— FAN! DET GÄLLER ATT HITTA KÄNSLAN, svär basmannen Toft Stade när han kör ur bilbanan för femtioelfte gången.
Ray Wonder har precis avslutat en septemberspelning i Linköping och kopplar av i logen. Känsla är ett ord som ofta återkommer när de beskriver hur deras låtar blir till.
— Det måste kännas rätt det vi spelar, därför är texterna oerhört betydelsefulla för oss. De måste beröra en om det ska gå att sjunga, menar sångaren/gitarristen Henrik Andersson. Men jag tittar inte precis i de engelska grammatikböckerna när jag skriver, utan låter orden komma spontant.
— Hade det inte varit för Henriks texter hade jag inte spelat i bandet, säger gitarristen/organisten Ludvig Böss och menar att det är lyriken som ger deras låtar karaktär.
Henriks texter, och framför allt hans sätt att framföra dem, berör och ger musiken en nerv och en intensitet som för fram Ray Wonder till en tätplats bland nya intressanta svenska band. Musiken är i mångt och mycket ett hopkok av diverse influenser. Att nämna en massa namn förvillar nog mer än förtydligar, men det är i huvudsak gäng som Eggstone, Bob Hund och Atomic Swing som ligger nära till hands.
Ray Wonder smög i gång för ganska exakt ett år sedan, då Henrik slutat i charmigt jazziga Komeda. Han hade gjort lite sånger som han spelade in på en porta. Samtidigt började Per Helin umgås med Henrik och när han fick höra inspelningen blev han genast intresserad. Henrik ville gärna prova låtarna i replokalen, så kompisen Toft Stade kallades in för att traktera basen, och Per fick en gammal pojkdröm uppfylld — att få spela trummor i ett band. Ludvig träffade de på ett fik och efter att ha pratat musik ett tag erbjöds han att provspela. Det tackade han gärna ja till, eftersom han var nyinflyttad från Malmö och ville lära känna lite folk i Umeå.
— De två-tre första repningarna gick lite trögt, men sedan blev allt bra på en gång och det började spruta musik, ler Toft.
Huvuddelen av min intervju gör jag under en mycket solig fredagseftermiddag på Hultsfreds-festivalen. Vi sitter i gräset bakom Stora Dansbanan och bandet ska gå på scen vid midnatt. Samtliga är lite överrumplade över allt som hänt det senaste året. De skulle bara repa lite och nu ska de snart släppa sin andra CD!
— Men vi är medvetna om att vi är omedvetna om vad som händer, säger Henrik och ser klurig ut.
När de spelat tillsammans ett par månader kände medlemmarna att de ville dokumentera det hela innan bandet splittrades. Alla utom Per var nämligen på väg att flytta ifrån Umeå. Efter sin första spelning, som förband till Puffin (där Per sjunger och spelar gitarr), fick de 3 500 kronor i gage. Pengar som de använde till en skivinspelning? Nej, de köpte trisslotter för alltihop. Efter att ha halverat summan ett antal gånger var pengarna slut. Tillbaka på noll pratade Per med en kille som har en studio. Han tyckte trisshistorien var så fräck att han gav Ray Wonder en dag i studion, mot att de hjälpte honom med lite måleriarbete. De spelade in tretton låtar på tolv timmar och dagen efter mixade de alltihop. Även det gratis sedan studiokillen blivit eld och lågor över det han hört.
Resultatet blev debutalbumet “Hurray”, som välförtjänt fått genomgående bra recensioner — utom faktiskt i SA! Men bortse från det för en gångs skull, för det är liderlig popmusik som hoppar, skuttar och far emot oss ur högtalarna. Henriks sång går från gäll till sorgsen, från spralligt glad till skrikande. från stark till ömkligt svag. Stundtals vals, stundtals jazz, stundtals Pavement och stundtals bara kärlekskrankt bönande med tungt komp. Låtar som “Ray”, “Need” och “Yeah You” etsar sig fast.
Att det blev lilla hungriga och intressanta North Of No South (Puffin, Pinko Pinko, Cloudberry Jam) som tog sig an Ray Wonder var inte så oväntat, då skivbolagsdirektören (Per) själv spelar i bandet.
Vad medlemmarna inte räknat med var det stora intresset för skivan och glädjen den spred. Den lilla dokumentationen på 500 ex tog slut ruskigt fort och det blev till att pressa fler.
Nu i höst är de dessutom riktigt uppmärksammade i Japan! Debut-CD:n har redan sålt några hundra och en av Tokyos större skivaffärer ska ha den som Veckans Album. De har gjort ett flertal intervjuer och recenserats i de större japanska tidningarna. En samlingsplatta som Japans motsvarighet till John Peel ger ut ska ha medverkan av bland andra Eggstone, Cloudberry Jam och Ray Wonder.
Kombinationen glädje och framgång resulterade i att det inte blev någon splittring och att samtliga medlemmar stannade kvar i Umeå. I stället började komponerandet åter ta fart, denna gång tillsammans som en grupp. I juni bar det av till studion igen för inspelning av sex nya låtar. Dessa finns på CD:n “Superwonder”, som ska vara alldeles nysläppt när detta läses. Den är i stort sett en naturlig fortsättning på debuten. Bandet har tagit det bästa från “Hurray” ett steg längre och det formligen “sprutar musik”, som Toft påstod. “Neithercanldear”, “I’m Pregnant” och “Swing” tillhör det bästa jag hört från ett svenskt band på länge. De vet vad de gör och de gör det bra. Ändå kan vi vänta oss förändringar i musiken framöver.
— Det känns att vi hela tiden förändras och letar efter nytt, så jag tror nästa skiva kommer att låta ganska annorlunda gentemot dessa två, funderar Per och repar lite gräs.
Nervositeten börjar komma. Det är inte så långt kvar till den viktiga och pirriga Hultsfreds-spelningen.
— Vi har egentligen inga förväntningar på det här giget, säger Henrik. Vi har ju redan kommit mycket längre än vi kunde ana.
— Det viktiga är att det känns rätt, tycker Toft.
Och jag lovar, det gjorde det.