HAR SVERIGE PLÖTSLIGT gått och fått ett alldeles eget Blur? Ja, parallellerna är flera mellan (inflyttade) Göteborgskvartetten Beetroots och gossarna från Colchester, både musikaliskt och utvecklingsmässigt. Damon Albarn & Co genomgick ju en veritabel metamorfos mellan sitt första och andra album, och detsamma kan sägas om Beetroots — fast då håller vi oss förstås fortfarande på demostadiet.
Det är inte så värst ofta vi skriver riktiga artiklar i SA om band som ännu inte har något skivkontrakt eller ens givit ut sin första platta. Men Beetroots har gått från klarhet till klarhet på redaktionen — från total refusering (Pop #1) till ***½ (Democheck, SA #19) till kortartikel (SA #21) i tre snabba demoskutt.
Första demon, “Bang On The Beetroot” (september 1992), och andra, “Blast” (mars 1993), innehåller förvisso ovanligt snyggt spelad och producerad pop med vissa Eggstone-influenser, men störs bitvis av aningen irriterande jazz- och funkansatser. På den tredje, “Trivialities” (juni 1993), är alla sådana tendenser borta, för att renodlas till en fantastiskt driven och charmerande nypop. PG Wallnäs (även gitarr) sjunger på ett så häpnadsväckande autentiskt cockney-vis att man inte behöver plocka fram linjalen för att dra en rak linje från Kinks via Bowie och Blur till Beetroots.
Vad har hänt?
— Vi har ju ändrat oss ganska mycket, förklarar PG:s brorsa, basisten och bakgrundssångaren Edvin W, när jag ringer upp honom en sen söndagskväll i september. Vi är ett så nytt band, vi har bara funnits ett drygt år, sedan augusti 1992.
Ni har gått framåt med stormsteg?
— Ja, vi har väl varit ute i något slags sökande och det är först nu som vi tycker att det blivit riktigt jättekul, nu känner vi att vi är på rätt spår.
Och ni har redan fått en del positiv press?
— Ja, faktiskt från första stund. GP har gjort en helsida och även gratistidningar typ CityNytt. Sedan har jag hört ryktas att det stått om oss i Expressen i somras, någon som heter Linda Norrman. Och någon på Aftonbladet som heter Anna Björkman. Tror jag, säger Edvin tvekande och avslöjar därmed en rörande, men förmodligen hälsosam, distans till “branschen”.
Fast grabbarna i Beetroots (förutom The Wallnäs Brothers gitarristen Svante Sjöstedt och trummisen Jens Åkesson) inte precis är nyfödda (de är mellan tjugo och tjugofyra år) har Edvin ganska bestämda åsikter om åldern på både engelska och svenska kollegor när jag ställer den obligatoriska frågan om influenser och favoritband:
— Det är väl dumt att säga Blur… Suede och Ride? Nej, de är så gamla! Boo Radleys däremot, de är ju makalösa! glammar Edvin. Och Scents ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Men TPD och Wannadies, de känns också gamla, de förknippar jag med skoltiden…
— Det är en ny generation på gång nu. Ta Baby Lemonade till exempel, det är ett intressant gäng. Jag har visserligen bara hört en demo, men de har ju helt klart något nytt som inget av de här gamla banden har. Fast Herman’s Hermits gillar vi!
God smak.
Men den lika obligatoriska frågan om eventuellt skivkontrakt får ett klart häpnadsväckande svar:
— Det har vi sagt ifrån!
?!?
— Vi har spelat in alla våra kassetter i Helikopters studio med Staffan Ahlbom, och de ville ge ut en platta med oss, men vi sa nej, konstaterar Edvin torrt. Jag vet inte hur mycket jag ska säga om det här egentligen… Det är så trist med skivbolagssnack. Men, tja, vi har varit väldigt raka och sagt att Helikopter är inte ett sådant bolag som kan tillföra oss så mycket som vi skulle vilja. De har ju en helt annan tradition och ett helt annat sätt att jobba än vi har. Och ju mer vi pratat med Staffan om det här desto mer har han fattat vad vi menar, så jag tror faktiskt inte att han är speciellt sur längre.
Ett imponerande ställningstagande som tyder på stor integritet. Så fort ett band har gjort en eller ett par demos vill de ju så innerligt gärna få ge ut en skiva också. Att Beetroots inte hoppar på första bästa chans gör bara att jag tror ännu mer på dem inför framtiden.
Även på avslutningsfrågan, om gruppens målsättning, svarar Edvin rätt:
— Drömmen är ju att skriva otroligt bra poplåtar. Så man känner att man gjort något riktigt. Då blir man världens lyckligaste!