Ängelholms-bandet Dr. Yogami har funnits i mer än tio år med samma sättning. De har tagit sitt namn från en obskyr gammal skräckfilm. De har tvingats ändra sin symbol sedan MAD förbjudit dem att använda ursprungsversionen. De har gjort närmare etthundra spelningar, från Östersund i norr till Amsterdam i söder. De har uppträtt med eldslukare, magdansöser och ormtjuserskor. De har lånat ut sin klaviaturspelare till Wilmer X. Deras enigmatiske, närmast legendariske sångare har nobbat ett erbjudande från Europes Kee Marcello. Deras basist har kallats för “långhårig jävel” av en olympisk guldmedaljör. De har utnämnts till Sveriges bästa band av Sid Griffin från Long Ryders. Ingvar Johansson berättar deras historia.

Dr. Yogami kommer alltså från Ängelholm i nordvästra Skåne — eller “Sveriges Los Angeles” som det stod i deras tidiga pressreleaser. Bandet bildades 1982 ur resterna av två splittrade lokala grupper, och dessutom lyckades de värva stadens främste popmusiker under tre decennier, klaviaturspelaren Mats Bengtsson. Förutom Mats bestod, och består fortfarande, sättningen av Johan Mattsson, sång och gitarr; Kent Olsson, gitarr, flöjt och sång; Ingmar Toft, bas och Lasse Thulin, trummor.
Redan från början gick Dr. Yogami sina egna vägar. De fattade beslut som inte precis gynnade karriären och dessutom gick allting väldigt långsamt. Det har sällan funnits någon plan eller beräkning bakom det gruppen gjort. Det har bara blivit. Möjligtvis var namnvalet och deras lite mystiska image något som gjordes medvetet.
Dr. Yogami är en typisk småstadsföreteelse. I en liten stad är man hänvisad till att lira med dem som råkar finnas tillhands. Det är svårt att hitta folk med samma smak som dessutom kan spela. Småstadsband är också mer villiga att kompromissa och den vägen hitta lösningar — man kickar inte en gruppmedlem som man träffar på stan så gott som dagligen och som dessutom är med på alla fester. Men för Dr. Yogamis del har detta bara varit positivt; få andra band kan visa upp en sådan bredd när det gäller musikalisk bakgrund och influenser.

Indisk ishockey

Till att börja med gick karriären ganska bra för Dr. Yogami. De spelade mycket ute, släppte debutsingeln “Billie Jean (You’re Obscene)” 1984 och medverkade på två samlingar som speglade den svenska garagerockvågen 1985-86. När man hör Dr. Yogami i dag kan det verka lite underligt att de en gång placerades i samma fack som Nomads, Creeps och Sinners, för redan från första början var Johans låtar betydligt mer ambitiösa, personliga och äventyrliga än några av de övriga garagerockbandens.
— Svensk rockmusik är som indisk ishockey, tycker Johan. Svensk mentalitet och kultur har ingenting med rock’n’roll att göra. Det var väldigt enkelt att placera in oss i ett fack med en massa andra band, trots att vi inte lät som dem eller hade samma bakgrund. Vi var i och för sig rätt skramliga, alla spelade mycket och vi hade ingen disciplin. Vår rytmsektion var sprungen ur punken, vilket säkert bidrog till skramligheten.
Trots att Dr. Yogamis medlemmar inte hade skivhyllorna fulla med “Pebbles”, “Boulders” och “Back From The Grave” och trots det faktum att de inte kände sig helt hemma i garagefacket så fick de ändå draghjälp av det intresse som riktades mot genren.
— I början av karriären influerades jag mycket av engelsk sextiotalspop. Mina verkliga rötter är Beatles, Kinks, Stones, Searchers, Hollies och Animals. Jag lyssnade också mycket på Paul Revere And The Raiders och senare upptäckte jag band som Standells, Chocolate Watchband och 13th Floor Elevators. Men det är ingen i bandet som är eller har varit särskilt inne på garagerock. Det jag hämtar inspiration från i dag är gammal svensk schlager, modern seriös musik, jazz och österländsk folkmusik.
— Det här med influenser är förresten en komplicerad process. Sven-Olof Sandberg ger mig inspiration. Det kan ju påverka någon ton i en melodislinga, men det är svårt att direkt härleda den. Som popkompositör är jag mest influerad av Burt Bacharach och Hal David, även om jag numera försöker undvika att skriva så komplicerade melodier. Även Goffin/King har påverkat mig mycket.

