***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE
* USEL
– BOTTENLÖS

JAG SUCKADE DJUPT OCH RUSKADE PÅ huvudet för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag läste Lars Aldmans demokrönika i SA #23 och nickade i stället igenkännande: Det stämmer, tyvärr. Det där om “lite småtöntig gitarrpop” och “nästan ingen variation alls i den”. OK, småtöntig är kanske att vara elak, men varför, varför, popflickor och poppojkar ute i landet, låter alla era band i nio fall av tio likadant? Varför finns ingen variation? Varför är det så vansinnigt få som vågar bryta mot mönstret?
Därmed inte sagt att det alls är dåligt. Nej då, i de allra flesta fall är det riktigt medryckande och bra — men efter att ha lyssnat igenom tjugo kassetter på raken med bandnamn och hemort som enda särskiljande ingrediens skulle ni också börja skaka på huvudet i förundran. Så alla ni som tagit för hårt på det här med att SA är en “pop”-tidning, visa vad ni går för! Jag är övertygad om att ni också finns. Eller?

Stort tack därför till Tess och Per och deras Absolution **** som ända fram till en meter innan målsnöret var mitt stora hopp. Fyra låtar med Tess ruffiga, starka röst som vapen mot popmaffian. Totalt eget i det här sammanhanget och lite påminnande om P J Harvey i enkelhet och desperation. De har varit med ett antal gånger i den här spalten nu och det är hög tid att några fler börjar ta dem på allvar — om det nu är vad de önskar. Titelspåret “Absolution” kan ge den svagaste kraft — och så ser de ju så vansinnigt rätt ut också.
För att göra det hela enkelt för mig fortsätter jag i Göteborg, som fortfarande visar sig vara en stark musikstad. Pooneil blev numrets demo i SA #21 och får väl sägas ha utvecklat sina Smashing Pumpkins- och Sebadoh-influenser i en mer egen riktning sedan dess. Intresserade rekommenderas den hela nio spår långa “No Way To Treat A Lady” ***½. Kanske en viss reducering av antalet låtar hade varit befogad, men med hits som “Surprise” och “Carpark” är denna lapsus lätt att förlåta.
“Jävligt bra” tycker Surreal själva kaxigt om sin demo “1994” ***. “Vi ser bra ut” påstår de också, men glömmer tyvärr att skicka med ett foto till den nu så intresserade recensenten. En två år gammal kvartett med Varberg som ursprungsort och med influenser hämtade från allt de ser, hör och upplever. Se där vad man kan få ut av ett ynkandes litet infobrev. Och bra är de, om än föga originella. Hösten känns väldigt avlägsen en gassande lördagseftermiddag i juli, men “November” handlar icke desto mindre om “I feel so happy now, I truly love November“, och gick låt och månad hand i hand vore intet att frukta.
Slice **½ har skickat med ett foto på sig själva, men eftersom utseendet ska vara irrelevant för en kräsen bedömare ska jag varken höja eller sänka deras betyg av den anledningen. Kassetten pryds i stället av en interiörbild från en österländsk damfrisering, med kvinnor på rad med huvudena i hårtorkar, mer påminnande om rymdvarelser än om människor. Slice har dock alla sex fötterna på marken i sina fyra okontroversiella poplåtar.
Jag må ha sett ut som en rymdvarelse hos frissan någon gång, däremot har jag aldrig haft det stora nöjet att sitta i en go-kart. Nu har jag i alla fall lyssnat till en. Det vill säga till Mattias Palm, som visar sig vara ensam chaufför i Go-Kart, detta sista lilla lysande Göteborgs-“band”. Och här är ett av få bidrag som vågar komma med sin egen stil. På “Now Seriously” ***½ går mina tankar till en västkustvariant av Pet Shop Boys och titlar som “The Disco”, “Love Dub” och “Back At The Disco” (även om den inte kan räknas som en hel låt) förtar inte heller det intrycket. Fast “Go To Bed With Me (And Sleep)” är allra bäst. Simpelt, men fräscht och bra!

