***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE

IBLAND KAN DET VARA sympatiskt med lite förnyelse. På samma sätt som Bruce Campbell i den Sam Raimi-regisserade satirklassikern “Evil Dead II” inser att evolutionen inte räcker till och fäster en motorsåg vid sin precis avkapade hand för att försvara sig mot besatta flickvänner har SA beslutat sig för att testa något nytt och skoj. Gästtyckare. Inget revolutionerande beslut direkt, men definitivt något som borde få läsare i allmänhet och band i synnerhet att glädjas. Lite kollegial kritik borde onekligen vara intressantare än en bitter recensents åsiktsmaskineri.
Denna testomgång tog vi hjälp av två goa Jannar; Jan Kask i det nya, fräscha — och tills nu helt okända — blueshoppet Brainpool som är aktuella med dängiga debutsingeln “Tomorrow”, samt refrängintresserade Jan Pettersson, vokalist i idrottsrockarna Hardy Nilsson. Han är dock mer aktuell i Hardys Matthew Sweet-fanatiska sidoprojekt Tommy 16.
Ett fyrtiotal kassetter rensades av undertecknad enväldigt ner till sexton, främst för att undvika sura miner och dödshot. Inskickade demos har nämligen inget att vinna på att bli slaktade, i synnerhet inte av mer framgångsrika kollegor vars favoritintresse inte är att sparka neråt (därmed inte sagt att recensionerna är tillrättalagda). För enkelhets skull kallar vi Jan Kask för JB och Jan Pettersson för JH.

Först ut i numrets check är Jaune med “Peter Pan” ****. “Borås klart bästa band”, enligt dem själva. Det vore ett smärre tjänstefel om jag påstod mig vara expert på Borås energiska (?) popscen, men då denna testosteronstinna powerpop faktiskt är riktigt skön och attraktiv är deras konstaterande kanske sant. JB skrattar högt då det i medföljande brev nämns att en av influenserna är Brainpool, och när “Famous” både har tematiska och ackordföljdsmässiga likheter med “Popstar” kan man ju förstå varför.
JB: Låter fräscht. Något traditionellt framfört, vilket ger en lite fadd smak, men det är klart OK pop!
JH: Bra sångare, verkar angelägen. Synd bara att refrängen på “Famous” är sämre än versen, den lyfter aldrig riktigt.

Dorseys från Kristianstad har en medelålder på arton år, något som får våra gästtyckare att förvånas. Bandet har nämligen ett uttryck som låter betydligt mognare. “Number. 1” **** bjuder på melodiös, skickligt framförd soft pop i Everything But The Girls och Prefab Sprouts sofistikerade privatskola. Vissa Smiths/Gene-tendenser kan också anas. “To Ours” har en lysande cocktailsöt vers, men en refräng som tappar geist, “Up Your Window” har snyggt akustiskt gitarrsolo och är naivt charmig på ett tyngdlöst vis.
JB: Snygg vers. Verkligen. Sångaren låter faktiskt som Paddy McAloon, som för mig är en gigantisk hjälte. Det här skulle jag gärna lyssna på hemma en söndagseftermiddag. Snyggt och följsamt arrangerat.
JH: Lite väl mycket hattande och mycket stopp, trummisen borde lugna ner sig en aning. Knäckande bra vers, refrängen existerar knappt. Fast verkligen lovande.

Ett Malmö-baserat musikprojekt titulerat Brilliant Mistakes, någon? De har redan charmat Expressen med sin habilt framförda rock, benen brett isär och bootsen stampande i samma amerikanskt lokaliserade damm som Bruce Springsteen. Fast med en sångare som gärna vill frasera som en stressad Lloyd Cole. Klar radiohitpotential och jag misstänker att sportradion skulle digga järnet till “Demo No 2” ***.
JB: Det känns som de vill berätta något, vilket är behjärtansvärt. Tyvärr vill i vart fall inte jag lyssna så länge. Onekligen väldigt utstickande från indiestormen. Och namnet är väl taget från en Costello-låt?
JH: Kidsen kommer att hata det. Saxsolon à la Clemmons är ingen hit i indielägren. Fast det är ju väldigt skickligt framfört och jag gillar faktiskt Springsteen.

