JAG INTERVJUAR SLUDGE NATIONS sångare Måns Jälevik och basist Pieter Verdoes en lördagseftermiddag. Senare, när natten börjar likna morgon och jag och mina vänner sover, ringer det plötsligt på dörren. In rusar ett femtiotal personer (ingen överdrift) som kräver en efterfest. Vi sömniga, trötta själar försöker tala dem till rätta, men inser snart att det är lönlöst. Folk är på tok för rusiga och “i gång” för att lyssna till förnuft. Det enda som gäller är fest. En fest som lyckas förena stora delar av Göteborgs indiepopelit. Där syns medlemmar ur Broder Daniel, Honeyman, Souls, Honey Is Cool, Silverbullet, Fidget, diverse fanzine- och skivbolagsfolk, samt Pieter och Måns från Sludge Nation.
Trotsigt lägger jag mig i en säng för att sova, en kudde över huvudet för att dämpa allt oljud. Här ska inte vare sig vänslas eller vimlas, här ska banne mig bara vilas! tänker jag bestämt.
Det är naturligtvis en omöjlighet.
Men till slut, framåt halv sju-tiden, säger vi till den reslige, tatuerade och tätt piercade Måns: “Snälla, kan du inte försöka få alla härifrån?”
Tillsammans med en lika respektingivande kamrat fyrar han av en riktig raket till utskällning mot den druckna skaran. Att återge den samlade salvan svordomar och könsord skulle inte se snyggt ut. Snyggt är dock att ingen vågar sätta sig emot. Alla reser sig lydigt och snubblar i väg. Vår ofrivilliga efterfest är över.
I den stunden blir Måns en hjälte.
Något han är på väg att bli redan under vår intervju, när han avslöjar sin beundran för Chevy Chase. Genast inser jag att här talar vi omdöme. Det är bara finkulturella och fisförnäma snobbar som inte inser att denne de finurliga minernas och subtila gesternas mästare är vår tids störste komiker. I somliga kretsar smids seriösa planer på att upprätta en Chevy Chase Society…
Jag och Sludgarna träffas på ett fik. Jag dricker kaffe, Pieter te och Måns läsk, samtidigt som han bläddrar i en Slitz och låter sig blidkas av brudar med blottade behag.
Det talas om Sludge Nation. Mer utomlands än i Sverige, men det är knappast något att skämmas över. Att Geffens USA-kontor visat intresse är redan omskrivet. Vidare har de under maj konserterat i London, turnerat med Whale och nu i juni väntar en spelning på Hultsfreds-festivalen. Äntligen har det lossnat för de forna Lidköpings-borna, vars mini-CD “Wisehead e.p.” gavs ut av brittiska Rhythm King (Border).
Med tanke på de referenser som ofta nämns — Pixies, Weezer, Dinosaur Jr — kan man ana att bolaget främst har den amerikanska marknaden i åtanke.
— Ja, de såg nog en chans att få över oss dit också. Redan från början sa de att våra chanser i England är relativt små. Det är mer pop och dansmusik som gäller där. Och här i Sverige kommer vi kanske att sälja en och annan platta, men lär aldrig bli ett av de där riktigt omskrivna banden, tror Pieter.
Hur kommer sig då att Geffen fått upp öronen för er musik?
— De fick höra skivan och tyckte den var så bra att de en vecka senare kom över till Stockholm för att se oss live, berättar Pieter.
Om det blir ytterligare kontakter är oklart. Managern Mike Lembo tar hand om allt det där. Själva ligger de lågt, vill inte hoppas på för mycket.
I bandet ingår förutom Måns, som jobbar på piercinghaket Barbarella, och Pieter, som arbetar på skivbolaget/postorderfirman Dolores, också gitarristen Christopher Dahlgren, trummisen K-M Bremer och Paul Källmans ersättare Jonas Kernell på synt. Christopher och K-M pluggar, medan Jonas bokar grupper till Underground.
Alla är beredda att med kort varsel bryta upp sina respektive sysslor ifall något skulle hända:
— Vad det handlar om är att det ska komma in pengar till hyra och så vidare. Och har man så man klarar sig är givetvis musiken det som prioriteras. Ända sedan starten har vi haft inställningen att vi ska komma någon vart och då måste man satsa… förr eller senare. En del band som hamnar på skivbolag — stort som litet — tror att allt löser sig av sig själv. Det gör det inte. Det gäller att ligga i hela tiden, menar Måns.
Sitt förflutna i Lidköping önskar de helst inte tala om (“det är bara tragiskt”), desto mer tillfreds är de med tillvaron i Göteborg, dit flyttlasset drogs för tre år sedan. Där finns i alla fall en scen, ur vilken Waterbug, Souls och Sulky nämns i positiva ordalag. Och Soundtrack Of Our Lives. Men som Måns påpekar, “det säger ju alla band från den här stan”.
Jag frågar dem om de inte — via en del kaxiga uttalanden — valt att ställa sig lite utanför den incestuösa indiefamiljen?
— Nja, vi känner ju de allra flesta, men vi har väl inte kopplat ihop stil och musik på det sättet, att det ska synas att man är engelskpoppare eller vad man nu är. Det är ganska ointressant och blir lätt inavlat, eftersom det handlar så mycket om prylar och skivor, tycker Måns.
En låt på er skiva heter “Rock City”. Är den om Göteborg?
— Egentligen sjöng jag inte rock city första gången vi spelade in den. Jag skrek något annat för det fanns ingen text just där. När vi mixade den tyckte de andra att det lät som rock city och det var ju ett bra namn. Så jag skrev en text om ett gäng ungdomar som åker i en stor öppen bil för att se sitt favoritband och i bästa fall också träffa det. Vår platta släpptes nästan samma dag som Frank Blacks och på den finns ett spår som heter “Punk Rock City”. Det hade jag ingen aning om, säger Måns.
När jag recenserade “Wisehead e.p.” i SA #30 (trea i betyg) var tonen måhända väl hård. Jag vet inte. Jag vet bara att det är synd och skam när ett så begåvat band på grund av märklig mixning skyler sin egen skicklighet. Pular med sin egen potential. Dribblar med sin egen inneboende dynamik, i synnerhet i den klart hitvänliga titellåten.
Pieter berättar att just den inspelningen är äldre än de andra. Från en demo gjord i slutet av 1994.
— Vi har försökt spela in den flera gånger, men aldrig funnit den känsla som fanns vid det första tillfället. Därför låter den som den låter.
Till nästa gång kanske produktionen blir bättre? Butch Vig har nämnts som önskemål (“han är jävligt bra på gitarrer”) inför den fullängdare som ska spelas in mot slutet av året. Visst, det är bara en dröm, men en inte alldeles orealistisk sådan. I händelse av ett Geffen-kontrakt lär knappast pengar vara det som lägger hinder i vägen…