Pleasurehouse har alltid varit något av Norrköpings lillebrorsband. De har ofta fått stå lite grand i skymundan för mer namnkunniga Peking-gäng och sällan har de spelat live. Ändå har gruppen funnits i hela sju år. När de nu kommer ut i solskenet gör de det med besked. Och SA:s flexilåt “Cindy” visar den utmärkta dagsformen.
— Vi har skyndat långsamt och det känns bra, övertygar basisten Bobo Brunnberg över en kopp kaffe på Norrköpings enda indiska restaurang, New Dehli.
Vårens sexspårs-CD, tågluffdoftande “Marseille”, markerar bandets nystart. Ett par spår på en lokal samlings-LP för ett par år sedan är glömda. Liksom starten som Cure-influerat trummaskingäng 1986 (med gitarristen Niklas Larsson och sångaren Joachim Nordquist). Därefter blev det mer lättsamt och inte så lite Go-Betweens.
Dagens popideologi kom med Bobo och trummisen Stefan “Soul Brother” Nilsson för två år sedan. Och egentligen skulle CD-debutens “This Is How It Feels” ha varit med på en Ceilidh-samling redan då. Tyvärr blev det aldrig något av med den…
Bobo plockade i stället fram takterna från tiden som bandbokare åt den lokala — numera nerlagda — rockföreningen, semi-legendariska Rockslottet. Han utgav sig helt sonika för att vara talangscout åt gruppen! Precis som broderbandet Cod Lovers hamnade Pleasurehouse på Skellefteå-bolaget A West Side Fabrication.
Debuten väntades i månader, kom så i februari.
— Det blev nog till det bästa att det dröjde, menar Stefan. Som skiva kanske den skulle ha kommit tidigare, men inte för bandets del. Vi är mer mogna för nästa steg nu.
Här har nye gitarristen Per Sparf ett viktigt finger med i spelet. Vid rundsnacket på New Dehli sitter han på häktet (nå ja, han jobbar där). De övriga pläderar för att det var han som kickade i gång bandet i höstas.
— Sparfen har disciplinerat oss. Nu är vi fem som brinner för samma sak, förtydligar Bobo.
Pleasurehouse är ett indieband som lyssnar på indieband. Enkla poplåtar rakt av, inte mer effekter i studion än nödvändigt. Gitarrplock och mangel. Men pressens snack om Popsicle?
— Det finns sämre band att jämföras med, tycker Joachim. Popsicle är värda all framgång — de har öppnat vägen för andra.
Men främsta likheten med Piteås grammisvinnare är väl ändå att samma designer ligger bakom omslaget till “Marseille”. Och vad gäller musiken går det säkert att kläcka ur sig tio andra bandnamn om gruppen nu nödvändigtvis ska fackindelas.
Jag menar, bara en sådan sak som producenten Herrström. Ständigt denne Herrström. I Stockholm har han fingrat på CD-låtarna “Summer” och “Regrets”, och just där brinner Pleasurehouses popglädje som bäst.
— Herrström får ut det lilla extra ur en låt, förklarar Steffe bestämt.
— Ja, och sedan är det viktigt att åka ifrån tryggheten i Norrköping ibland. Det inspirerar, menar Bobo.
Utsökta flexilåten “Cindy” visar att också hemstadens studioresurser duger gott. Lillebröderna har plötsligt dribblat sig fram till att vara popstadens nya (och enda?) hopp om solsken. Refrängen biter, kören svävar.
Cindy har äntligen vaknat. Precis som Pleasurehouse.