Posies-sångaren Ken Stringfellow kunde väl aldrig tro att hans rosa hår skulle föra honom till en liten svensk stad vid namn Skellefteå. (Var sa de att “det nya Seattle” låg nu igen…?) Knappast skivdebuterande Backfish heller. Men de var anledningen till att han kom. För att, som han säger, i egenskap av producent “ta oskulden på deras sånger”.

DECEMBER 1996. Den mörka tegelbyggnaden belägen strax norr om småstadens centrum ser inte mycket ut för den förbipasserande. Skamfilad fasad och skyltfönster som gapar tomt ut mot vägen.
Konsum-butiken skyltar inte längre med extrapris på skinka och två tuber tandkräm till priset av en. Affären las ner för ett par år sedan. Därefter har andra aktiviteter pågått innanför tegelväggarna.
Indiepappan Kjell Nästén har tagit över bygget, som numera går under beteckningen Rumble Road Studios. I studion befinner han sig för tillfället i egenskap av tekniker, tillsammans med debutkvartetten Backfish och deras ditflugne producent Ken Stringfellow, vanligtvis låtskrivare, sångare, gitarrist och headbangare i amerikanska Posies.
Ken är trött. Mycket trött. Han har varit bosatt i studion i tre veckor och knappt stuckit ut näsan i den svenska decembersvalkan. Han har heller inte kunnat sova mer än fyra timmar per natt. De mörka ringar som uppenbarat sig under hans ögon vittnar om detta.
Planlöst stirrar han mot mixerbordet ett par meter framför honom.
— Jag börjar känna mig lite utmattad. Dessutom har jag inte druckit kaffe på hela dagen. Jag vet inte varför. Jag bara bestämde mig för det i dag.
Ken sitter slappt tillbakalutad i en sliten soffa. Han rufsar om i den blonderade kalufsen, som börjat blotta mörka slingor mot hårbotten. Han kramar om en knytnävestor luggsliten tygkanin, vars yttre avslöjar att det inte är första gången ägaren i fråga viker och knörvlar med den i hopp om att kanske skapa ett nytt djur av den stackars kaninen.
— Min lilla “bunny”. Jag brukar ha den med mig varje gång jag åker någonstans, säger Ken och förklarar att kaninen får vara framme i dag och stötta honom i kampen mot kaffedrickande och dåligt humör.

Måste köra hårt

Denne musiker från Seattle på USA:s västkust har alltså spenderat de tre senaste veckorna i Skellefteå.
— Egentligen känns det inte speciellt konstigt att vara här. Jag funkar helt enkelt så att jag anpassar mig. Jag minns en av de första kvällarna här. Backfish hade gjort sin andra dag i studion och hunnit gå hem för kvällen. Själv satt jag bara och tittade ut genom fönstret och såg snöflingorna dala: “Jaha, det här är mitt hem nu. Det är alltså här jag bor”, tänkte jag. Jag är anpassningsbar.
Ken talar lågmält och flackar med blicken runt studioutrymmet. Och trots att han talar nästan oavbrutet ger han ett lite blygt intryck. Som en skolpojke som hamnat på kvarsittning hos rektorn. Det är svårt att greppa att det i samme pojke bor en rockstjärna som med blixtrande energi och galna scenposer kan skutta runt likt en furie inför en hänförd publik.
Det är dock Ken Stringfellow. Samme Ken. Men den här gången utplacerad i en norrländsk småstad, långt bortom kändisvimmel och storstadspuls.
Ken har en ljus stämma som han för i lugn och sansad ton.
— Vi jobbar sex dagar i veckan, närmare fjorton timmar per gång. Jag undrar om Backfish tycker att jag kör för hårt med dem? Men samtidigt är det ett måste. Vi har ont om tid nu och väldigt mycket att göra. En månad i studion är lite. Tre månader i studion är lite…
Han tystnar och låter handflatornas insida stryka över manchesterbyxornas inte längre existerande pressveck.
— Ju mer jag tänker på det… det här med tid. När det gäller musik kan det aldrig finnas för mycket. Oavsett om man befinner sig i studio en månad eller ett år är det alltid för lite tid. Musik kan inte schemaläggas på det viset.

