EN KALL FEBRUARIDAG satte jag tjejduon Petrols första album, “Record” (Superstudio/BMG), i CD:n. Plötsligt förvandlades vinterdagen till en varm försommardag. I fantasin sken solen, snön smälte och det blev maj i rummet. Jag hade drabbats av Petrol — en kombination av Shop Assistants, Lush och en mjukare version av Hummingbirds. Knappast nyskapande, men de lyckades slå an de där tonerna som gör att man bara ler.
Men sommardagar har ibland en tendens att bli alltför varma och alltför lika varandra. Detsamma gäller Petrols musik. Nästan alla låtar har mycket trallvänliga refränger, de är så lättlyssnade att de i det stora formatet smälter ihop något. Spår med klar hitvarning finns dock, inte minst de redan singelsläppta “Bad Day” och “Walk By”. Var för sig är de verkligen små pärlor.
En mytbild inom popvärlden är att en potentiell popstjärna gärna bör vara medveten om både attityd och utseende. En sådan ska läsa obskyra engelska fanzines och lägga ut alla sina a-kassepengar på nya trendriktiga kläder och konsertbesök.
Det stämmer inte alls med Petrol, som består av Jenny Öman och Camilla Lundin. När jag träffar dem i en källare på Independent Promotions kontor på Skeppsbron i Stockholm framkallas i stället sakta en bild av två rätt förvirrade tjejer.
Jenny och Camilla kommer från Västerås och har sjungit och spelat sedan mellanstadiet. För något år sedan bestämde de sig för att satsa på musiken och skickade in material till bolagen.
— Vi hade jättetur. I dag måste alla utmärka sig på något sätt, så vi skickade stora paket till bolagen i stället för bara kassettband. Vi virade in demon i silverfärgat papper och klistrade på små ljusblå stjärnor. Veckan efter ringde vi och faxade flera gånger för att vara säkra på att de lyssnat på banden. Det gav resultat. Vi fick förlagskontrakt nästan direkt.
Diesel Records, som signade dem, försöker marknadsföra Petrol som Sveriges Lush, men det är något de inte låtsas om själva:
— I pressmaterialet nämns Lush som vår inspirationskälla, men vi har gjort låtar sedan vi var tio-elva år och de har alltid låtit så här, även när vi var små och sjöng på svenska. Visserligen gillar vi engelsk pop, men det är inte många plattor med sådan musik vi har hemma, ingen av oss äger en enda skiva med Lush. Men vi kan hålla med om att de låter likt oss. (Häpp! Red)
Annars har flickorna en tämligen ordinär bakgrund:
— Vi är verkligen vanliga tjejer. Vi har alltid haft något slags jobb. Det har varit sådant som barnflicka, försäljare och lärare. Senast arbetade Jenny med datorer och jag på IKEA, säger Camilla. Men det är något vi tvingats sluta med (“tvingats”? Red), nu är det pop på heltid.
Berätta om skivinspelningen!
— Det blev lite problem, eftersom vi bara är två personer. Men båda gillade Popsicles P-A Wikanders trumspel, så genom skivbolaget kontaktade vi honom och sedan rullade det bara på. Hans vänner dök upp under inspelningen och hjälpte till. På så sätt har vi fått hjälp av folk från såväl Popsicle som Kent och Whale.
Att Popsicle haft en hand med i spelet märks tydligt. Enligt P-A själv var det dock vänsterhanden, och det är kanske därför skivan tenderar att bli lite utslätad i längden?
Varken Camilla eller Jenny är några större festivalveteraner. Förmodligen har de svårt att uppskatta känslan av ljummen öl i kombination med urindoft och god musik…
— Vi är inga som sprungit runt och sett en massa band eller åkt på festivaler. För Vattenfestivalen räknas väl knappast, funderar Camilla. Men det kommer att bli kul. Förutom att det ska bli roligt att spela live blir det spännande att vara på en rockfestival.
Petrol uppträder i Hultsfred under fredagen och det kommer att bli spännande att se om de lyckas överglänsa junivädret med sin sommarpop.
De lyckades ju med lätthet smälta februarisnön…