“And I promise myself, they won’t see me dead/So I slipped away, hiding in my head/lt was cozy and warm, up there in my bed/It was cozy and warm, but I was so scared.”

Och du tänker på den där enslige enstöringen på skolgården, han som var ett bollplank för grabbars glåpord och gliringar. Du kanske rent av vågar selektera egna osorterade sekvenser av utanförskap och isolering?
Du lär hur som helst beröras av “Cozy And Warm” från Starmarkets självbetitlade debut-CD (Dolores/MD).
Jag tror jag skrev något liknande när jag recenserade deras tredje demo i förra numret av SA. Då hette låten i fråga “Head Off”, men det är en petitess. Det viktiga är att det fortfarande, i Sverige, finns musik som griper tag och skakar om, låt vara på ett blygsamt och rätt ofta använt manér. För ett par-tre år sedan hade Starmarket förmodligen rönt all den uppmärksamhet de så väl förtjänar. Skivan hade förordats som ett tuffare, rakare, mer maskulint alternativ till Popsicles trallvänligare, mjukare, mer feminina vägledare “Lacquer”. Oavsett vilket handlar det om lättsamt söt pop under en busslast av gitarrer, placerade på parkett av folk som Bob Mould, Thurston Moore och J. Mascis.
I dag är läget annorlunda. När indiekonnässörerna snöat in på falsksång och glitter. Det är märkligt att popskribenter kan bli så blinda. Med skygglappar för ögonen ställa sig i baren och ignorera vad som händer på de allra minsta scenerna.
Som om det blivit fult att spela i ett vanligt, sketet, anspråkslöst engelsksjungande popband.
Som Starmarket från Piteå, numera boendes i Umeå.
Som jag träffar i Emmaboda, på Vinterbadarnas i år absurt trevliga festival. Intervjun äger rum under lika tvivelaktiga som förtvivlade former. Själv är jag febersjuk, snorig och ur balans rent allmänt, medan kvartetten har låst in nyckeln till bilen, i vilken gitarrer och bråte ligger. Bara ett par timmar återstår till bandets konsert på fredagskvällen.
Under tiden som ene sångaren och basisten Patrik Bergman söker låssmeder samtalar jag med den andre vokalisten, tillika gitarrist, Fredrik Brändström. En lång, artig herre iklädd Orange 9mm-tröja. Snart ansluter sig också de nya medlemmarna Johan Sellman, gitarr, och Magnus Öberg, trummor, båda även med i Shredhead. Fredrik spelar också i Blithe. Eller som de säger, i Umeå lirar alla med alla.
— I Piteå däremot är musiklivet utdött, säger Fredrik.
— Men den främsta anledningen till att vi flyttade är att det är mycket varmare i Umeå om sommaren, säger Johan och skrattar.
— I Umeå finns fler hardcore- och popband som mer liknar vår stil, som vi kan utbyta erfarenheter med, berättar Fredrik.
Precis som hos flera andra norrländska band är Starmarkets musik fylld av vemod och längtan. Fördomsfull som jag är trodde jag denna längtan bestod i att komma söderut. Till mer tättbefolkade områden. Det visar sig vara ogrundat.
— Jag är rädd när jag är i Stockholm. Det är en sådan stad där man inte kan gå ut om kvällen utan att hela tiden se sig om över axeln, säger Magnus.
— Umeå är bra. Staden är som en sorts campus, det kommer nytt folk hela tiden. Nytt blod, säger Fredrik.
Men man kan ju tycka att det som popfantast vore trist att bo så långt ifrån alla konserter, det kan inte vara värst många utländska band som når deras nordliga breddgrader.
De säger att favoriterna Archers Of Loaf har spelat i Umeå, en kick att leva länge på. Men annars är det lite tunt, förstås, med internationella storheter. Det är på festivaler möjligheten ges.
Patrik har via en arrangör fått tag i en lokal kille med “viss rutin” på att ta sig in i bilar. Han lägger upp verktyg och diverse attiraljer på biltaket, säger sig dock vara aningen ringrostig. Någon suckar.
Vi andra fortsätter intervjun. Pratar om hur Starmarket hamnade på göteborgska bolaget Dolores, som i regel rymmer tyngre, inte fullt så uttalat poppiga akter. Fredrik säger:
— Deras attityd påminner om vår. Det finns flera bra popbolag i norra Sverige, men inget var extremt intresserat av oss.
Bland deras svenska konkurrenter är det främst Bear Quartet och tidiga Popsicle med vilka viss identifikation kan skönjas. Förstnämndas betydelse på den norrländska popscenen är odiskutabel. De var tidigt ute med att släppa skivor. Skivor som plöjde upp den amerikanska fåra som finns i norr.
— Jag har rätt så dålig koll på vad som händer i Sverige utanför Umeå, säger Fredrik.
— Skulle väl vara Broder Daniel då. Och Kent, tvekar Magnus.
— Och de är ju inte så bra… men det finns säkert jättemånga bra band, tillägger Fredrik diplomatiskt.
— Det är ju så, i söder spelar de flesta engelskinfluerad pop, menar Johan.
Som ni förstått tilltalas Starmarket av rock “made in USA”. Det märks inte bara i musiken, utan också på stilen, kläderna, drömmarna. Enkelt, vanligt, nertonat. Inga konstigheter eller excesser. De låter musiken stå för uttrycken.
— På något sätt är det mer utlevelse i amerikansk musik. Engelsk är så förutsägbar, de följer vad som är inne för tillfället. Om vi ville vara rätt i tiden skulle vi väl helst spela skatepunk nu. Men det gäller att köra sin egen grej, det funkar inte om man tänker “Hur ska vi göra nu?” säger Fredrik och fortsätter:
— Varje vecka kan man läsa i Melody Maker om en ny grupp som säger att de är sååå coola. Sedan får man höra dem och det låter bara mesigt som fan.
Mesigt kan man inte säga om det Starmarket sysslar med: larmigt, tufft och låtar som sällan landar på mer än två minuter. Eftersom Patriks och Fredriks kompositioner är så pass olika — Patriks poppiga (“Your Style”, “Cozy And Warm”), Fredriks mer hardcore (“Amber”, “Marrowsucker”) — undviker de att fastna i den musikaliska monotoni som flera popcorekollegor ibland tenderar att göra. Patrik sjunger med ljus röst, Fredriks är mörkare, manligare, inte alldeles olik Bob Moulds. De kompletterar varandra perfekt, både på skiva och på scen.
Jo, de fick ut prylarna ur bilen till slut. Men först efter att polis kallats till platsen…