Blev alldeles hänförd

Om vi tänker oss att Ken inte hade haft rosa hår under Posies Sverigeturné i april 1996 — skulle han ändå ha befunnit sig i Skellefteå i rollen som producent åt detta unga lovande band?
— Det är lustigt hur kontakter knyts i musiksammanhang. Vi skulle spela i Stockholm. Strax före giget kom det fram en tjej och berömde mig för min… eeh… snygga hårfärg.
Tjejen var Anna Wallmark. Då som nu basist i Backfish.
Anna började prata med snubben i det rosa håret som till hennes förvåning visade sig vara just Ken.
— Vi snackade musik och Anna nämnde att hon var med i ett band. Jag skämtade och sa med ett skratt: “OK, låt mig få vara er producent.” Jag fick i alla fall en kassett, som senare skulle visa hur mycket som egentligen låg bakom de orden.
Veckor förflöt. Till slut var dagen kommen för honom att äntligen få upptäcka Backfish.
— Jag satt i bilen och färdades längs landsvägen i mina hemtrakter. Bilen är för övrigt det enda ställe där jag lyssnar på demokassetter. Det är då jag tar mig tid, så att säga.
Ken grabbade tag i en av kassetterna i handskfacket och det råkade bli demon han fått av den där svenska tjejen som gillat hans hårfärg. Den åkte in i bilstereon och ljuv musik uppstod. I dubbel bemärkelse.
— Jag blev alldeles hänförd. Tog med mig kassetten och lyssnade på den gång på gång. Jag hörde att det fanns så mycket mer än bara snygga refränger och vackra melodier. Det fanns sådan oerhörd känsla också. Och allt framfördes i sådan naken enkelhet. Jag började tänka och fundera på vad man skulle kunna göra för att få varje låt ännu mer speciell. Jag grubblade och lyssnade. Lyssnade ännu mer och kände att jag verkligen hade något jag ville tillföra denna grupp. Att jag skulle kunna utveckla de simpla vackra sångerna.Ta deras oskuld.
Sedan sattes snöbollen i rullning. Fröet i sin jord. Ponnyn i sin spilta. Ken hörde av sig till Backfish och vidare till A West Side Fabrication, som med stor förvåning och ännu större förtjusning godtog Kens förslag om att producera kvartetten.
— “They are really cool people”, säger Ken och menar förstås medlemmarna i Backfish.
— De har förutsättningar att bli ett väldigt bra band. Det menar jag verkligen. Om jag inte trodde på dem skulle jag knappast varit här över huvud taget.
— Keen! Diiineer! Kjells röst ekar inifrån det lilla köket i bortre änden av Rumble Road. Ken rycker till och tittar på mig med vädjande ögon och hungrig mage.
— Dags för käk. Sedan har vi mycket jobb framför oss…
Han reser sig upp och lufsar i väg mot köket där de hungriga vännerna väntar. “Uum, smells good!” “Yes. Kårvstrouganåff”, är det sista som hörs innan dörren till Kjell Nästéns studio slår igen.
Ute är det minus femton. Och snö. Det är snart första advent.
Undrar om de där inne haft tid att lägga märke till det?

Ett blygsamt band

JANUARI 1997. Ett par veckor har förflutit sedan Ken lämnade Skellefteå. Allt är återigen som vanligt. Medlemmarna i Backfish har kunnat påträffas på allmänna platser efter en månads studiokarantän. Kokosnötsdoften från Kens rakvatten är inte längre ett kännetecken för att man befinner sig i Rumble Road-studion. Kjell Nästén har börjat prata svenska. Ja, allt har faktiskt återgått helt till det normala.
För nästan alla. Den gångna månaden har betytt mycket för Backfish, som blivit en skivinspelningserfarenhet rikare. Förutom Anna består gruppen av sångerskan och gitarristen Kathrine Bergström (båda dessa med knappt en och en halv meters utsikt över havet), hyfsat nyförvärvade Elin Bolin på gitarr och sång samt den redan tidigare indieinvolverade trummisen David Johansson. Till vardags och fest även synlig i band som Popundret och Spacious Mind. Samtliga har möjlighet att möta upp på ett litet kafé några veckor efter inspelningens slut.
Det är söndag och Anna är förkyld. Förkylningen börjar gå henne på nerverna, eftersom den inneburit fler lugna hemmakvällar än beräknat under jul- och nyårshelgen, som just passerat. Kanske har hon också lyckats smitta ner ett antal gäster på kaféet där hon slavar för att tjäna ihop sitt levebröd. Elin är lite försenad till vår träff. “Hon kommer alltid för sent, det bara är så”, avslöjar de övriga. Trum-David är trött — han låter mig förstå att han alltid är det.
En är sjuk, en annan sen, en tredje trött. Ja ja, alla har väl sina egenheter. Kathrine, däremot, verkar denna dag inte stämma in på någon av de tre punkterna. Hon sitter rakryggad på stolen och ler blygt med huvudet en aning nedsänkt så att hennes ansikte stundtals gömmer sig någonstans inne i den blonda pagen.
— Det här med skivan, jag vet inte riktigt vad jag ska väga tro. Det kanske är bäst att inte hoppas på för mycket…
Hon tystnar och funderar en stund. Drar försiktigt in händerna i den ljusbeiga plyschpulloverns ärmar. Så som man gör när det är extremt kallt ute och man glömt vantarna hemma.
— Det är ju självklart att vi vill att det ska gå bra. Att skivan ska funka, fyller de andra i.
Vid intervjuer brukar väldigt många grupper visa prov på att passa in under den så kallade badkarsprincipen. Badkarsprincipen innebär att utfrågaren ställer sin första fråga. That’s it. Proppen i botten på badkaret skjuts i väg med en rakets hastighet. Sedan berättar bandet om precis allt. Och lite till.
Detta är alltså mycket vanligt. Och bekvämt.
Men hur febrilt jag än söker finns inte den där proppen hos Backfish. De verkar snarare rädda för att tala om framtiden, skryta om sig själva, vad de tror och hoppas på. Ett synnerligen blygsamt band.
— Det är helt sjukt att musik i dag har blivit en sådan pengagrej. En grupp som ligger på en stor etikett får massor med PR. Det är förutbestämt att de kommer att slå innan plattan ens är inspelad. Hur det låter är mindre relevant. Som Jumper till exempel, menar David.
Passande nog börjar introt till “Tapetklister” just att skvala ur det lilla kaféets radio, placerad bara ett par meter från vårt runda bord. Anna blir antingen väldigt exalterad över detta eller också stöter någon till bordet. Det går att spekulera i vilket. Men vad som händer är att hälften av innehållet i damens kaffekopp hamnar på bordet och bildar en indiskret fläck på duken. Gliringar börjar droppa från de andra, vilket får Annas ansiktsfärg att växla mot djupt blodröd. Detta kontrasterar ganska snyggt mot den mörkblå banlonpolon.

