DET KÄNDES SOM EN FÖRLÖSNING, kanske till och med som en precis avklarad förlossning. Efter tre timmars mer eller mindre plågsamt tvångslyssnande på Ride-indiewank i sin ursprungligt skittrista metangasform dök plötsligt något helt oväntat upp i högtalarna, något utstickande. Jag själv och de två demorecensentgästerna i SA #29, Jan Kask och Jan Pettersson, höll på att spilla ut våra glas med smarrig folköl och brista ut i en oförfalskad kollektiv glädjetår.
Här fick vi nämligen återknyta bekantskapen med den andra, aningen mindre utforskade, sidan av vår musikaliska historia, den som lite trotsigt förkastade manchester, shoegazing och goth, den som var lite mer äventyrlig och oberäknelig. Och lekfull. Åttiotalistiska “Bommen”-storheter som Mano Negra och They Might Be Giants dök upp i diskussionerna. Liksom Talking Heads och Dag Vag. Ettrigt, underhållande och energistint. Med en skönt hetsig nasal stämma.
De förvridna idéerna faller på plats, lysande poplåtar i arrangemang som är skruvade och allt annat än ordinära“, som Janne Pettersson myndigt uttryckte saken.
Bandet hette Tongue Gongue, vi tvistade om hur det skulle uttalas, och de blev sedermera nästan numrets demo. Vi gav dem ****½ i betyg, vilket bara överglänstes av de magnifika poparkitekterna i Mutts.
Sedan dess har en hel del hänt, först och främst har femmanna-orkestern insett det nödvändiga och genomfört ett namnbyte, till Brazzaville. Sedan har en femspårsplatta släppts på lilla Deaf & Dumb (Amigo), fantasifullt nog döpt till “Brazzaville EP”.
— Allihopa studerar eller har precis slutat studera, vilket naturligtvis måste betyda att vi är ett studentband. Alla är från Sala och vi kände varandra långt innan bandet bildades.
Gitarristen, körvokalisten och (jo då) They Might Be Giants-fantasten Niclas Jonsson sitter hemma i sin lägenhet i Sala och berättar historik innan han ska hasta i väg till en repning. Det är många spelningar inbokade framöver. Niclas är emellertid den ende som fortfarande bor på orten, resten är passande nog utlokaliserade till studentghettot Uppsala.
Innan Tongue Gongue existerade såddes ett frö genom att den huvudsaklige låtskrivaren och sångaren Daniel Tofters och basplonkande Pia Lindberg (övriga medlemmar i Brazzaville är Jens Hagman, klaviatur, gitarr och sång samt Martin Korpi, trummor) för dryga tre år sedan hade ett band som hette Wunderbaum.
— Men då var det just den där trista indiepopen som gällde, säger Niclas lite avmätt (se demorecension i SA #15). För två år sedan bildades Tongue Gongue med nya medlemmar och då började vi så smått att hitta hem, musikaliskt. Ska fusionerades mer och mer in i bilden, det blev till någon märklig bastard av ska och indie. Malande gitarrer i baktakt, liksom. Lät väldigt bisarrt, faktiskt.
Men ändå en bit på väg. Det var framför allt Daniels intresse för jamaicansk sextiotals-ska som fick Brazzaville att bli det de är i dag. Till skillnad från mer bokstavstrogna skaband som Gordon och Liberator har Brazzaville alltid förstått att det inte finns någon poäng i att vara en utstuderad pastisch. Då kan man ju, som Niclas säger, “lika gärna köra Specials-covers”. Brazzaville vill av begripliga skäl inte buntas ihop med någon dubiös skavåg.
— Vi har inte mycket med den att göra, helt enkelt. Jag förstår att många tror att vår musik liksom leks fram, eftersom det låter ganska spontant och roligt, att det därför skulle vara enkelt att sätta ihop låtarna. Men jag tror faktiskt det är tvärtom, att det krävs allvar och replokalstjat för att få till nerven och livet och en spontan känsla. Paradoxalt nog. Det är, som någon sa, “mighty serious having fun”. För det får aldrig bli livlöst, trots att varje ton är noga planerad och genomtänkt. Nerven måste alltid finnas där, annars är det kört.
En fullängdare, som egentligen skulle vara klar, är på väg att spelas in. En hel del strul uppenbarade sig och spolierade första försöket och eftersom Deaf & Dumb knappast är ett av de rikare bolagen i Sverige ska det nya försöket göras på en inlånad sextonkanalsbandspelare.
— Det är bättre att vi gör det själva, då får vi tid på oss. Skulle vi hyra studio och därav ha begränsad tid skulle det inte fungera, det skulle bli för stressigt. Vi är rätt sega när det gäller att spela in.
Flera andra bolag har också visat intresse, mängder av trådar har lagts ut. Dock vet Niclas mycket väl att avståndet mellan att “visa intresse” och skriva kontrakt är extremt stort. Än så länge nöjer de sig gladeligen med en mindre etikett, även om promotionresurser och dylika viktiga ting knappt existerar.
— Vi har ingen brådska, säger Niclas.