***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE

DET KANSKE beror på sommarens dåliga väder att demoskörden den här gången är så jämn och bottennappen relativt få. Banden har helt enkelt haft gott om tid på sig att färdigställa sina alster. En annan anledning är så klart att möjligheterna att spela in en vettig demo med bra ljud ökat otroligt bara de senaste två-tre åren, vilket gör recensentens jobb såväl enklare och roligare som mer rättvist.
Flera av de kassetter som inte kom med hade nog varit värda en kommentar och ett gott råd på vägen, men får ta nya tag och komma igen.

Vi börjar i Degerfors där Cone kommer ifrån. De rivstartar sin “Demo” *** med “Go Go Girl”, en av de bästa låtarna i hela demohögen. En mycket lyckad hybrid mellan Blithe och Nirvana. I like it! Tyvärr håller inte följande fyra låtar samma höga klass. “A Bite To Eat” och “Error”, med sin läckra Bob Hund-syntslinga, är OK, men övriga håller inte alls. Ojämnt var ordet.

När Cone spelade in var Linus från Monostar **½ tekniker. De har också skickat hit ett bidrag. Sångaren sjunger i vissa partier märkligt likt Joey Tempest, men mest påminner han om Brett Anderson. Det är han som är bandets styrka. Låtarna är vackra och försöker bygga upp stämningar, men är alldeles för långa (nej, jag har inte klockat dem, men de känns långa) och jag tröttnar rätt snart.

Wiivo ***½ från Göteborg spelar pop med vissa episka inslag. Arrangemangen är fantasifulla och rymliga. Sången är bra, med viss stadiumpotential. Låtarna är ganska spretiga, men hålls ihop bra av melodierna. Saknas gör dock den där riktiga hiten, men den kommer väl framöver?

Vi håller oss i Göteborg och hittar då Go-Kart, som figurerat på de här sidorna förut. Så tidigt som i SA #24 skrev NB att hennes tankar gick till “en västkust-variant av Pet Shop Boys”, men då var detta Mattias Palms enmansband. Numera är det en grupp och gitarrpopen står på programmet när deras nya “Fighting Friendly Forever” **½ presenteras. Det är skramligt och roligt, men Mattias överskattar sin sångröst en hel del. Ibland ylar han på som i ett försök att bräcka Thom E. Yorke, men tyvärr är Palm, liksom de flesta, inte ens i närheten.

I Göteborg bor också Mody Prudence, som lirar käck pop med wimpig sång. “Hype All” ***½ för främst tankarna till ett mesigare och mycket mindre distat Stormclouds, men även namn som Sleeper och Heavenly dyker upp. Tina Lenne sjunger så högt och tunt att Mody Prudence redan har sin särart, men håller det i längden?

Utan större förhoppningar skickade örebroarna Maypole **** en kassett till SA. “Jag menar, det är ju inte den mest representerade musikstilen i er tidning“, skriver Mårten Nilsson. Det har han rätt i, men även om de flesta av oss på SA är popnördar så gillar vi faktiskt annat också. Softfunkrapmetal till exempel. Åtminstone när den är så adrenalinstinn och vital som Maypoles. De har gott om bra idéer och genomför dem med finess, utan att krångla till musiken i onödan. Påminner om Red Hot Chili Peppers, men mycket aggressivare och med mera rapinslag. Kommer snart ut på några olika samlingsskivor, men jag blir mycket förvånad om de inte får göra en egen platta inom en snar framtid.

Hängivna shoegazers är pojkarna i Duel ***. Idolerna My Bloody Valentine, Ride och Swervedriver lyser igenom. Bra låtar, om än inga mästerverk, och skönt gitarrmangel finner alltid vägen till mitt hjärta, men lite ute känns det till och med för mig… Jag tycker ändå att Köping-kvintetten klarar sig bra från sitt högriskprojekt.

Stockholmarna Femton blir unika i den här omgången med sin “Tio Papper Kvar” *** genom att sjunga på svenska. Faktum är att endast tre av drygt femtio inkomna kassetter hade texter på vårt modersmål. Märkligt få så här i kölvattnet på Kent. Femton låter en hel del Docenterna, men i första spåret, “Grönt Blad”, är det Hardy Nilsson som dyker upp. Texterna får klart godkänt. Sångaren är OK, men det överdrivna (typiskt stockholmska) artikulerandet är påfrestande. Christer Sandelin-vibbar, brrrr.

