GRABBARNA I MERRYMAKERS må förlåta mig, men sanningen att säga trodde jag nog att deras saga var all. Efter vår förra artikel (SA #17, augusti 1992) sa det ena ryktet efter det andra att nu, nu, nu skulle fullängdaren släppas. Och varje gång var det något som kom i vägen.
Sedan blev det helt tyst och nästa gång jag hörde talas om Pite-pojkarna spelade de Beatles i Liverpool tillsammans med ungefär hela Piteå. Merrymakers tycktes långt borta. Men så någon gång förra året kom ett meddelande om bolagsbyte och en förhandskassett på något som skulle bli en debut-CD och som lät alldeles otroligt bra.
Så för att bringa någon ordning i allt detta tar SA rätt på de två återstående originalmedlemmarna, David Myhr (sång/diverse instrument) och Peter Karlsson (dito) för att forska i dåtid, nutid och framtid.
Bandet är numera baserat i Stockholm och reducerat till tre personer, där Anders Hellgren (även han dito) är det senaste fyndet. Anders har tidigare spelat i det rosade demobandet Jollygods och de tre har känt varandra sedan skoltiden.
— Anders var syntare och vi bluesrockare på högstadiet, men på gamla dar har vi mött varandra i popens tecken, säger David.
Ännu mer intressant är det avslöjande som kommer i nästa mening:
— Vi var faktiskt fyra personer ända tills för ungefär ett år sedan, fortsätter David. Men då slutade Patrik Bergman för att styla om sig, bli några år yngre och bilda Starmarket.
Häpnadsväckande. Här hade vi en hel artikel om Starmarket i förra numret utan att ordet Merrymakers nämndes en enda gång! Antingen hade den gode skribenten PH mutats rejält för att hålla tyst eller också är Patrik numera mycket förtegen om sina musikaliska rötter.
Att vara reducerade till antalet är emellertid ingenting som vållar några bekymmer.
— Det är skönt att bara vara tre i bandet. Det är risk att det blir för många viljor annars. Som det är nu lånar vi in en basist och trummis för livespelningar och eftersom de bara är extra kan vi ge dem order och behöver inte kompromissa, skrattar Peter.
På så vis har vi bringat klarhet i medlemskapet och flyttar över koncentrationen på den stora frågan — skivbolag, uteblivna plattor och eventuella kontraktsbråk.
David tar ett djupt andetag:
— Vi hade kontrakt med Stockholm Records och släppte “Andrew’s Store”, som ju blev en smärre hit med en hel del radiospelningar sensommaren 1992. Efter det kom två singlar till som väl inte gjorde så mycket väsen av sig.
Men ryktades det inte att det fanns en fullängdare färdig och klar att släppas bara rätt tillfälle uppenbarade sig? Och vad hände i så fall med den?
— Jo då, den fanns inspelad, men las på is i väntan på en stor kommersiell hit, både försäljnings- och radiomässigt, fortsätter han. Bolaget hade helt enkelt målen på en annan nivå än vi, och hela tiden såg vi band som sprang om oss och fick släppa plattor utan hits. De tyckte det var roligare att jobba med Stakka Bo än med oss och till slut rann det ut i sanden helt och hållet. Vi blev av med kontraktet när de kände att det var bäst för oss att börja söka kontakter på annat håll.
Så den outgivna plattan finns alltså i någon byrålåda och vi börjar spekulera i ett legendariskt “Smile”-album eller en box med titeln “The Legendary Unreleased” om tio år. Vilket för oss in på nästa ämne — Liverpool och Beatles.
Under den tid som gått med Stockholm Records hade Merrymakers blivit ett splittrat band som drog åt flera håll och det kändes som om det var läge för något annat. In på scenen trädde The Beatles.
— Jag gick sista året på musikhögskolan i Piteå, berättar David, och eftersom jag var känd som den store Beatles-idioten kom ett förslag att det årliga musikprojektet skulle handla om Beatles i stället för, som brukligt är, någon klassisk kompositör. Målet var att uppföra hela “Sgt. Pepper”-LP:n i liveversion. En styrelse bildades och vi åkte till London för att träffa George Martin. En mycket nervös upplevelse! Han guidade oss runt i sin stora studio och vi sa inte mycket utan kände oss som små skolpojkar. Själv var jag faktiskt mest fascinerad av att stå bredvid honom och fundera på hur lång John Lennon hade varit i jämförelse.
Till slut misslyckades försöket att få Mr Martin till Piteå för det tänkta skolprojektet, men i stället blev det större än vad som någonsin varit tänkt. Svensk TV visade intresse och in på arenan klev en herre vid namn Joe Flannery som sa sig vara en före detta Beatles-manager, men som ingen hört talas om. Vilket — med tanke på hans bedrifter inom pophistorien — verkligen är mycket konstigt.
— Hans mamma uppfann Beatles-frisyren, garvar Peter. Han var även den som först tog Jimi Hendrix till Europa och han var förstås den siste engelsman som John pratade med den där ödesdigra dagen i december 1980.
Många skratt och spydiga kommentarer tar vid det här laget överhand, men vem Joe Flannery än var och är såg han i alla fall till att hela 160 personer från Piteå fick komma till Liverpool och framföra sitt skolprojekt. Vilket också innebar utmärkt kritik i tidningarna, ett möte med Liverpools borgmästare och även Cynthia Lennon.
Om den senare finns en historia som Peter gärna berättar:
— Vi var på efterfest och jag hamnade i samma hiss som hon och hennes nuvarande man och han frågade vem av oss som var John Lennon. Jag svarade att det var jag och han vände sig till Cynthia och sa: “Have you met your former husband, Cynthia?”
Allt detta hände i augusti 1994 och då var livet mer Beatles än Merrymakers. Men allt roligt har ett slut och efter turnén med “Sgt. Pepper Live” var det dags att plocka upp bitarna av det egna bandet.
I våras var en linje utstakad, låtar skrivna och det mesta färdigt, så då var det läge att försöka få någon intresserad. Någon som även var beredd att ge ut en skiva den här gången. Detta bolag visade sig heta CNR Music.
— Det är också ett dansbolag, men tycker just därför att det är jättekul med ett popband och alla är mycket entusiastiska, säger David.
Och efter sju sorger och åtta bedrövelser vore det väl konstigt om inte folk ville lyssna den här gången, nu när den efterlängtade debuten äntligen finns här. “No Sleep ‘Til Famous” kallas alstret — och finns det någon rättvisa i världen lär det inte dröja så värst länge innan Merrymakers får krypa till kojs…