jukka Rintamäki (bas) på sin klingande finlandssvenska. Vi kanske får gummiben och gummiarmar…
Under våren och sommaren är spelkalendern fullbokad, bland annat får de två viktigaste festivalerna varsitt besök.
— Roskilde ska bli kul som fan, det känns som en ära. Jag har aldrig varit där, erkänner Andreas.
— Hultsfred blir nog också bra, mest kanske för att jag var där när jag var yngre — nu ska man dit och spela själv.
I Danmark har de spelat tidigare och har nära kontakt med en bandbokare, som har ett spännande projekt på gång där Silverbullet är involverade.
— Han ska sätta ihop en hyllningsplatta till Roky Erickson, avslöjar Simon, där bland andra Entombed, Nomads, Sort Sol och vi är med. Vårt bidrag blir en ballad som heter “I Had To Tell You”. Intäkterna från skivan kommer att gå till hans vård. Roky ligger på sjukhus nu för tiden. Schizofren har han ju varit sedan sextiotalet, men nu lider han även av parkinsons och allmän förvirring.
Roky-covern kommer också att finnas med på baksidan av en singel från det egna albumet. Låten i fråga är “King Of The Line”, och de är rörande överens att den är den bästa på albumet.
— Den är mest ösig, säger Simon lyriskt.
En video är också på tapeten. Den ska filmas av ett konstnärskollektiv från Trondheim, fast de bor i Stockholm nu.
— Personligen tycker jag de gör den mest intressanta konsten i Norden just nu, tycker Andreas. De har aldrig gjort rockvideos förut, så det ska bli spännande att se resultatet.
Av alla spelningar de gjort hör 1996 års Emmaboda-festival och andra gången de äntrade scenen på Magasin 3 till de magiska.
— Men jag drömde faktiskt att vi spelade här i kväll på Underground och att den spelningen var den absolut bästa vi någonsin gjort. Tyvärr kommer jag inte ihåg låtlistan, jag antar att det var sådana vi inte gjort än, flinar Andreas och de andra går loss i ett unisont gapskratt.
Silverbullet har flyt just nu, välförtjänt sådant bör tilläggas. Man skulle kunna säga att de gör allting rätt i rätt tid, det vill säga kör sextiotalsinfluerad rockmusik som är så hipp och inne just nu.
Fast inget gott utan att det för något ont med sig heter det ju. Att jämt och ständigt jämföras med Detroit-rockens förgrundsgestalter börjar de bli ordentligt trötta på:
— Otroligt, det är verkligen tjatigt. Speciellt den här genren som folk ger sig på och säger att det är influerat av det och det. Allting är ju influerat av någonting. Svensk hip hop är inspirerad av amerikansk till exempel, säger Jon.
— När ett renodlat gitarrband spelar melodier låter det som The Beatles, men det lustiga är att de gängen aldrig anklagas för att vara en rip-off, suckar Simon uppgivet. Jag tror att personer som jämför oss med Detroit-banden har hört ett rykte om hur vi låter. Men om de enbart lyssnat på plattan skulle de aldrig nämna MC 5 och Stooges, utan lika gärna referera till Depeche Mode. Faktum är att i början körde vi en massa Spacemen 3-låtar. De har betytt mycket för oss, mer än Stooges. Och när vi spelade “Little Doll” första gången trodde jag vi gjorde en Spacemen 3-cover!
På tal om Sonic Boom och Jason Pierce så kommer nästa platta med Silverbullet kanske att låta mer monotont. Av dagens sound lär i vart fall inte så värst mycket vara kvar, det är alla eniga om.
Till sist, innan vi skiljs åt, ber jag om några kloka ord på vägen. Andreas drar till med ett riktigt statement:
— Ta inte körkort förrän du är mogen för det, och visa hänsyn i trafiken!