Mitt i röran kan man skymta ett kvinnoansikte. Omgivningen är suspekt och färgerna flyter ut. En kaotisk drömsfär.
Det skulle kunna vara en Picasso, men är i själva verket illustrationen som pryder en alldeles charmant debutplatta från en svensk nykomling. “Champions” kallas verket, Stardog titulerar sig bandet, Skellefteå är hemorten.
— Jag och sångaren Martin Wiklund har varit polare sedan fjunhåren började växa mellan benen, säger gitarristen Nicke Wiklund (inget släktskap) ironiskt.
Han bekräftar mina misstankar om att Stardog är ett kompisgäng. Annars skulle de inte lira musik som trots den “alternativa revolutionen” måste betraktas som smal. Några powerpophits bjuder nämligen inte kvartetten på. Däremot dyster och kraftfull skrammelrock som lutar åt Mudhoney och tidiga Soundgarden.
— Musikintresset tog fart på allvar när jag var tolv år gammal. Då var det Kiss och Queen, och sedan gick man genom olika stadier som den pinsamma virtuosstilen med Yngwie (Malmsteen) i spetsen. När jag var sexton fastnade jag för mörkare prylar som Nick Cave och Cure och jag sitter fast där än i dag, förklarar Nicke.
Lägg därtill influenser från Metallica, Soundgarden, Jimi Hendrix samt Led Zeppelin och Stardogs inriktning klarnar allt mer.
Men vad hör jag i bakgrunden?
— Neil Young, Neil Young och Neil Young! Han är så… (låter upphetsad)… en så jävla bra låtskrivare! gapar Nicke.
Jaha, då vet man det. Kanske är det också denne Young som ligger bakom de mer melodiösa och raka beståndsdelarna i stjärnhundarnas sound?
— Om man lyssnar på ett bra band och därefter ska göra någonting eget är det lätt att man glider in på deras spår. Men en bra låt är alltid en bra låt, oavsett om den hamnar utanför den genre man vanligtvis arbetar inom, menar Nicke.
Därför försöker han spela upp hela sitt eget register på “Champions”.
— Elgitarren fick jag utforska på egen hand. Det är ju inte många musiklärare som lär ut rock’n’roll, konstaterar Nicke.
Följaktligen får man ta tag i situationen själv. Och det är fyra unga (“Skriv att vi är i tjugoårsåldern. En av oss är för ung för att spela på vissa klubbar!”) och stolta killar som presenterar sitt hantverk, made in Skellefteå.
— Jag är inte säker på att det är fler band som spelar indierock i Skellefteå än i andra städer. Men föreningen Musikfabriken är jäkligt bra på att lyfta fram grupper från stan, som Wannadies, Holger Danske och A Shrine. Alla har fått chansen av Jocke på skivbolaget A West Side Fabrication (se detta nummers “Label Spotlite”). Han har hjälpt musiklivet här enormt, berömmer (alternativt smörar) Nicke sin boss.
Har kritikerna rätt? Är Skellefteå Sveriges Seattle och spelar Stardog grunge?
— Om massmedia vill uttrycka det så får man väl ta det som en komplimang. Men vad är grunge egentligen? I tidningarna är både Nirvana och Alice In Chains grunge och de låter ju väldigt olika, konstaterar Nicke helt riktigt.
Men det var i alla fall en legendarisk Seattle-konstellation som gav upphov till såväl namnet Stardog som skivtiteln “Champions”.
— Mother Love Bone (som övergick i Pearl Jam) hade en låt som hette “Stardog Champion”. Då delade vi upp titeln och kunde använda båda namnen, minns Nicke.
Så lätt kan det vara att sno ett par namn. Men det går lika bra att stjäla en idé från en journalist!
När gruppen fick syn på en recension av sitt album av skribenten Bo Ströberg på tidningen Kronobergaren (har även medverkat i SA) fick den splitternya EP:n titeln “The Godrats EP”:

“Även om det låter modernt och rätt finns här faktiskt fler referenser till sjuttiotalshårdrock, som Led Zeppelin, vilka troligen hade gillat den ockulta mystiken i att Stardog blir Godrats baklänges”, skrev Ströberg.

Så nu vet ni det.

Fotnot: Ett par timmar efter intervjun ringer telefonen: “Hej, det är Nicke från Stardog igen. Jag stod i duschen och funderade över vad jag sa om mitt förra band. De lirade inte alls taskigt… du förstår, vi är ju kompisar och så…” Vilket han inte behövt oroa sig för, eftersom det inte kom med i artikeln. Men kan ni tänka er Nicke Wiklund som rockstjärna? “Vi är störst och bäst… öh, jag menar i mitt hemkvarter”, hade han säkert sagt.