Bumper **½ är en malmöitisk orkester som vid första rungande ackordanslaget får JB att le och hävda att “nu börjar det rocka!”. Efter femton sekunder ser han emellertid direkt uttråkad ut. Trots att detta är “fyra trotsiga tonåringar som spelar så journalisterna gråter av lycka”. Det kan jag med ens dementera.
JB: Lite Sator, lite Girls, sedan spårar det ur totalt. JH: Var är refrängen?
JB: Det faller som ett korthus.

Och så var det dags för lite taktbytarglädje. Med Ed Surl, en Sundvalls-orkester som fyllt sin demo “Under The Store” *** med “sköra popmelodier”. J Mascis nämns som referens och det är väl något som snarast kommer med modersmjölken till alla juniorer på den norrländska östkustremsan.
JH: Det känns som man varit full till detta på rockföreningar, med en H&M-brud i handen.
JB: Ovanligt uppdelad och hackig låt. Inte riktigt min påse.
JH: Snygg kör, fast Mascis skulle nog tröttna rätt snabbt.
JB: Jag tycker sången låter riktigt bra, de skulle vinna på att köra rakare pop.

Lilybleach *** är från Umeå och har gjort ett sjusärdeles snyggt omslag till sin demo, färgglatt och läckert. Välproducerad körfylld pop i Beagle-anda. Tyvärr finns inget här som motsvarar Magnus Börjessons låtskrivarbriljans, något som krävs i en konkurrensmässigt extremt utsatt genre som denna.
JH: Det låter som de är gamla.
JB: Gott hantverk, men inget jag höjer på ögonbrynen inför direkt.

Entertainment Weekly ***½ är från Göteborg och har onekligen en schysst inställning: “Vi är 22-26 år och hoppas hinna med ytterligare en demo innan vi blir 30. Ett skivbolag har hört av sig, vi får se om vi tycker det är värt det.” Buffalo Tom, Pixies, Bob Hund och Kent är rimliga referenser, i synnerhet till andra melodin, “Space In Between”. Resultatet är riktigt effektivt. Inte helt olikt Soaps nya fynd Melony.
JB: Coolt med en tjej på trummor som låter arg utan att ha hår under armarna.
JH: Det låter som sångaren (Ole Bartôk) spottar fram orden, vilket är bra. En roligare variant av Popsicle-indien, tämligen eget faktiskt.

Wah wah-gitarrer och funky drumming. Genast vrids klockan tillbaka fyra år och vi befinner oss unga och lyckliga mitt inne i Manchester-vågen. Lip Service har tveklöst hört “Fools Gold”, något Ian Brown inte verkade ha gjort under Stone Roses spelning på Lollipop. “Demo 1995” ***½ är som Shades Of Orange goes pop, ungefär. Agent Orange hette orkestern förut, men de har ingen av oss hört. Vi ler brett och tycker att detta är riktigt bra; i synnerhet den vokala insatsen.
JB: Det är väl framfört och känns konstigt nog fräscht, det kanske är dags för en Madchesterrevival redan nu? Bra gitarrist, trippigt.
JH: Bra musik att leka djuret med två ryggar till. Sannolikt ett lysande liveband.

The Cardigans är från Jönköping. Penicoat Lane **** också. Det hörs faktiskt. Kitschig, struttig och piggt framförd indieretro med coolt blås. Första demolåten “Dear Diary” har dessutom klara likheter med “Wake Up Boo!” vilket naturligvis måste anses vara sympatiskt.
JH: Lite indietrist vers, men blåset och refrängen är lysande. Jag är knäckt och förbannad, så här vill jag göra blåsarr.
JB: Sången är bra. Låter lite Eggstone. Och de har onekligen vaknat upp.

Lite svepande Swervedriver-liknande gothindie bjuder Arnie **½ från Oskarshamn på. Låter suggestivt och innehåller de allestädes närvarande mollackord som Cure använder i alla sina gnälliga ballader. Som gammal depprockare tycker jag om det, men det vore lögn att påstå att de tillför genren något. Våra två gästtyckare är inte överseende.
JB: Det är bara ackord staplade på varandra, inget händer över huvud taget.
JH: Lite suggestivitet har vi ju efterlyst, men det här fungerar inget vidare. Det verkar inte finnas någon idé bakom. Jag tror de spelar i band för att skryta för klasskamrater av kvinnligt kön på de lokala fiken.
JB: De har nog moll i sina förhållanden.