Ett band som tagit hela Firesides sätt att bygga låtar och arrangemang, gitarrplockandet, tyngden och dessutom har en sångare som sjunger likadant som Kristofer Åström, om än inte helt med samma desperation, är Solace från Backaryd. Det var snällt att ni inte skrev Fireside på kassetten, grabbar… Nåväl, det är inte mitt jobb att vara taskig, men likheterna är mer än slående. Dock — liksom med Melony — är det svårt att inte gilla bra musik som framförs på ett snyggt sätt. För Solace demo “#2” ***½ är bra, och när jag lyssnat ett tiotal gånger börjar jag glömma den uppenbara förebilden och låtarna står för sig själva. Men det är ofrånkomligt att Firesides namn kommer att nämnas i varenda recension så länge Solace låter så här. Kan det vara kul?

Linköpings The Pusjkins ***½ har redan gjort sig ett namn i popkretsar. Dels för smittande gitarrpop, dels för att de alla är tjejer. Eftersom jag känner dem ska jag inte veckla ut mig alltför mycket. Vill bara konstatera att de gått framåt rejält det senaste året. Att de är självsäkrare, tuffare och rivigare än någonsin, men att de två sistnämnda epiteten inte framgår så värst på demon som är… rätt gullig. Jag såg dem live i slutet av augusti och blev imponerad. Med ett färskt skivkontrakt med nästan lika färska Linköpings-bolaget L Style jobbar de nu på en platta som ska vara ute inom kort. Watch out!

Stargazer **½ från Jönköping spelar ordinär slammerpop med vissa släktdrag från Hüsker Dü. Båda låtarna har bra melodi, men första, “In The Crowd”, är väl enformig. I andra, “Icecream Man”, visar trion prov på sina idéer, men som NB skrev redan i förra numret är det hela fortfarande något taffligt, och förutom i vissa Grant Hart/Bob Mould-körer känns sången malplacerad. Kan vara läge att ta in ytterligare en kille som kan ta högre toner, och kanske framför allt hålla dem han påbörjat.

Joakim Thelander (för övrigt mannen bakom The Vivian Sisters — du är avslöjad! Red) fjäskar sig in i SA med sitt enmansprojekt Chameleon Day. “Field Of Excellence” *** är en guldgruva om man gillar bitterljuva gitarrtoner i House Of Loves anda. Hittar också stänk av Byrds och Cure och en hel näve full med Red House Painters. Vackert så det förslår, men småtråkigt och väl smörigt för min smak.

Joakim bor i Malmö. Där hittar vi också Crescent Venus, som redan haft skivkontrakt, men alltså är tillbaka på demostadiet för att ta ny sats. En singel och ett minialbum har de släppt tidigare, och nu kommer demon “Close Your Eyes And Space Is All Around” ***. Sju bitar slamrig gitarrpop. Inte helt oävet, men det är svårt att hitta något i musiken som fångar intresset. Det låter bra och flera av spåren är hyfsade, men bättre än så här måste de nog bli innan någon ger dem fjäderpennan igen.

Stevepops på halvfart eller ett återhållsamt Ride. Någonstans däremellan hittar vi Mouse Trap *** som gjort en ganska ojämn sexlåtarsdemo. Den hade blivit klart bättre utan tråkiga “Stop Whining” och bedrövligt dåliga balladen “Trace”. Anledningen till liknelserna ovan är främst den rakt igenom tvåstämmiga sången. Jag tycker mig också på några håll höra spår av House Of Love, men det är mest Ride. I “Betrayal” har de en rejält distad indiehit och Helsingborgs-trion gör sig bra när de visar att de har kul. Mestadels är det väldigt sparsamt med känsloyttringar och musiken känns ibland både stel och kall. De visar i alla fall att de kan göra bra låtar, och sämre grund kan man ju stå på.

Stilren modspop, från kassettomslag och kläder till musiken, bjuder The Git Shields på. De har flera gånger recenserats i SA och alltid fått bra kritik och det är inget jag tänker ändra på. “Popgear” *** är en trevlig bekantskap, även om stilen kräver en del av utövarna. Första låten, “A Matter Of Time”, är bäst. Men det där lilla extra saknas för att jag ska bli riktigt exalterad.