Svarta Hålet

Dr. Yogamis första singel, inspelad i legendariska Klippan-studion Bombadill, sålde snabbt slut och de fick en hel del positiva omdömen i fanzines världen över. Med hjälp av en driftig kompis ordnades en turné genom Tyskland och Holland. Kompisen hade ingen tidigare erfarenhet av att arrangera rockturnéer och gänget hamnade på en del udda ställen.
— En av våra polare hade köpt en gammal biblioteksbuss som han ville få användning för, berättar Johan. Den var inredd med sovplatser och det fanns utrymme för vår utrustning. Han var dessutom en fixare av stora mått och lyckades boka tillräckligt med spelningar för att finansiera hela äventyret. Det blev nog av mycket tack vare att det inte hängde på oss själva. Turnén gav mig också en anledning att skaffa mig ett pass.
— Johan bodde längst bak i bussen, i något som gick under namnet Svarta Hålet, fortsätter Mats. Man fick inte säga något, höja rösten eller spela musik förrän han hade vinkat med en vit näsduk genom förhänget till Svarta Hålet. Det brukade inträffa mellan två och halv fem på eftermiddagen. Vårt avtal med Johan var att han inte skulle behöva engagera sig i någonting förrän trettio minuter innan soundcheck.
— På det stora hela gick turnén bra rent praktiskt, menar Johan, plus att vi spelade ganska bra. Men vårt första gig i Hamburg var en miss. Vi spelade på dörren och det kom en betalande. Min scenskräck ställde också till en del problem. Innan första spelningen på turnén satt jag på en ölback i ett förråd omgiven av andra ölbackar och undrade varför jag givit mig in på det här, hur jag skulle orka.
De som sett Dr. Yogami live har nog inte märkt något av Johans scenskräck. Den verkar vara något han lämnar bakom scen. På podiet är Johan en STOR personlighet och en verkligt kraftfull sångare som leder bandet med pondus och auktoritet.
Jag kommer ihåg Dr. Yogami från mitten av åttiotalet som ett fantastiskt liveband. De kunde spela två bra set fyllda med starka original och väl valda covers. Gruppen hade en otrolig utstrålning och under en konsert kunde vad som helst hända. Ofta fanns en eldslukare med på scen och vid något tillfälle även en magdansös och en ormtjuserska. De hade redan då börjat sina musikaliska exkursioner på österländskt territorium. Det hände ofta att jag allvarligt funderade på om det här med magi enbart var en ploj, för det var definitivt inte någon tacksam uppgift att spela efter Dr. Yogami — det fick bland andra Long Ryders erfara.
— Vår chaufför ingick i Varieté Vauduvill, bland annat som eldslukare, minns Johan. Ibland gjorde han sitt nummer när vi spelade en utdragen version av Seeds “Pushin’ Too Hard” och Mats hade ett långt solo på sin marockanska flöjt. Ormtjuserskan och magdansösen ingick också i varietén. Vår basist var deras chaufför och vaktmästare och Mats ingick i orkestern. Man kan säga att vi bytte tjänster.
— Det här hände under vår mest aktiva period, fortsätter Mats. En gång spelade vi med Long Ryders i Lund och efteråt skrev en tidning att något måste vara fel när förbandet var bättre än huvudattraktionen. Men Sid Griffin var mycket sympatisk och kallade oss för Sveriges bästa grupp i diverse tidningsintervjuer efter det giget.