Tongue Gongue ****½ från Uppsala har obestridligen ett kasst namn. Musikaliskt har de dock något helt annat. De spelar — som de uttrycker saken — “typisk musik”, vilket i detta fall är en form av fartsyndande ska; en klart lyckad bastard mellan They Might Be Giants, Mano Negra, Primus och Dag Vag.
JH: Om jag vore AOR på ett skivbolag skulle jag signa det här direkt, utan tvekan. They Might Be Giants är oerhört saknade.
JB: Skitbra. Kanon. Skitbra. Verkligen roligt. “Hej (I Love You, Let’s Go Stealin’)” är dessutom årets titel.
JH: De förvridna idéerna faller på plats, lysande poplåtar i arrangemang som är skruvade och allt annat än ordinära. Det hörs att de är begåvade och att de har jäkligt kul.

Lite surfpunk kanske kan pigga upp? Nja. Det krävs mer än ett hejdlöst och ogenerat upprapande av klyschor för att få denna ytterst begränsande genre att lysa upp tre, nu aningen demotrötta ungdomars tillvaro. D-G-A är tre ackord. Ramones fixar det. Sonic Surf City likaså. “Waterproof” **½ med Slumber Party famlar på målet, även om trombonen ger pluspoäng.
JH: Det är otroligt svårt att göra något nytt av detta, Slumber Party upprepar bara redan gjorda saker. Och de saknar låtar.
JB: De måste lägga in något som åtminstone kan tolkas som eget. Att bara sjunga efter tonerna rakt av är väldigt trist.

Tellyyard ***½ är från Göteborg och är svaga för tonåriga fanklubbar och — förmodar vi — medelålders Posies. Väl framförd och melodiös pop, men de har en bit kvar till Teenage Fanclubs relaxade genialitet. Anders Lindgren har dock väldigt snygg stämma.
JH: Versen på “If You Need Me” är helt OK, stundtals riktigt bra. Köp några ABBA-plattor och gör en ordentlig refräng i färg.
JB: Verkligen TFC. Sången är inte helt olik Normans, men det räcker inte riktigt ända fram.

JH säger “ganga ganga”. “Bringa bringa” säger JB. The Did *** är föremålet för dessa uttryck. Det betyder raka A West Side Fabrication-anno-1991-poplåtar med gitarrister som bara drar sitt plektrum fram och tillbaka, odynamiskt och tamt. Nyanserat framförande skulle ge dessa, i och för sig schyssta låtar, mer rättvisa. Lite övning på det engelska uttalet skulle också vara på sin plats.
JH: Det skulle kunna vara bra om det inte lät så intetsägande.
JB: Snygg ton i refrängen, men sedan “bringar” det bara på utan att något händer.

Mickey Down Under ***½ har inga “ganga ganga”-tendenser över huvud taget, tack och lov. Poppig, melodiös rocktechno — en genre det kommer alldeles för lite demos i. Här finns likheter med ett uppdaterat Jesus Jones och ett tidigt The Farm. “Owsley Blues” låter som Electronic utan Bernard Sumner. Uppfriskande och välgjort, dock stundtals med svåra dialektala problem.
JH: Samma käckhet som fanns hos Men Without Hats går att ana här. “Safety Dance” var en hjältelåt.
JB: “Groovy Train” i ny dräkt. Låter riktigt roligt, jag skulle kunna dansa till det här.

Och så lite avslutande visdomsord.
Sammanfattningsvis anser både JB och JH att det var högre klass på demobanden än de väntat sig. Det gör jag också. I synnerhet rent produktions- och instrumentalmässigt.
Vi enas dock om att brittisk skrammelindie känns oerhört passé och det faktum att sextio procent av kassetterna SA får inskickade är av just den sorten gör att vi fäller en kollektiv tår. Lite egentänkande vore verkligen på sin plats — det är liksom fyra år sedan Ride var som störst…