Huruvida The Gwen Stacys *** från Norrköping bär stilenliga kläder vet jag inte, men modspop lirar även de. Liksom i Git Shields fall saknas den där extra kryddan som skulle sätta piff på anrättningen. Musiken, sången och framförandet är bra och låtmaterialet helt OK, ändå vill det inte riktigt lyfta.

Trots stora likheter med Pavement och Archers Of Loaf, med flera, når SA-följetongen Loosegoats allt större framgångar, och det med rätta enligt mig. Nu dyker ett nytt band i genren upp. Sundaypunch från Visby anammar precis samma influenser som Loosegoats och gör det med beröm. Visst låter “Yet To Be Titled” *** tafflig emellanåt och sångerna håller inte samma klass som sina förebilder, vilket faktiskt Loosegoats låtar gör (i alla fall nästan). Men de är på helt rätt spår (lo-fi-spåret) och det här kan utvecklas till något riktigt bra med tiden.

Jag känner inte till om Jönköpings-bandet Shivering Spines lever än, men jag har i alla fall inte glömt dem. Påmindes skarpt om deras glada, lite cyniska pop när jag hörde “Backpains, Emptiness” på Neil Armstrongs demo “Feeling Allright” **½. Märkligt likt med tanke på att Karlstads-kvintetten knappast ens hört talas om Shivering Spines, eller? Nåväl, den låten är riktigt bra, medan övriga två är sömnpiller. Det här är Neil Armstrongs första demo och vi får väl se om “Backpains, Emptiness” var en lyckträff eller om mer följer.

Från Nakeds hemstad kommer även Crush och de har redan planerat att ge ut ett album. Får de inget napp på den här demon så ger de ut det själva. Friskt vågat hälften vunnet. “#007” *** innehåller tre låtar av fin kvalitet och möjligheterna att få ett bolag att nappa borde vara skapliga. Gitarrdominerad pop med goda melodier är kanske inte så originellt, men går för det mesta hem. Bäst är inledande “Airy”, vars refräng riktigt spritter av sommarglädje och förväntan.

Från Helsingfors och Finland kommer Parsley Inn ***½. Deras starkt sextiotalsinfluerade musik är lätt att ta till sig. “Here Again” är en ganska mesig poplåt, men med en underbar melodi. “Two Times” vemodiga melodislinga fastnar också fort, sångaren låter verkligen eländig. Även “On Tip-Toes” får gott betyg med sin “uh-bara-bapa”-refräng. Tre av medlemmarna var tidigare med i Parsa som tydligen gjort sig ett namn i åtminstone Helsingfors. De letar nu skivkontrakt med ljus och lykta, och jag blir återigen förvånad om de inte har ett innan året är slut.

Sextiotals-, för att inte säga Beatles-influerade, är också Twinpop från Västerås, framför allt i de två låtar Dan Lindell skrivit. “Demo” *** är mycket snyggt gjord, med bra refränger och utmärkta sånginsatser av både lead- och körsångare. Kanske att det känns lite utslätat, men det hör väl stilen till. En gnutta dist hade i alla fall inte stört mig.

Snygg och välspelad pop från Uppsala och Picabo på “Third Mistake” ***. Jag lyssnar extra noga för att hitta influenser från Posies eller Sebadoh, två av mina absoluta favoritband. Enligt följebrevet är de nämligen även Picabos, tillsammans med Superchunk och Zombies. Men hur jag än lyssnar hittar jag inte några. Det låter visserligen mer amerikanskt än engelskt, men direkta paralleller till ovanstående band är svåra att dra. Nu klarar sig Picabo hyfsat ändå. Bra låtar och duktig sångare räcker långt, även om det inte orsakar några jordskred.

Flamboyant **½ halkar in i demokrönikan tack vare sin sångare. Hans gnälliga, lite klagande röst gillar jag och det är den som räddar dem. Flamboyant är ett sådant där band som det finns ett par av i varje stad. Som spelar oklanderlig rock på pubar och restauranger och som inte gör någonting mer än spelar låtarna rakt av. Möjligtvis att de kör en vända till när de skulle varit slut, om det känns bra. Jag vill inte vara elak, för Flamboyant är inte alls usla. Men deras musik skulle inte må dåligt av att låta sig influeras av all ny musik som strömmar ut. Företrädesvis den ni kan läsa om i SA.