En förflyttning till Malmö visar att utbudet inte heller där är helt oävet. Judge Fudge *** kommer snart med en ny demo står det att läsa, men tills dess nöjer vi oss med dessa två låtar, av vilka jag föredrar “Vampireen” som har fin kvinnlig körsång. “Independent rock/groove” kallar de sin musik och hotar att knäcka den tafatta svenska indiepopscenen. Nåja, knäcka är väl att ta i, men kan de härja runt lite så inte mig emot.
Det tar ett tag innan jag kommer på vad Lighthouse Hill ***½ och deras femlåtars-kassett påminner mig om. Luftigt och lätt, med svävande sång och distinkta gitarrer (så distinkta att det i “Her Eyes Are Huge Things” låter som om Bevis Frond gjort ett gästspel). Jag tror bestämt det måste vara ett band från SA:s koltålder — Kitchens Of Distinction. Kommer ni ihåg dem? Precis som nämnda grupp knappast kommersiellt lättillgängligt, men icke desto mindre vackert.
Medföljande texter till demokassetter är man inte direkt bortskämd med, men tre spår på Agent Oranges ***½ debutdemo ståtar med detta. Om bandet på detta sätt vill låta påskina att deras lyrik är något utöver det vanliga vill jag låta vara osagt, men den är i alla fall klart acceptabel. Sitt namn lånar (stjäl?) dock de fyra Malmö-pågarna av ett klassiskt gäng från Orange County, CA. Emedan sistnämnda hörde hemma i hardcoreland spelar svenskarna en slags lätt maskerad grungerock. Mycket bra, och gillar man wah wah-pedaler lär man inte bli besviken. Dessutom får en hugad köpare två bonusspår som inte heller går av för hackor.

Adresser på postnummer runt etthundra hör hemma i den svenska huvudstaden och där har två av omgångens band sin hemvist. The Varlets med “Summery” ***½ ligger, i alla fall vad beträffar titeln, helt rätt i tiden och detta är lättsam Sarah-influerad indiepop som vi alla känner den. Eller kanske gör Claes Molanders röst det hela svagt påminnande om Beautiful South. Lyssna på gulliga “Kept At Bay” och “They Know” får ni se.
Inte fullt lika gulligt är det hos Rosenhill *** med adress Huddinge. Där har man nämligen lärt sig att det går att använda datorer till annat än att “bara spela spel på” som det står i infobladet. Och det, tillsammans med ståltrådsgitarrer, resulterar i något som alla fans till Clawfinger och Faith No More kommer att känna igen. Fast Rosenhill är flitigare med samplingarna än dessa. Och titlar som “Disturbed”, “Hate” och “I’m God” säger också att det inte rör sig om pop den här gången.
Omgångens klart fräckaste och mest påkostade lilla “package” kommer från Uppsala och bandet Fanscene. Det innehåller, förutom kassetten “Solo” ***, en t-shirt (inte olik SA:s och som jag för övrigt sett såväl indiebolagsbossar och poptidnings-redaktörer som unga herrar på Roskilde-festivalen stoltsera med), ett litet häfte med låttexterna (som är riktiga pärlor i sin fyndighet) och ett klistermärke från Sirius Supporterklubb (!). Nu är jag inte så bevandrad i sportsammanhang, men jag är övertygad om att Sirius är ett alldeles utmärkt lokalt gäng fotbollsspelare (?), ännu ej upptäckta av Tommy Svensson… Musiken är en snäll form av powerpop som får mig att tänka att texterna är roligare än ackompanjemanget.

