UNDER SJUTTIOTALETS sista månader blev Marina Schiptjenko förälskad i en skateboardåkare. Hon var femton år gammal och bodde i Malmö, medan skateboardåkaren, som hette Eddie Bengtsson, var två år äldre och jämt susade runt på sin rullbräda.
— Han hade en illorange overall som det stod Devo på, minns Marina. Jag blev otroligt kär i honom och snart var vi ett par. På den tiden lyssnade vi mest på Silicon Teens och tillsammans med två andra bildade vi vårt eget syntpopband.
Syntpopbandet, som fick heta Page, lånade pengar av en vän för att 1981 släppa debutsingeln “Dansande Man” (nu en av de dyraste svenska singlar som finns. Säljs sällan under tusenlappen). Sedan gjorde de mängder av spelningar, fick vara med i TV-programmet “Öresound” och samlade en hängiven skara beundrare som kom till konserterna och ropade åt Eddie att ta av sig tröjan.
— Han gjorde det en gång och sedan blev det ett stående skämt bland vår publik, förklarar Marina. Ibland ropar våra fans att jag ska ta av mig tröjan också. Men det gör jag förstås inte.
Efter ett tag drabbades Page av flera problem. Eddie och Marina gjorde slut, de två andra medlemmarna lämnade gruppen och till råga på allt visade det sig att de söta tonåringarna Silicon Teens inte fanns i verkligheten utan var Mute-bossen Daniel Millers soloprojekt.
— När Eddie fått veta att de inte existerade sa han att världen rasat samman. Det var väldigt deprimerande.
Trots motgångarna fortsatte Page att ge konserter och göra människor lyckliga med gulliga melodier och charmiga svenska texter. Skivproduktionen förblev ändå mager: endast tre singlar och en maxi under hela åttiotalet. För två år sedan släpptes en retrospektiv samling med duons trevligaste låtar och nu, fjorton år efter starten, har det blivit dags för ett riktigt album fyllt av söt sockerpop. Titeln “Månbas Malmö” visar gruppens gemensamma intresse för science fiction: Eddies alter ego har länge varit Cpt Eddie B Kirk i rymdpopbandet S.P.O.C.K och Marina har slukat Philip K Dick så länge hon kan minnas.
— Men Malmö är knappast någon månbas, muttrar Eddie. Stan är skittråkig… men jag älskar den ändå. Det är trist att vi inte har uppmärksammats här, men tidningarna har å andra sidan inte pejl på någonting. De skriver alltid om Chris Bailey, en halvdöd rockare från Australien som kommer hit och jammar eftersom ingen annan vill ha honom.
Själva brukar Page inte jamma särskilt mycket. Eddie komponerar alla låtar med sina fina maskiner och skickar sedan kassetter till Marina som bor i Stockholm. Hon lägger till små melodiska syntslingor varpå de repeterar per telefon.
— Jag skriver inga texter eller låtar utan fungerar mest som Eddies medmusiker, förklarar Marina. Det blir bäst så eftersom Eddie är en aning egensinnig och når bäst resultat när han får göra vad han vill. Dessutom är det kul att tjejen i bandet för en gångs skull inte sjunger utan står bakom maskinerna på scenen.
“Tidig Morgon” är den första bedårande singeln från “Månbas Malmö”. I sången möter vi en ung man på en buss som förälskar sig i en flicka och fantiserar om vad som skulle hända ifall han gick fram till henne. Orden är fjäderlätta och skulle med en mindre klockrent syntetisk inramning kanske låta banala — vilket aldrig sker här.
— Självberöm är kanske illa, men jag tycker vi har väldigt bra svenska poptexter, säger Marina. Ofta är texter på svenska fullproppade av litterära ambitioner och fruktansvärt pretentiösa. En del tycker att våra låtar är alldeles för simpla, men engelska låttexter är nästan alltid lika simpla om man översätter dem. Vi vill behålla det enkla i texterna även om vi sjunger på svenska.
Just det sparsmakade och minimalistiskt sockersöta är hemligheten bakom flera av duons trevligaste låtar. Smaka på rimmen i nya “Bilmusik”:

“Jag blinkar på en bil utanför, han måste tända sina ljus. /…/
Du vinkar åt en lastbilschaufför, som har lasten full av grus.”

Mysigare vägromantik har aldrig förmedlats i en svensk popsång och man är tvungen att gå tillbaka till ett väldigt klassiskt tyskt motorvägsalbum från 1974 för att hitta en lika perfekt ammunition till bilstereon. Marina är dock ingen motorvägsromantiker, eftersom Page nästan omkom i en vägolycka för nio år sedan.
— Mitt i natten åkte vi hem till Malmö efter en spelning i Linköping. Vi var så trötta att vi somnade allihopa, inklusive föraren. Det slutade med att minibussen for av vägen i 120 kilometer i timmen. Eddie bröt flera revben, medan jag fick plastikopereras. Polisen sa att vi skulle ha dött om vi inte sovit och varit mjuka i kroppen. Numera händer det att jag tar tåget när vi ska ut på turné.
Eddie och Marina är överens om allt — nästan. På “Månbas Malmö” finns låten “Nr 12” vars sexanspelningar Marina tycker är onödiga.
— Jag kan inte relatera till en text om en tjej som står på golvet och klär av sig. Men jag spelar allt som Eddie skriver. Det är så Page måste fungera.
— Men “Nr 12” är ju en antilåt mot all sexfixering i samhället, menar Eddie. Så fort man slår på MTV så spelar de pissmusik och visar inzoomningar av bröst. Sedan är det technobullshit och rapvideor där man ska skjuta snutar eller knulla. Alla tjejer är kåta bitches som bara vill ha kuk och det finns inte ett spår av värme eller ömhet någonstans.
Vem är “Nr 12”?
— Det är min egen flickvän som är mycket snyggare än alla på MTV. När hon klär av sig är hon dubbelt så sexig som Madonna och de andra. Hon är nummer tolv.
Page däremot hoppas på att bli nummer ett. Och det har de alltid varit i sin egen syntetiskt sockerkantade utopi där man leker kurragömma och förälskar, sig dagarna i ända. I den världen är avgaserna från bilarna små vita moln av sockervadd som glider upp i himlen. I den världen finns inga ravefester utan bara saftkalas. Det är en mysig värld.