DET FINNS VISSA SAKER och omständigheter som gör att somliga band känns mer speciella än andra. Bob Hund har i sin hyperaktive sångare Thomas Öberg en matlagningsfanatiker av rang. Per Byström, trumslagare i Cloudberry Jam och Jenkin’s Ear, vann MTV:s “120 Minutes” Dinosaur Jr-tävling. Och Växjö-combon Wagon har gitarristen Torben Ohlander, medlem nummer 121 i Hard-Ons internationella fanclub.
— Jag vet att det finns minst två medlemmar till i Sverige, berättar Torben när jag träffar Wagon efter en spelning på Pet Sounds Bar i Stockholm.
Wagon är ett av få band på vår ack så anglifierade popscen som låter sitt sound spreta lite längre, förbi de brittiska öarna, förbi Boston, via Chapel Hill till San Francisco och Berkeley. Deras fräcka powerpop doftar av Superchunk och Green Day, det handlar om klassisk pop som ändå klarar av att låta ny och fräsch trots de många historiska referenserna.
— Fredrik (Solfors, sång och gitarr) är den som skriver de flesta låtarna, så han brukar köpa en massa nya skivor, gå hem och lyssna på dem och sedan komma och säga: “Så här ska vi lira”, berättar trummisen Otto Björnberg. Just nu låter vi som Small, men han har precis köpt nya Archers Of Loaf så vi byter nog stil nästa vecka…
— Mina låtar innehåller väldigt mycket sandlådedramatik, förklarar Fredrik, barndomen är viktigast. “My Slingshot” på vår nya femspårs-EP handlar till exempel om att råka skjuta på sin bästa kompis av misstag.
Fredrik slog sina påsar ihop med Torben redan på gymnasiet och embryot till Wagon har grott sedan dess. För två år sedan kom Otto och Jesper “Jeppe” Petersson, bas och sång, med i bilden och därmed var sättningen komplett. Sedan dess har Wagon utvecklats till en lysande liten powerpopcombo.
— Växjö är nog ganska unik som stad, det fanns massor av chanser att spela när vi började, massor av förbandsprylar på Kafé Kristina. Det gick till och med så långt att en kompis morsa var helt övertygad om att vi var ett sådant där “förband”, fortsätter Otto.
Men dagarna som uppvärmare till diverse svenska och utländska storheter är räknade, med debut-EP:n “In Bliss” nästan slutsåld och uppföljaren, “A Ripsnorter For The Bobbydazzlers”, just släppt har de lyckats arbeta ut en egen liten nisch på Sveriges indiepopkarta.
— Vi strävar efter att fylla ett tomrum, säger Fredrik, vi försöker göra den skiva vi själva skulle vilja höra.
— Men man måste ju inse att det inte är hela världen, vi satsar stenhårt på det vi gör, men det är inte så allvarligt som vissa tycker. Vi försöker bara spela som vi tänker och se ut som vi känner.
Man kan inte annat än le åt Ottos små filosofier om branschen, Wagons mycket avslappnade attityd är totalt avväpnande. Utan att försöka, eller kanske just på grund av att de inte är så stressade av popbranschen, så når de mycket längre än många av deras gelikar i indiepopland. Och det är en attityd som även bidrar till deras styrka som liveband.
— Vi har nog inte riktigt hunnit lära oss att lira tillräckligt bra för att kunna posera på scen, vi försöker ju komma ihåg hur vi ska spela, inflikar Torben.
Wagons brist på inrepade poser och rockstjärneattityd leder tankarna till band som Teenage Fanclub och Posies, de utstrålar samma tillbakalutade charm som sina mer kända själsbröder. De ser ut som ett gäng busiga valpar, med glimten i ögat och gitarrerna i knähöjd, som yra av glädje vimsar runt på scenen. Totalt stokade av lycka, berusade på trevlig popcore och med motorvägen till popkosmos under hjulen på sina skateboards.