Vissa är enormt flitiga i sin demoproduktion. Precis som nyssnämnda grupp var nämligen de två kommande banden också gäster i Aldmans demobar i förra numret.
Loosegoats fick då en liten tillrättavisning angående sitt val av namn på kassetten, har hörsammat den och kallar nu sina samlade tre bidrag för “Seventeen Summers Ago” **½, De vet med sig att deras musik inte är den mest originella och då slipper jag skriva det. I övrigt kommer poäng för både titel och takt i “Wormrose”. Vad är det månne? (Maskros så klart. Red)
Leslies var således också med i förra SA och den nya demon, “Coming Soon To A Theatre Near You” ****, kom som ett vackert inslaget paket på posten, med snöre och allt. Hur motstår man något sådant? Alla eventuella Dinosaur Jr-tongångar har de dock övergivit för ett lättsamt popsound med akustiska gitarrer, vacker körsång och bitter-ljuva texter. I min värld är “Cinema Song” en stor hit och Leslies ett alldeles utmärkt bandnamn.
Ännu ett kaxigt brev dyker upp, från Nyköping den här gången. “En stad med stolta traditioner av boogierock, fusionjazz och dålig punk med rasistiska texter” skriver Brandon ***. Ja, inte Jason Priestly alltså, utan bandet Brandon. De påstår sig vara bäst i stan, snygga (fast inte heller här finns det ett foto att bevisa detta med) och med rätt attityd (vad det nu är). Fyra rappa, klatschiga låtar med ettordstitlar, kan det bli mer pop? Två av dem heter “Buggati” och “Julia” — detta tyder på god smak. Plus ett sött litet svart monster (eller är det en apa?) på omslaget.

Mer TV blir det hos One Chord Wonders och deras “Where Did The Summer Go?” ***. Även om titeln “Kelly”, som jag genast associerade till ännu en rollfigur i “Beverly Hills”, senare visade sig vara Kelly Bundy från den bedrövliga TV 3-serien “Våra Värsta År” som jag å det snabbaste zappar förbi vid en genomgång av kanalerna. Lyckligtvis är inte One Chord Wonders så hemska och detta rekommenderas till alla som gillar poppunk och inte är rädda för åksjuka. Gasen i botten är nämligen devisen, och sedan går det undan. En barnslig tjejkör adderar till charmen och det enda som förtar är en cover på Boomtown Rats klart överskattade “I Don’t Like Mondays”, även om den är gjord i kvadrupel hastighet. Gäsp!
Super Eight **½ från Lund hette tidigare Revelation och med en demo under det namnet har de rönt viss uppmärksamhet bland engelska bolag (de skickar med ett par brev, bland annat från Silvertone och 4AD, som bevis). Varför de sedan bytte namn förtäljer inte historien. De säger sig lyssna på Byrds, Love och Beatles såväl som Spiritualized och Boo Radleys. På dessa tre spår är det dock mest Spiritualized, med möjliga drag av Boo Radleys, medan övriga tre lyser med sin frånvaro. Inte dåligt, men tyvärr rätt så intetsägande.
“Contribution Demo” *** är del två i en demotrilogi av Vivid Green, vilket väl låter väldans ambitiöst. Och när del tre dyker upp är grabbarna övertygade om att den kommer att ge dem ett skivkontrakt. Så är det när man har självförtroende, antar jag. Och “Revolution” samt “Handyman” skulle mycket väl kunna släppas på platta, men då krävs det antagligen att fler låtar går i dessas fotspår. Eller borde åtminstone krävas.
Piglet är i sanning ett namn som förpliktar. Jag menar, man tar inte sitt namn efter Nalle Puhs bästa vän hur som helst. Men “Speculum Mundi” **½ får godkänt och “Fizzy Fruit” och “Slush” är fräcka låttitlar (de får mig att tänka på glass). Dock tycker jag mig kunna spåra lite väl mycket shoegazer-influenser här och var, det vill säga på alldeles för många ställen, och till nästa gång kanske det är bäst att välja namn ur en inte fullt så klassisk berättelse.
“Yo!” inleder Starmarket sitt brev (säger man fortfarande så i Piteå?) och vore det inte så att “Ten Ton Tracks” **** redan vore en så trevlig kassett, så borde de komma med av ingen annan anledning än att de är denna omgångs nordligaste grupp. Starmarket finns till för att de vet att de skulle kunna prestera mycket bättre än många av de band som hyllas i dag och framför allt för att de är mycket bättre än en stor del av den smörja som visas på “120 Minutes”. Ord och inga visor, alltså. Och redan i det första spåret, “Unwanted”, visar de att det nog skulle kunna vara riktigt. Jag hör influenser i grannskapet av Dinosaur Jr och Buffalo Tom. Tredje låten, “Inside”, skulle också kunna vara en hit för Paul King att förmedla till resten av Europa i sin indieshow. Detta lär inte vara det sista ni hör om Starmarket…