Elin i stället för PJ

Anna och Kathrine har varit med i bandet sedan begynnelsen, hösten 1993. Som sjuttonåringar och med The Doors som förebilder startade de Backfisch Blue tillsammans med tvillingsystrarna Linda och Nina Åkerlund. Året därpå fick de uppträda på Trästockfestivalen för första gången och spelade också in sin debutdemo, varvid namnet kortades till enbart Backfisch.
Demon ledde till ett kontrakt med A West Side Fabrication 1995 och, trots krångel med sättningen, medverkan på deras årliga samlings-CD, med låten “Melker Vent”. Efter ännu en Trästock, ännu ett avhopp och ännu ett samlingsskivebidrag, “Bless You”, stod Anna och Kathrine så ensamma kvar.
Inför Trästocken i juli 1996 tillkom dock David som fast trummis och så sent som i augusti fann de Elin (och i samband därmed kortades bandnamnet ännu en gång, till nuvarande Backfish).
— Egentligen skulle jag ha bott i Stockholm nu. Jag hade bestämt mig för att flytta dit i slutet av sommaren. Det blev inte så, men det är absolut inget jag ångrar, menar Elin.
Hon har scenvana efter att ha sysslat en hel del med teater. Det var på den vägen hon kom i kontakt med Backfish. Under sommaren var samtliga medlemmar involverade i ett filmprojekt. Anna och Kathrine kände till att Elin lirade gura eftersom hon gjort en singer/songwriterdemo efter att ha kommit tvåa i en talangjakt.
— De frågade mig helt enkelt och jag tackade ja. Sedan kändes det extra kul när vi bara ett kort tag därpå fick besked om inspelningen.
David som suttit rejält tillbakalutad och lyckats hålla sin rörliga kropp i schack några minuter kastar sig hastigt in i gemenskapen runt bordet och vill berätta sin version:
— Naä. Egentligen var det så här. Vi behövde en extra gitarrist så vi ordnade en audition. Det var PJ Harvey och lite annat folk som deltog. Men vi valde Elin. Det var henne vi ville ha! säger David och vill övertyga mig om att det hela gick till på ett betydligt märkligare sätt än vad som just berättats.

