UNDERLIGA taktbyten får inte vara ett självändamål. De får inte finnas där bara för sakens skull. Det räcker att lyssna på två låtar med Yes för att förstå hur bedrövligt det kan bli. Men det kan också fungera. Alldeles förträffligt till och med. Saken är bara den att då krävs det melodisinne, talang, skicklighet och, allra viktigast, att det finns en anledning.
Sedan 1987 har King Here After, ursprungligen från Örebro, numera Uppsala, varit verksamma med sympatiska melodier och småkomplicerade taktbyten som kännetecken. Under det senaste året har två små snygga och alldeles förträffliga demo-kassetter, “The Miraculous Draught Of Fishing” och “Monsterscore”, kommit i SA:s ägo. Något som gjorde en Uppsala-visit självskriven.
— Det måste vara melodin som styr, konstaterar sångaren Pär Dalhielm. Om man använder sig av relativt standardmässiga ackord och plötsligt lägger in en ny takt gör man det så mycket intressantare. Men det får inte bli konst för konstens skull, det måste fylla en funktion. Det måste vara snyggt.
— Det är dessutom väldigt kul att se folk försöka dansa till det, tillägger Anders Leffler, basekvilibrist med ett förflutet i det katrineholmska gothinfluerade socialistbandet Mellow Yellow Thatcher Catcher.
Kvintetten har skickat flertalet demos till flertalet svenska skivbolag, men inget har haft mod eller god smak nog att nappa. West Side hade till och med mage att i sitt refuseringsbrev påstå att “ni saknar originalitet”. Något som är ett tämligen absurt uttalande för att komma från Dinosaur Jr-kopiornas Mekka. (Inte för att banden de signat på något sätt skulle vara dåliga, men nog är det väldigt få av dem som kan anklagas för att vara originella.)
King Here Afters signum är, anser jag, just originalitet. En utmärkt sådan. Faktum är att den traditionella reporternojan — benägenheten att stoppa in band i speciella genrefack — är synnerligen besvärlig vad gäller dessa muntra gossar. Men, OK, vi gör ett tappert försök:
Ta Smashing Pumpkins furiösa tyngd, släng in några väl motiverade taktbyten och underliga rytmer, dosera varsamt med gothaktigt mollstämda gitarrslingor, kasta in en Miles Hunt på sämsta “Wish Them All Dead”-humör, fast med drag av kastrat-ton (David Surkamp! Red), strö över lite underliga Sparks-toner kombinerat med något heavy metal-riff typ Anthrax och, tja, något åt det hållet.
Själva har de också problem att beskriva sin musik. Efter lite meningsskiljaktigheter kommer de överens om att Smashing Pumpkins är ett band de alla tagit till sig (i synnerhet trummisen Johan Sundberg, vars snärtighet och bländande trixighet inte så lite påminner om Pumpkins batterist). Liksom den underliga brittiska konstellationen Cardiacs (yes! Red).
I övrigt är medlemmarnas smak delad. Vilket kanske förklarar alla de olika intrycken.
— Vi har väldigt skilda musikaliska bakgrunder, men fungerar ändå extremt demokratiskt, säger Mats Bengtsson (en av två gitarrister. Den andre, Henrik Larsson, är frånvarande). Det är ingen som styr, utan vi plockar idéer från alla håll.
Detta, om man så vill, angenäma problem har inte stört Andy Ross, mogul på London-baserade skivbolaget Food. Ett bolag som verkligen visat tecken på god smak vid tidigare signingar (Blur, Jesus Jones, Strangelove…).
— Vi var faktiskt över och träffade honom för några månader sedan, säger Pär. Han sa att vi ligger väldigt bra till bland de band som är på gränsen, så att säga, till att bli signade. Men man ska inte vara alltför optimistisk.
Inte heller det tyska indiebolaget Twang! har undgått King Here Afters potential. Twangs boss Mike Korbik har en underetikett som kallas Rosebud, företrädesvis ägnad åt lite “hårdare” musik, och där ska snart en singel släppas, med de för bandet ovanligt brutala låtarna “Whore” och “Dark Soon”.
— Det är lite oklart när den kommer, men det borde bli ganska snart, hoppas Pär.
Tidigare har gänget — då under det mindre kungliga namnet Here After och i en mer garagerockinfluerad inkarnation — bidragit med fem låtar till Örebro-samlingen “We Sell Soul” (Zorch Productions ZC-1, innehåller i övrigt spår från Blue, Spades och This Very Table).
Vad gäller combons texter, som sig bör författade av vokalisten, är det något han vill kalla “tankefragment” som gäller:
— De är fragment alstrade ur en känsla, säger han efter lång och pannrynkande betänketid. I texterna ikläder jag mig olika roller som ofta har stark fascination över det bisarra. En låttext som “Unfortunate With Cars” handlar exempelvis om mig betraktandes en bilolycka där min medpassagerare avlidit. Något jag drömt, faktiskt.
— Han har läst filosofi, säger Anders och flinar.
Framtiden för King Here After är lite oklar. De ska försöka få en del festivalspelningar och det har också varit snack om en Europa-turné. Kontakter finns, men ingenting är definitivt.
— Vi är, anser jag, ganska unika, avslutar Johan. Jag tror vi har mycket att tillföra dagens musikklimat.