FÖRSTA GÅNGEN Pouppée Fabrikk figurerade i denna tidning (SA #6) hade de just släppt sin DAF-influerade debutsingel “Die Jugend”. Då gick det inte särskilt bra. JL sågade vinylsjuan i småbitar med orden “fullkomligt olyssningsbart syntblippande” — och SA gav upp sin ambition att recensera alla nya svenska singlar…
Fyra år har gått sedan dess och gruppen från Karlskoga har varit med om en hel del. De har släppt albumen “Rage” och “Portent”, samt den utmärkta samlingen “Crusader”. De har skaffat sig en hel del tatueringar och gjort hål i öronen. De har kallats “tyngre än Ministry” av en DJ i New York. De har fått en egen fan club i Tyskland. Dessutom har den lilla debutsingeln “Die Jugend” blivit en åtråvärd raritet (säljes dyrt! JL).
— Men vi låter inte som DAF längre, säger sångaren Henrik Björk och lägger sina muskulösa och tatuerade armar i kors.
— Nu kombinerar vi bodymusikens analoga basgångar med ordentligt nedstämda gitarrer. Det ligger väldigt långt från vad man brukar kalla “syntblippande”. Vi kallar det programmerad death.
Tufft.
— Vi vill nå den absoluta tyngden, förklarar syntmaskinisten Leif Holm. Därför är vi sparsamma med samplingar och moderna instrument som låter plastigt. Bara gamla analogsyntar duger. Själv har jag en urgammal Chroma Polaris med trägavlar och rattar.
“We Have Come To Drop Bombs” är den muntra titeln på Pouppée Fabrikks nya skiva. Den spelades in i somras då bandet hoppade in i sin rostiga Volvo 242 och for till Sunlight Studios i Solna, där Entombed vanligtvis huserar. De svenska death metal-kungarnas producent Thomas Skogsberg hjälpte Pouppée Fabrikk att gjuta metalliska gitarrer över de smattrande maskinerna, och resultatet blev en asfaltkompott som för tankarna till mullrande band som Godflesh och Pitch Shifter.
— “We Have Come To Drop Bombs” ska falla som en bomb över alla gamla proggsyntare som inte gillar death, hotar gitarrmarodören Jouni Ollila. I och för sig uppskattar de flesta av våra gamla fans de nya låtarna också. När vi spelade på Hultsfredsfestivalen i somras blev de helt vilda och även en del vanliga headbangare dök upp. Vi vill gärna nå ut till den långhåriga deathpubliken.
Trots att Pouppée Fabrikk lämnat de flesta av bodymusikens klichéer bakom sig svävar de med jämna mellanrum ut i retrospektiva orgier. Under namnet PAF spelade de i vintras in den sanslösa DAF-pastischen “Weinachtsabend” på julskivan “Virtual Christmas” som släpptes i mycket begränsad upplaga. Textrader som “Jetzt kommt der Tomte mit Grossem Skägg und blaugefrysne Finger” doftade mer alkohol än tyska grammatikböcker.
— Leif och jag kallar oss Dr Jäger och MC Meister när vi spelar med PAF, berättar Henrik. Innan vi går upp på scenen måste varje bandmedlem ha druckit minst en flaska Jägermeister. Den drycken är magisk, dessutom är flaskan hur snygg som helst. Jag glömmer aldrig första gången jag drack Jäger på Technoclub i Frankfurt. Det var en himmelsk upplevelse, och på färjan hem köpte jag med mig flera flaskor. Låten “God’s Gift To Mankind” på nya plattan är vår egen hyllning till den drycken.
Bland de övriga låtarna märks högexplosiva alster som “Rot” och “Wrong”. Den senare inleds med ett flyglarm tätt följt av en hel bombmatta gitarrer och dunkande syntbasar som ödelägger mer än alla kanoner som någonsin tillverkats i gruppens hemstad Karlskoga.
— Lawnmower Deth och Bolt Thrower är tyngst i världen, men gränsen är ännu inte nådd, säger Jouni och petar på ringen i sin ögonbryn. Vi har alla möjligheter att låta mer brutalt än de gör. Under konserterna har vi hjälp av vår nye gitarrist Jan Pjukanen Arvidsson som spelat i deathbandet Goddefied.
På scen låter Pouppée Fabrikk ungefär som bombningen av Dresden. Fast med fler gitarriff. Henrik, som är 2,06 meter lång, rusar omkring med mikrofonen och gör stundtals en djärv dykning ner i publiken. Leif är kortare, bara 2,04 meter, och kastar sig fram och tillbaka med en Moog Liberation runt halsen. Under tiden går Jouni och Jan lös på sina nedstämda gitarrer.
— I somras gjorde vi två spelningar på klubbarna Limelight och The Bank i New York, berättar Leif. Publiken tände till ordentligt när vi gjorde en cover på Bow Wow Wows (in fact Strangeloves… Red) “I Want Candy”. Den släpper vi även på maxi.
— USA var toppen, menar Jouni. Vi kunde se “Star Trek” på hotellrummet och på planet hem drack jag sexton glas Baileys. Det var gratis och väldigt gott.
— Men vi dricker mindre nu, försäkrar Henrik. Förr hade vi nästan bara en sequencer på scenen och då kunde man vara svinfull under konserterna utan att det gjorde så mycket. Vår nya stil kräver att vi spelar live och då får det inte bli för mycket Jäger. Det förstod vi efter en lite väl urspårad konsert i Leipzig.
— Om jag inte minns fel så började Cat Rapes Dog dricka Jäger innan oss, säger Jouni plötsligt.
— Tyst! väser Henrik. Sådant ska man inte berätta!