Enligt de pressklipp Girliegerm skickat med sin “PromiscuousPromotion 96” *** är det ett under att de inte redan har världsherravälde. Ett visst korn av sanning finns dock däri. De skriver schyssta låtar, har en påfallande egen stil och gott självförtroende (“Äntligen har vi fått bra ljud. Nu hoppas vi att några fler också inser att vi faktiskt är bra.“) Det finns vissa saker som kan bli bättre, exempelvis sången, men Girliegerm placeras lätt i facket “Mycket lovande”.

Trettiotremiljonersvinsten på Joker gick till Vetlanda och om någon i Tightrope City var inblandad i den så satsas nog en liten slant på en ordentlig inspelning. Deras “Whirlpool Ballads” *** har nämligen vissa ljudproblem, men bortom det hörs en trio fina låtar. Klart bäst är “The Sell Out Of Someone’s Death”, som har en klatschig depprefräng och en läcker gitarrslinga. Så till det som bandet bara väntat på att jag ska skriva om — Cure-influenserna. Låt oss säga som så att sångaren Markus lyckats kopiera Robert Smiths röst och stil imponerande väl. Till det kommer en mängd gitarrslingor mer eller mindre plockade från The Cure. Omedvetet? Kanske. För bandets bästa bör nog influenserna tonas ner något om de vill att deras låtar ska få den största uppmärksamheten. Det är de värda.

Smooch ***½ får till det riktigt bra. Mycket tack vare klaviaturspelaren Gabriel Strand, som lägger fyndiga slingor, finurliga loopar och andra ljud på låtarna som därigenom får en lite egen stil. Annars kanske svenska Waterbug ligger närmast till hands som en jämförelse. Sångaren Joel Lindström har fullt godkänd röst, men lite problem att hålla tonen då och då. Det går nog att fixa med mer studiotid, men det bästa är ju att träna bort det.

Humphreys “Ich Muss Dich Operieren!” ***½ vinner volymligan klart. Det bara dånar till när jag sätter i kassetten. “Bullywhipping” dundrar, frustar och svettas. Det är brötigt och stökigt och… alldeles underbart. Så här ska det vara. Respektlöst. Tyvärr lugnar Humphrey ner sig lite efter urladdningen i början. Låtarna fortsätter att hålla hög klass, men sången brister när tempot blir lägre. Undantaget är “Pure” där Magnus Östberg tillfälligt lånar sångmicken. Jag begriper inte varför han inte sjunger på alla låtar. Trummaskinen är inte heller så rolig, men förklaringen håller: “Det går inte att spela in trummor i en 1:a utan att bli vräkt.” Fair enough.

Liksom Picabo, Smooch och Humphrey kommer Christoph Grass från Uppsala. Musikaliskt har de dock inte mycket gemensamt. Groovepop kallar de det, och det stämmer nog. Jag ska villigt erkänna att det här inte riktigt är mitt område. Musiken på “Demo” *** är funkig, med en lite återhållsam groove och en tillbakalutad popmelodi. Perfekt för vardagsrummen, dit åtminstone körsångerskan Sara Edwardsson kommer, men då som nöjesprogramledare i TV2. En CD-singel, ett pris från en talangjakt, ska spelas in. Christoph Grass får vi garanterat höra mer av.

Demokrönikan avslutas med två band från Lund. Det första är Myron’s Girlfriend som spelar gitarr-baserad pop på amerikanskt vis. “Less Active” (!) *** visar upp ett band som har det mesta — utom en riktigt stark låt. Båda alstren på kassetten är helt OK, men utan att glänsa. Ett band som döper sig efter en Dambuilders-låt visar i alla fall klass, så låtarna kommer nog med tiden.

Det andra bandet från Lund heter Easter. “Hush” och “Cabin Window” är två käcka, snärtiga pophits, medan de andra två på “Bunny” *** inte är fullt så trevliga. Easter tillhör inte de mest originella bidragen till det här numret och det är deras, och många andras, största dilemma. De är trots allt inte sämre än några andra i genren, men vem orkar bry sig om ännu ett utslätat popgäng? Det finns ju så många. Räkna bara hur ofta jag har skrivit ordet “gitarrpop” i den här krönikan…