Skivor från Vetlanda

Om Dr. Yogamis ena sida är magi och österländsk mystik så finns det en annan sida som kontrast — en okomplicerad svensk småstadstrevlighet. En sida som vill ha “Skivor Från Vetlanda” och “Sport Vi Minns”, en annan som talar om mörka solglasögon och blodsbesudlade fullmånenätter.
Gruppens symbol, en ganska söt och oskyldig vampyr, har lyckats fånga båda sidorna av Dr. Yogamis natur. De är definitivt inte stöpta efter den vanliga rockmallen, vilket känns mycket befriande.
— En gång när vi spelade på Ritz i Stockholm kom en vitsminkad och pudrad Kee Marcello fram till Johan efter konserten och kallade honom för dagens hjälte, skrattar Mats. Han ville ta med sig honom till baren och bjuda på öl. Men Johan dricker inte och tackade artigt nej.
— Han berömde mig så mycket att det var genant, säger Johan och skruvar sig vid minnet.
1985 var ett mycket hektiskt år. Förutom Hollands-turnén gjorde Dr. Yogami ett par längre rundor inom landet. En andra singel, “Plastic Surgeon”, spelades in med Sticky Bomb som producent och okrediterad gitarrist på B-sidan, “Flamin Groovies (Listen To My Tragic Song)”.
Med gott rykte om sig som liveband, ganska stor rutin och en ny singel på gång såg det mesta tämligen ljust ut. Men i stället för att satsa vidare bestämde sig Johan för att han inte ville fortsätta som tidigare, ett beslut som förmodligen skulle ha spräckt de flesta grupper i samma situation.
— Jag fick ett sammanbrott i slutet av 1985 efter alla dessa spelningar, förklarar Johan. Jag insåg att jag inte ville leva ett liv med ständig scenskräck både på och utanför scen. Jag ställde ett ultimatum till bandet. Antingen lägger vi av helt, eller så fortsätter vi, men gör bara fyra—fem spelningar per år. Jag förstår egentligen inte varför jag fortfarande håller på — rock och pop är skramligt och besvärligt…
— Man kan säga att karriären avbröts 1985-86, säger Mats. Då blev vi som Beatles och koncentrerade oss på skivinspelningar och exklusiva liveframträdanden. 1988, efter det att vi släppt vår första LP, funderade vi på att lägga av helt. Vår basist tyckte inte det tjänade något till att ha ett band och inte spela ute. Dessutom bodde vi på olika håll och jag började spela allt mer med Wilmer X. Sedan insåg vi att gruppen var ett sätt att fortsätta en trevlig vänskap. Vi struntade i alla tankar på en karriär. Efter det blev allt mer avslappnat och vi började ha kul igen. Nu är vi som en mycket exklusiv herrklubb i rockmiljö!