Teamster från Karlstad avslutar sitt brev med att citera väl valda delar ur “Hungry Like The Wolf” av Duran Duran. Det vill säga, de påstår att det är därifrån. Mig veterligt kunde ett femtontal “do do” komma från i stort sett vilken låt som helst, men eftersom de också nämner Durannies som en av sina influenser så är det säkert sant. De influenserna hörs dock inte på “Goggles” ***, mer då de som sägs komma från Sonic Youth och Popsicle. Övrigt värt att notera är att låt nummer två heter “Dolphin” och att en av medlemmarna kallas för Flipper. Finns där månne ett samband?
“Catchy Tunes” *** kommer från Justine Ahead i Växjö. Ett tämligen passande namn på en kassett som innehåller tre små trevliga popsånger. OK, inget som kommer att gå till historien, men hur mycket gör väl det av dagens poputbud. Vad jag inte kan komma ifrån är att sångaren i vissa lägen har en röst som jag av någon anledning kopplar ihop med Elvis Costello. Det måste ju vara fel, eller… Och det är, passande nog, mycket sommar i den här krönikan — här har vi “Summer Song” i utmärkt tappning.
“Coverstaden” Helsingborg skriver Mouse Trap ***½, som alltså inte bara är en rekordkörare av Agatha Christie i Londons West End. Vad menas egentligen med “coverstaden” undrar jag? De skriver också att det kan vara svårt att få spelningar med den musik de spelar. Helsingborg är kanske ett ställe som bara uppskattar “Yesterday”, “Bad Moon Rising” och “Cadillac”. Det är helsingborgarnas förlust om de missar Mouse Trap, för det är sex alldeles utmärkta sånger som framförs på den här demokassetten. Och hur trist det är i hemstaden riktigt hörs i “Wonder Wheel”: “There is no-one who cares for me, unless I’m famous, or trying to be.” Så illa är det alltså. Men sedan fortsätter det lite nerstämda intrycket och bandet sjunger “Bring Me A Gun” och då blir man smått orolig — är detta en fortsättning på Nirvana-vågen? Nej, det är nog bara så att Jonas Ekström, som är ansvarig för sånginsatserna, inte kan låta glad…
Det gör däremot lilla Moa, som står bakom det gurglande lätet i inledningen på omgångens sista kassett. “Jukebox” **** är knappast ett originellt namn på en demo, men Tipping Cows är däremot utmärkta och fotot med de tre högtidsklädda flickorna från svunna dagar är förtjusande. Det är också vad man kan kalla Tipping Cows lättsamma melodier, med plockande gitarrer, klirrande tamburiner och titlar som “Horsedrawn Milkwagon”. När hörde ni senast någon sjunga om ett sådant legendariskt fordon? Tyvärr drar en liten pekoralismens skugga över en annars utmärkt demo-kassett, i form av en samplad Bono, som beklagar sig över krigets fasor i “Sitting At Home”. Trots detta är “Jukebox” ett kap att rekommendera.
Och därmed har åtminstone jag gjort slut på alla mina “dimes”…