Fördomar mot tjejband

Backfish går under kategorin tjejband. Trots att de har en varelse av manligt kön i gruppen. Att vara ett tjejband kan ofta innebära överseende uppmuntran och klapp på axeln. Att inte bli tagna på allvar i musikbranschen.
— Vi har faktiskt inte stött på något sådant. I vart fall inte här hemma i Skellefteå, säger Kathrine.
— Näe, snarare tvärtom. Vi har blivit väldigt uppmuntrade och fått beröm för våra låtar, inflikar Anna.
— Det är för att det finns så otroligt många dåliga tjejband. En massa skit. Men Backfish är bra, vilket inte många andra är i dag, slår David fast men får inte helt och hållet medhåll från de andra.
— Förr tyckte inte jag heller att det fanns speciellt många bra tjejband, säger Anna. Men jag har börjat lyssna alltmer på kvinnliga artister och singer/songwriters och upptäckt att det finns mycket som är bra ändå.
Innan de gick in i studion i november hade de en ganska klar uppfattning om hur den färdiga ljudbilden skulle komma att se ut. Trodde de i alla fall.
Men så kom Ken Stringfellow.
— Om vi ser till det färdiga resultatet är det inte riktigt som vi hade tänkt oss från början. Eller för att tala klarspråk — inte ens i närheten. Men skillnaderna är ändå helt klart enbart positiva, menar skaran runt bordet.
“‘Garage och buskage’ — som om man ställt in en bandspelare i ett garage och bara tryckt på rec” och “taggig pop”, är några av de termer som nämns när de själva får beskriva sin musik.
— Jag tycker inte om att musik alltid ska placeras i ett fack, säger Kathrine med märkbar irritation i rösten. Soundet är svårbeskrivligt… det är… Ken-sound.
De berättar att det kunde uppstå konflikter om just “Ken-soundet”. Men det blev aldrig så att Ken bestämde helt och hållet. Han var tvärtom “väldigt snäll och entusiastisk”, lyssnade på deras åsikter. Det fick samarbetet att fungera bra.

Explosivitet och melankoli

Delar av Backfishs musik tar sig uttryck i en kombination av explosivitet och melankoli. Ett utlopp för besvikelse, ilska, kärlek och ensamhet. Kaos.
Krossade tonårsdrömmar?
Bakom den här typen av texter brukar det ofta dölja sig en kvasideprimerad låtskrivare. En halvkass poet som burit ett tungt ok av patetik på sina axlar i sisådär trettio års tid. Men faktum är att det på andra sidan bordet sitter en spröd ung dam med tjugo års pur livserfarenhet. En låtskriverska.
Kathrine skriver för det mesta om verkliga ting. Självupplevt eller om människor och händelser i hennes närhet.
— Sådana gånger händer det att jag byter ut namn och platser. Det är personligt, men ändå sett ur ett objektivt perspektiv. Jag kan inte skriva när jag är ledsen… nej, det skulle bara inte funka.
Hon tystnar under några sekunder. Lyfter kaffemuggen från bordet och sluter eftertänksamt båda händerna kring den.
— Jag kan visst skriva om ledsna saker. Efteråt. Men inte när jag är deppig.
Kathrine beskriver gruppens musik som intensiv.
— Jag tror det kan krävas många genomlyssningar för att riktigt uppskatta vår musik. Den är skramlig. Långt ifrån söt, men ändå melodiös. Skramligt vacker! Det ska hända mycket. Själv gillar jag musik med melodier. Snygga melodier. Till exempel Matthew Sweet och Teenage Fanclub.

På campingsemester

Att åka på campingsemester kan ta död på den starkaste vänskap i världen. När man tvingas dela allt ifrån tandborstmugg till knäckebröd med samma människor brukar det inte ta längre tid än ett par dagar för samtliga inblandade husvagnsaktivister att upptäcka varandras absolut sämsta sidor.
Under en skivinspelning, där man tvingas upprepa samma material dagarna i ända, och även pressas att övertyga andra inblandade om att den första inspelningen visst blev allra bäst, att den inte alls behöver tas om, då borde ju samma fenomen som vid en campingsemester uppstå. De inblandade borde rimligtvis tröttna på tvångssymbiosen?
— Det är klart att små irritationsmoment uppstod. Men inga världskrig precis, lugnar David.
Tjejerna berättar att de gick igenom olika faser. De kände inte varandra superväl innan, vilket gjorde att det till en början blev en sådan där trevlig “Nu ska vi lära känna varandra”-period.
— Sedan hade vi fruktstunder. Så där som man hade på förskolan. Det var lite mysigt, tycker Anna.
— Med grabbarna i Popundret och Spacious Mind dricks det folköl i studion. Vi hade fruktstund i stället. Det är kanske en av skillnaderna mellan tjej- och killband, funderar David. Det är också en helt annan jargong. Jag antar att tjejer är mer mogna…
Februari 1997. I Skellefteå har minus femton blivit minus tjugo. Det snöar.
I Rumble Road-studion hos indiepappan Kjell Nästén är andra band i gång med nya inspelningar. Det pratas svenska.
Backfish har aldrig spelat live med nuvarande sättning.
Inte ännu. I februari/mars åker de på Sverige-turné — som förband till Wannadies.
I mars släpps debutalbumet “It’s Emily’s”.