— TRUMMOR ÄR VÄLDIGT KUL, menar Thomas Parling (egentligen sångare och gitarrist). När man kört fast är det skojigare att banka på slagverk, det är så enormt befriande.
Basisten Rikard Frejgrim håller med:
— Det är mycket roligare än att bara spela bas på en sträng.
Tillsammans med Mattias Johansson (gitarr) och Niklas Jonsson (trummor) klarar Karlstadsbandet Naked — trots denna förkärlek för trummor — av att skapa något av det mest intressanta som erbjuds på den svenska independenthimlen just nu. Deras sinne för delikata popmelodier står nästan i en klass för sig och de lyckas med konststycket att låta fullkomligt egna, samtidigt som de med fyra par skor står fast förankrade i popmyllan.
— Vi har en enorm självkritik för att vi inte ska låta som några andra, menar Nicke. Vi är nog totalt introverta, alla kritiserar varandra om någon spelar eller sjunger som någon annan. Men det är klart, allt man lyssnar på kommer ju ut i ens egna låtar på ett eller annat sätt.
— Man kan stjäla ett riff bara man sätter in det i ett annat sammanhang, fortsätter Rikard. Snor man från Chuck Berry kan det bli fruktansvärt tufft om man spelar ABBA-trummor till. Men oftast är det stämningen i andras låtar man lånar. Ibland kan det vara så att jag hör en skiva och tycker att den är helt enormt bra, men när jag sedan sätter mig ner och lyssnar på den igen så är den inte alls lika bra. Känslan i minnet är bättre än vad skivan är.
Man förvånas och förundras i Nakeds sällskap. I en värld där yta är mycket viktigare än någonting annat sysslar de helst med att skriva låtar. I stället för att mingla på hippa klubbar åker de i väg på schamankurser, och de försöker nästan slippa publik på sina spelningar.
Men så har det inte alltid varit.
— Ett tag sökte vi med ljus och lykta efter ett skivkontrakt, berättar Thomas. När vi hette The Days köpte vi en turnébuss, bildade bolag och flyttade till Stockholm. Vi bodde i kollektiv och verkligen satsade, men det hände ingenting förrän vi slutade leta och bara lattjade. Då blev det äntligen bra. Det betalade sig först när vi började göra musik för att vi tyckte att det var kul, utan att försöka komma någonstans eller bli någonting.
The Days kollapsade sommaren 1993, innerligt trötta på alla popstjärnedrömmar. Men ur ruinerna reste sig Naked, som efter blott sex månaders existens togs under Ola Hermansons beskyddande vingar och så småningom hamnade på Trampolene. Inspelningarna till det som ska bli deras debutalbum (beräknas komma i augusti) pågår för fullt i den nya Sunlight-studion, med bland andra Thomas Skogsberg och Fred Estby (trumslagare i Dismember och Unanimated) bakom mixerbordet.
— Jag kommer ihåg när jag var liten, riktigt liten alltså, då sprang jag alltid i trapporna i vårt hus och sjöng distgitarr hela tiden. Jag tror jag hade tendenser att spela redan då.
Rikard Frejgrim förgyller min vardag med sin blotta närvaro. Och snart kommer han, utan tvekan, att förgylla alla popälskares skivsamlingar med Nakeds lo-fi-pop.
De kanske rent av startar en revolution…