Ragnar Skanåker

Trots att Dr. Yogami bestämt sig för att trappa ner rejält på antalet spelningar, en sak som det alltså rådde delade meningar om inom gruppen, påbörjades inspelningen av en LP under sommaren 1986.
— Vi skulle egentligen ha gjort en singel, men bestämde oss för att satsa på en LP i stället, säger Johan. Vår producent, Thomas Gabrielsson, erbjöd oss studiotid som vi slapp betala för. När inspelningarna var klara försökte vi hitta något intresserat bolag, vilket inte var alldeles enkelt. Eftersom ingen nappade gav Thomas till sist ut plattan på sin egen etikett, Ding-Dong.
“The Hottest Thing Since Rock’n’roll” är en ganska misslyckad skiva — trots flera bra låtar. Materialet är ganska komplicerat och ger dessutom ett splittrat intryck. Stilen skiftar från österländskt flum via snäll pop till rak rock’n’roll utan några sammanbindande länkar. Plattan vann heller inte på lagringen, utan kändes gammal redan när den släpptes — om sammankopplingen med garagevågen givit en del draghjälp tidigare så var den snarast en belastning 1988.
Men skivutgivningen ökade Dr. Yogamis aktivitet något och bland annat gavs en del intervjuer. En av dessa utmynnade i en dråplig historia:
— Kjell Häglund skrev en artikel om oss i Aftonbladet, myser Mats. Basisten Ingmar Toft uttalade sig om Rögle BK och diverse legendariska Ängelholms-idrottare. Häglund förde Ragnar Skanåker på tal. Sedan stod det i tidningen att vi tyckte att Skanåker var ett svin! Ingmar blev förtvivlad och tyckte att han blivit felciterad. Dessutom hade Häglund lovat att inte skriva det i artikeln. I alla fall så bestämde sig Ingmar för att be om ursäkt och reda ut det hela direkt med Skanåker. Då utspann sig följande dialog på telefon:
— Hej, det här är Ingmar Toft. Har du läst vad som står om dig i Aftonbladet?
— Nej…
— Det står att du är ett svin. Men det är fel. Jag sa bara att vissa anser att du är ett svin.
— Tack för att du talar om för mig att vissa anser att jag är ett svin. Du är säkert en sådan där långhårig jävel. Adjö!

Schlagerfestival

Även sedan skivan släppts behöll Johan sin inställning till att spela ute och fortsättningsvis kom det att handla enbart om exklusiva framträdanden. Hultsfred 1988 var ett sådant tillfälle där Dr. Yogami mötte sin dittills största publik.
De övriga medlemmarna började söka sig till andra band för att få komma ut lite mer. Lasse har spelat en del med Stry Terrarie/Kanarie, Kenta med Ängelholms-bandet Tellus Y och Mats delar sin tid mellan Wilmer X, Amazonas och en del mer eller mindre lösa konstellationer, medan Johan koncentrerar sig allt mer på låtskrivandet. En målsättning är att få med ett bidrag i schlagerfestivalen och han har också hjälpt ett par lokala förmågor med låtar.
— Jag har skrivit och skickat in bidrag till schlagerfestival-uttagningen i fem år, erkänner Johan. Tillsammans med Thomas Gabrielsson har jag gjort demos och de senaste åren har vi skickat in samma tejper. “Where Are The Answers?” från “Between Rock And Roll” var menad att bli en schlagerfestivallåt, men den tog vi själva i stället!
När Dr. Yogami efter “The Hottest Thing Since Rock’n’roll” bestämde sig för att bli en exklusiv herrklubb i stället för ett satsande rockband kunde man på nytt börja blicka framåt utifrån de nya förutsättningarna.
Med vetskap om hur långsamt de jobbar påbörjades arbetet med nästa platta redan 1989. I vanlig ordning drog studiojobbet ut på tiden. När de väl var färdiga började jakten på någon som var villig att ge ut plattan. Från det att inspelningarna påbörjades tills dess att skivan låg färdig tog det nästan fyra år.
— Att skivan tog fyra år att göra stämmer inte riktigt, förklarar Mats. Men två av spåren, “Going Cräzy” och “Explosion In Slowmotion”, spelades in redan 1989. De skulle egentligen inte ha varit med på plattan, för producenten hade stora problem med oss och han gillade inte låtarna. Och själv ville jag hellre ligga ute och sola än att vara i studion…
— I alla fall så tyckte vi att de var tillräckligt bra för att få vara med på plattan. Tore Johansson erbjöd sig att mixa om dem gratis i Eggstones studio och resultatet blev bra. Och med tanke på hur långsamt vi jobbar gäller det att ta till vara det material som finns. Annars hade det väl på sin höjd blivit en flexi vart tionde år… Men det övriga materialet spelade vi in 1991 tillsammans med Thomas Gabrielsson, sammanfattar Mats.
“Between Rock And Roll” släpptes till sist i februari 1993 av Malmö-bolaget Amalthea. Till en början var jag ganska besviken över att det inte heller denna gång blev den definitiva Dr. Yogami-plattan. Sedan kom jag på att i stället för att irritera mig över det som saknas kan jag ju glädja mig åt det som är bra — med ett sådant här band gäller det att ha det perspektivet.
Johans låtskrivande är mindre komplicerat än tidigare och här finns ett antal superba popsånger. Själv är jag barnsligt förtjust i de psykedeliska/österländska tongångarna i “Love Is Blind”, “Cow In Paradise” och “Going Cräzy”. Av Dr. Yogamis förflutna som garagerockband märks inte mycket. I stället för Kentas och Johans gitarrer är det nu Mats klaviaturer som dominerar ljudbilden. Precis som på förra plattan växlar stilarna friskt från snäll pop till ganska stökig rock med förvånande vändningar.

