FÖRSTA GÅNGEN JAG hörde talas om Cinnamon var när jag läste en artikel om dem i Sveriges andra stora poptidning. Mitt intresse väcktes av att de var det första bandet på väldigt länge som blivit signade till den svenska favoritetiketten Soap, samt att sångerskan hade samma förnamn som min kära farmor.
Det dröjde sedan tre månader innan jag fick möjlighet att bedöma gruppens musikaliska kapacitet. Detta skedde när jag på Domus i Umeå provlyssnade på den då nyutkomna EP:n “Vox”. Både kropp och själ var utmattade efter en hel helg av sådana händelser som man kan skratta åt efteråt (Provinssirock i Finland — har aldrig sett maken till barbari), men när jag stod där med kooperativets hörlurar och lät låtar som “Backwards” och “The Man On Your Street” smeka mina öron, kunde jag nästan glömma att jag spenderat en natt på asfalten utanför tågstationen i Vasa.
Mina resurser var för tillfället starkt begränsade, de räckte antingen till en CD-singel eller till färdkost för den stundande fyratimmars bussresan. Jag valde att riskera svältdöden och inhandlade stadens enda exemplar av “Vox”, något som endast min mage behövde ångra.
Efter ytterligare tre månader dök fullängdaren “Summer Meditation” upp. Även om den kanske inte infriade alla förväntningar jag hade efter EP:n, så är det en mycket sympatisk popplatta. Förutom singlarna “Backwards” och “Hopeless Case” rekommenderas särskilt inledande “I Wanted It, But Now I’m Not So Sure Anymore” och avslutande “Take Me (Out Tonight)”. Två stycken perfekta “klockan-fem-på-morgonen-och-det-är-dags-att-sova”-låtar.
En komplett uppsättning Cinnamon består av Frida Diesen (sång), Jiri Adamik-Novak (multi-instrumentalist) och Björn Öqvist (gitarr). Jag träffar alla tre hemma i Fridas lägenhet, där de faktiskt spelade in största delen av albumet. Men mer om det senare, först ska trion förtälja sitt livs historia (nåja):
— Jag spelade i ett band som hette Love On Ice (taget från en låt av Momus, hans favoritartist jämte The King Of Luxembourg), berättar Jiri. När vår första sångerska stack till USA 1991 hoppade Frida in i bandet . Efter ett tag upplöste vi Love On Ice, då jag och Frida börjat skriva låtar på egen hand. Vi ville prova något annat än den raka popmusik som bandet hade sysslat med. Denna återgick vi sedan i stor del till och började spela in demos. 1992 skickade vi ut vår första och fick direkt napp hos tre skivbolag. Av dessa valde vi Soap, eftersom man har större kontroll hos ett mindre bolag.
— Jag och Frida spelade in en omgång i studion innan Björn kom in i bilden. Detta var under ledning av en känd svensk producent, som inte lyckades särskilt bra. Vi tog mastertejpen och raderade den. Sedan köpte vi grejer och började spela in hemma.
— Det är skönt när man är fri och kan experimentera och prova olika lösningar, säger Frida.
— Men det var ett långt projekt, tillägger Björn som vid det laget hade tagit sin plats i gruppen.
— Jag tror att det är dit utvecklingen går. Alla band köper grejer för 50 000 och spelar in allting hemma, det är inte så förfärligt mycket pengar att spela in en skiva för. Hur som helst är det kul att det går att konkurrera med skivor som kostat kanske 300 000, när man har spelat in allting i en etta, säger Jiri.
— Det är i alla fall något som skivbolagen kan tänka på om de funderar på ett billigare alternativ, påpekar Frida.
I stort sett varje artikel om Cinnamon nämner alltid samma två-tre band som referens när det gäller musiken. Vad anser medlemmarna själva om detta?
— Det är någon journalist som nämnt dem vid, typ första intervjun och sedan har det bara hängt med, menar Björn.
— Om man jämför grupper på det sättet tar man bara fasta på likheterna, men bryr sig inte alls om det som skiljer dem åt, tycker Frida.
— Ofta är det dessutom olikheterna som är övervägande, säger Björn. Men det kan räcka med att sångarna har likadana frisyrer för att två band ska bli jämförda med varandra.
— Samtidigt är det ganska begränsat i den här formen. Man kan göra si och så, men det kommer ändå att likna något annat förr eller senare, menar Jiri. Jag är inte förtjust i att göra några mutanter, som att blanda rap med Saint Etienne och ha lite hardcoregura i bakgrunden. Hellre gör jag något bra i en enhetlig stil och riskerar jämförelser. Men själv tycker jag att vår musik är ganska egen.
Nej, hardcoregitarrer är Cinnamon lyckligtvis förskonade ifrån, även om de faktiskt röjer lite när de spelar live. Om ni inte är förtjusta i bandet kan det faktiskt vara värt att uppsöka någon av deras konserter ändå, eftersom de har som praxis att bjuda publiken på välsmakande kaneltuggumin. Mums!