Kompromisser

— Skivan är en serie kompromisser, tycker Johan. Den är ganska splittrad. Genom hela processen hade vi ett antal demokratiska möten där allting bestämdes. Då käbblade vi om det mesta. Den som orkade hålla på längst fick sin vilja igenom. Då gäller det att satsa sin energi på de verkliga hjärtefrågorna.
— Men att skivan är splittrad är ju inte enbart negativt, invänder Mats. Det är tråkigt med musik som man kan sätta etiketter på. Vad ska man göra när bandets influenser sträcker sig från Sven-Olof Sandberg via Ray Charles till Dinosaur Jr? Vad gäller de österländska influenserna är det ett område där jag och Johan hittat varandra. Det älskar vi båda två.
— Problemet är att det tar sådan tid för mig att skriva den typen av låtar, klagar Johan. Det är inte så lätt. Hade vi gjort en hel platta med sådan musik hade det kunnat bli något verkligt spännande och personligt — tyvärr kom vi på det för sent.
— Till vår nästa skiva, som vi räknar med ska vara klar någon gång 1998, blir det mer orientaliska låtar, retas Mats.
— Om någon vill betala oss, ja, kontrar Johan. Den här plattan har vi i princip bekostat själva och det vill jag inte göra om. Vi har inte ens en teoretisk chans att få tillbaka våra pengar.
— Och ändå är det en otroligt billig produktion i förhållande till andra skivor som kommer ut, säger Mats. Hela arbetet med “Between Rock And Roll” har gjorts så billigt som möjligt. Vi ville mixa om den eftersom det mesta gjordes redan 1991. Framför allt ville vi lyfta fram gitarrerna mer, men det fanns inga pengar till det.
— När jag spelar in med Wilmer X finns det inga sådana hinder. Att vara med i Dr. Yogami hjälper mig att behålla kontakten med verkligheten. Lanseringen av “Between Rock And Roll” är också lågbudget. Jag har lagat mat i Cityradion och Johan ger telefonintervjuer. I maj kommer vi att göra några spelningar, eventuellt blir det någon festival i sommar.

Mecenat sökes

När jag såg att “Between Rock And Roll” avslutades med “Billie Jean (You’re Obscene)”, en nyinspelning av Dr. Yogamis första singel, fruktade jag att det var ett tecken på att cirkeln slutits, bandets definitiva avsked.
— Det är inte meningen, men man vet ju aldrig, tvekar Mats.
— Om det dyker upp ett skivbolag som ger oss ett par hundra tusen så kommer “Between Rock And Roll” inte att bli vår sista skiva, slår Johan fast.
Personligen hoppas jag verkligen att det snart dyker upp någon mecenat med sinne för orientalisk pop.
Då kanske Dr. Yogami blir klara med nästa platta innan millennieskiftet.
Då hoppas jag också att Dr. Yogami lyckas förverkliga hela sin potential så att vi äntligen får höra hur det kunde ha låtit om den gamle smörsångaren Sven-Olof Sandberg mött Electric Prunes i en flippad indisk raga…